Det har alltså varit val i Libyen, för en vecka sen. I Västmedia låter det närmast som en solskenshistoria, om än med några små fläckar. Det är det inte. Vi kan börja från början:

På flera håll i Libyen pågår stridigheter. En del vallokaler kunde inte öppna på grund av sabotage mot valet. En helikopter som skulle ersätta valsedlar i en lokal där dessa hade förstörts, sköts ner.(1) GP skriver att:

Flera vallokaler i bland annat Ajdabiya har tvingats stänga, uppger tjänstemän för AFP.
Röstandet i oaserna Jalo och Ojla i sydöstra Libyen har också störts, och ett plan med valmaterial har hindrats från att starta från området. Valkritiska demonstranter i Benghazi i östra Libyen har tänt eld på valsedlar efter att ha stulit dem från en vallokal, uppger vittnen för Reuters. Demonstranterna ska ha eldat upp valsedlarna på ett torg i staden och sedan kört därifrån, skjutande i luften.
Benghazi var något av en språngbräda för fjolårets uppror mot Muammar Gaddafi. De senaste veckorna har lokala grupper protesterat mot dagens val, eftersom de anser att Öst försummas av de styrande i huvudstaden Tripoli och att regionen borde få mer makt.(1)

Ovanpå detta skulle valet först handla om en församling som skulle skriva en konstitution men dagarna före valet ändrade NTC villkoren och bestämde att valet istället skulle handla om en ny Nationell Kongress, en riksdagsförsamling alltså, och en regering som sedan skulle utse dem som skulle skriva konstitutionen. Det är ungefär som om vi i Sverige skulle gå till val och några dagar före valet meddelar regeringen att det inte blir något riksdagsval, som vi trott, utan bara kommunal- och landstingsval.

3 707 kandidater i 72 distrikt konkurrerade om 200 platser i den Nationella Kongressen. 20 av dessa platser ska gå till partier, ett antal till enskilda personer, 120 platser.(2) Det hade knappast varit en ordentlig valkampanj varför få torde ha känt till vad kandidaterna eller de politiska grupperingarna stod för och vilken politik de ämnade verka för. Dessutom måste ganska stora delar av befolkningen ha varit uteslutna från att kandidera, eftersom människor som arbetat åt Ghadafi tidigare inte fick ställa upp (fast detta gällde förstås inte den som nu utpekas som vinnare och som Libyens nye ledare, Mahmoud Jibril). (3)

Så här skriver New Yok Times ex:

Safety concerns kept observers from reaching some polling places around the country, according to Alexander Bick, the Tripoli field office director for the Carter Center. Even so, he and many other monitors called the election remarkably well administered, considering the context: Libya had not held a national election for more than 40 years, the transitional government organized the voting at the last possible moment, and there was a string of violent attacks and attempts to block the vote by protesters in eastern Libya who were angry about how seats in the congress were allocated among regions.(4)
(min översättning: Säkerhetssituationen gjorde att observatörer inte kunde nå en del vallokaler runtom i landet, enligt Alexander Bick, direktören för Carter Center i Tripoli. Men trots detta ansåg både han och andra observatörer att valet var anmärkningsvärt välorganiserat, med tanke på omständigheterna: Libyen har inte hållit ett nationellt val på mer än 40 år, NTC organiserade valet i sista minuten och det förekom en del våldsattacker och försök att blockera valet i östra Libyen, av dem som var arga för hur mandaten hade fördelats mellan regionerna.)

(När Syrien ordnade ett val då var det inte ens värt att diskuteras, enligt Västmakterna, med tanke på den oroliga situationen där. Men en orolig situation i det av Nato sönderbombade Libyen däremot, är inget hinder.)

Tillsammantaget var detta val alltså långt ifrån vad vi skulle kalla ett rättvist och korrekt genomfört val. Följdriktigt skiljer sig bedömningen om valet åt mellan olika tidningar och media. Generellt beskriver alltså Nato-makternas krigspropagandamedia valet som en framgång, ibland som en stor framgång, och människorna i Libyen som mycket lyckliga över att äntligen få välja sina politiker. Sverige var inte sämre.

Så förklarar New York Times att en bomb i Darnah, i östra Libyen, kom i det område som är känt för islamistisk militarism och drogsmuggling. Bra att man talar om detta – äntligen, för det gällde även när upproret sattes igång där och för dem som tog till vapen redan andra dagen av upproret. Det låtsades propagandamedia inte om då. Samma grupper smugglade också flyktingar till Europa och tvingades sluta med den saken när EU fick igenom en överenskommelse med Ghadafi om att stoppa flyktingtrafiken från Libyen. Detta förargade de maffior som hade tjänat stora pengar på trafiken och som därför mer än gärna vill bli av med Ghadafi och idag är de inte inte speciellt förtjusta i de krafter som kommer att ta över efter honom. Nu är den lönsamma men för flyktingarna livsfarliga flyktingtrafiken emellertid igång igen.(5)

Correspondents reporting live from Libya

Al Jazeera har ju inte visat sig speciellt objektivt vad gäller rapporteringen om Libyen, och nu om Syrien, men här tycks man vara mer sanningsenlig än tidigare.

Sveriges radios korrespondent, Johan Mattias Sommarström, är alltså i Tripoli och rapporterade hur glada alla libyer var över att äntligen få rösta och stolta visade de upp sina bläckfärgade fingrar, som var bevis för att de hade röstat. Idag tog han fram några kvinnor som röstade på Jibril, mannen som började privatisera Libyens tillgångar och som måste betraktas som Washingtons man i Libyen. Man kan betvivla att libyerna känner till hans verkliga agenda.(6)

Sommarströms rapport var ett under av naivitet och okunnighet, såvida det inte var ett medvetet propagandastycke. Han passade nämligen också på att berätta hur uselt landet var pga av Ghadafis styre, dåliga bostäder, smutsigt och trasigt. Sjukhusen, berättade han också, har usel standard. De ser ut som svenska sjukstugor vid förra sekelskiftet, det flyter smutsvatten på gatorna och soporna hopar sig.(7)

Har Sommarström inte minsta begrepp om vad ett krig och bombningar av en stad och av ett lands infrastruktur gör med landet? Har han inte sett en enda bild från Libyen före kriget, då det såg ut på ett helt annat sätt? Fattar han inte att om en stads vatten- och avloppssystem bombas sönder då kommer det att flyta smutsvatten på gatorna. Inser han inte att de som massmördats i Libyen, de svarta,(8) med största sannolikhet var de arbetare och/eller gästarbetare som skötte renhållningen och som skötte mycket av grovarbetet i landet?  Begriper han inte att när dessa människor dödats och när de som överlevt endera sitter i fängelser (där de torteras fortfarande (9)), eller har lyckats fly landet, när alla som arbetade inom förvaltningen före kriget, som nu anses vara Ghadafianhängare, inte får arbeta längre, då kommer landet inte att fungera? Då blir det smutsigt och sopigt. Känner han inte till att Libyen för 40 år sedan var ett av världens fattigaste och mest efterblivna länder med en mycket hög analfabetism (10) men före Natos bombattackerna och de s.k. rebellernas skjutande och plundrande och övrig förstörelseverksamhet, hade förvandlats till landet med Afrikas högsta levnadsstandard och drygt 80% läskunnighet?(11)

Vad gäller hur glada libyerna är, så visst, en del är säkert glada, fast vi har ingen aning om hur många de är, och man kan inte förvänta sig att människorna ska säga något annat än att de är glada med tanke på att det tills alldeles nyligen var förbjudet att säga något positivt om Ghadafi och om Ghadafitiden och belagt med långa fängelsestraff att göra det. Det faktum dessutom, att miliserna fortfarande kommer och hämtar människor som de tror eller vet var Ghadafianhängare, och misshandlar eller dödar dem, gör säkerligen inte människor benägna att säga något annat än att de är glada för sakernas tillstånd. Detta snuddar faktiskt Sommarström vid i ett av sina reportage. (12) Detta gör det säkert också viktigt att kunna visa att man röstade, i alla fall i vissa delar av landet .

Kort sagt Sommarströms reportage från Libyen var troligen världens naivaste och okunnigaste rapportering. Jag har läst ganska många rapporter om och från Libyen det senaste året, varav många varit mycket propagandistiska men inte en enda av dessa har varit lika illa och okunnigt hopkommen. Sveriges Radios rapportering från valet var alltså det värsta exemplet jag hittat om saken, vad gäller propaganda för kriget där och försöken att framställa resultatet av sönderbombandet av Libyen i positivast tänkbara dager.

Mer kritiskt inställda, eller något mer objektiva internationella medier är dock inte lika översvallande positiva till valet och dess genomförande, eller till situationen i Libyen just nu.

’Thugs, Islamists & chaos’ – welcome to New Libya? (Utlagd 9/7 2012)

(Bloggarens syn på händelserna i Libyen och Syrien, eller varför jag vägrar att medverka i krigspropagandan)

/Kerstin

Länkar:
1) Oro stör historiskt val i Libyen, GP 7/7 2012
2) Libya election turnout 60 per cent, Libya-business News 8/7 2012(Citat: Al Abbar said that “despite a day of crisis management” only 24 out of 1,554 polling stations had been unable to open their doors due to acts of sabotage, notably in the restive east of the country.)
3) Libya: Ignorance is Strength, War is Peace, Slavery is Freedom, Mathaba News(Citat: Persons who actively protested the February 17th revolution will NOT (sic) be eligible for candidacy… Persons found guilty of imprisoning and/or torturing Libyan citizens during the previous regime will NOT be eligible for candidacy.(men de som torterar nu är däremot, enligt lag, befriade från ansvar.)))
4) Despite Fairly Smooth Election, Attacks in Libya Show Unrest, David D. Kirkpatrick, New York Times 9/7 2012
4) Libyan Elections, Demographics & `News Media` Coverage, Adam King, Mathaba News 10/7 2012(Citat: Libya has a population of six million. Of this six or six and a half million, two million were guest workers, especially from Tunisia and Egypt but also further afield such as Algeria and Morocco. Libya prior to the invasion in 2011, was the most wealthy state in Africa. The aforementioned countries have millions of unemployed and they flocked to Libya to gain employment and an income.)
5) Om Egyptens vinter, om IMF i Libyen och “frihetskämparna” i Benghazi, Motvallsbloggen 13/11 2011
5) Bara 1 av 55 överlevde tragisk flykt från Libyen,SR 10/7 2012
5) Libyen idag, Motvallsbloggen 19/3 2012 (Om soporna i Libyen)
6) Väljare i Tripoli: ”Jag är stolt, det är en ära”, Ekot, SR om valet i Libyen
7) Libyen blickar framåt, Ekot, SR 10/7 2012
8.) The Killing of Blacks in Libya and the Rise of the African Mercenary, AllAfrica 16/11 2012
8.) AU: Libya rebels killing black workers, CBCNEWS 24/8 2011
8.) Landguiden, Libyen Arbetsmarknad
9) Libyen: Milisens järngrepp förödande för rättssäkerheten, Amnesty Interntional 4/7 2012 (Citat: Milisen fortsätter att godtyckligt gripa människor och sätta dem i hemliga fängelser. Ungefär 4 000 fängelser är fortfarande utanför myndigheternas kontroll. Många personer har suttit fängslade i över ett år utan åtal. Amnesty har hittat bevis på att kränkningarna av de fängslade fortsätter, i form av tortyr, misshandel och elchocker. Amnesty känner också till minst 20 dödsfall som orsakats av tortyr sedan augusti 2011.)
10) Landguiden, Libyen sociala förhållanden
11) Landguiden, Libyen, utbildning
– The Election Farce in Libya, Daniel Greefield, Frontpagemag.com 9/7 2012
12) Säkerheten viktigaste frågan i Libyen efter valet, Sommarström, SR 12/7 2012

Tillagda länkar 21/7 2012:
– “THE ART OF WAR” Obama’s Greater East, Manlio Dinucci, volitairenet.org. 20/7 2012
- Libyan Elections – Burying The Amnesty Report, Global Civilians For Peace In Libya 20/7 2012
(Citat: Cockburn cited Amnesty report researcher Diana Eltahawy’s view that ‘things are not getting better’. Eltahawy commented that in May the ruling National Transitional Council (NTC) passed a law giving immunity to the ‘thuwwar’ for any act they carry out in defence of ‘the 17 February Revolution’ last year. Interrogations by militias, though very often involving torture, are deemed to carry legal weight. Eltahawy said there is ‘a climate of self-censorship’ within the post-Gaddafi government about these abuses.
Vidare:
‘The elections for a new General National Congress in Libya are an attempt to provide a “democratic” facade for an authoritarian and undemocratic government, subservient to the interests of the major Western powers, corporations and banks.
‘The NATO-installed National Transitional Council (NTC) ensured that candidacy was restricted to a relatively small layer approved by the Electoral Commission.’)
- Mahmoud Gebril: The Rebel Who Could Run Libya, Vivienne Walt, Time World 1/4 2011 (Citat: As for Gebril, his grand international debut came on Tuesday, when foreign ministers from more than 36 countries, as well as U.N. Secretary General Ban Ki-moon, converged in London to thrash out a plan on how to oust Gaddafi and save the rebels. Hosted by British Prime Minister David Cameron, it was the first gathering of the sprawling coalition since the West began bombing Libya on March 19…..Despite his years studying and teaching in the U.S., Jibril was deeply critical of U.S. policies towards Libya, which he said had not brought U.S. investment in the country after U.S. sanctions were lifted in the mid-2000s — and hence, in his view, had missed the chance to transform Libya’s politics.)
- Patrick Cockburn: Libyans have voted, but will the new rulers be able to curb violent militias? Patrick Cockburn, Independent 8/7 2012 (Citat: Too many journalists and media outlets decided early on that Gaddafi’s forces were the black hats and the insurgents the white hats. They pumped out anti-Gaddafi atrocity stories, often without checking the facts, such as a supposed campaign of mass rape by government troops. Investigations by Amnesty International, Human Rights Watch and a United Nations team discovered no evidence for this, but their findings were largely ignored by the media…..Last week Amnesty produced a devastating report – ”Libya: Rule of law or rule of militias?” – based on meticulous and lengthy investigations, portraying Libya as a country where violent and predatory militia gangs have become the real power in the land. They jail, torture and kill individuals and persecute whole communities that oppose them now, did so in the past, or simply get in their way…….Take the case of Hasna Shaeeb, a 31-year-old woman abducted from her Tripoli home last October by men in military dress and taken to the former Islamic Endowment Office in the capital. She was accused of being a pro-Gaddafi loyalist and a sniper. She was forced to sit in a chair with her hands handcuffed behind her back and was given electric shocks to her right leg, private parts, and head. Guards threatened to bring her mother to the cell and rape her, and urine was poured over her. After she was freed from the chair, her torturers could not open her handcuffs with a key so they shot them off her, fragments of metal cutting into her flesh. On being released after three days, Ms Shaeeb had a doctor confirm her injuries and complained to the authorities about what had happened to her. They did nothing, but she received a threatening phone call from the militiaman who first arrested her and shots were fired at her house…..Not everybody survives mistreatment……The stranglehold of the militias in Libya has been established without the outside world paying much attention.)
– Libya: Permanent Chaos a.k.a. Permanent Revolution, Alexander Mezyaev, Strategic Culture Foundation, 17/9 2012