Varför Palme blev demokratisk socialist – och varför jag blev det
Jag har aldrig klart och tydligt deklarerat min politiska hemvist på bloggen, men nu ska jag göra det.
I det här YouTube-klippet talar Olof Palme om varför han blev demokratisk socialist (till skillnad från Göran Persson som sade sig vara en ”social demokrat”) och vad han ansåg om kommunismen i Sovjet. Jag var aldrig i Indien och inte heller i USA, men jag övergick från att ha varit folkpartist till att sympatisera med socialdemokraterna av precis samma skäl som Palme anger här (vilket inte innebar att jag aldrig var kritisk till Palmes faktiska politik). Jag är socialdemokrat av samma slag idag och jag anser att dagens socialdemokratiska parti har svikit sitt radikala arv å det grövsta.
Eftersom hela det politiska fältet har vridits åt höger sedan Palme sade det här, så anser jag numer att vänsterpartiet i stort sett har blivit vad socialdemokraterna var tidigare. Jag betraktar mig dock fortfarande som socialdemokrat, av det traditionella slaget – och på vänsterkanten.
Se på filmen där Olof Palme berättar varför han var demokratisk socialist
Jag hittade klippet på bloggen Alliansupproret
16/10 20:42 at 20:42
Hmmm, det här visste jag redan om dig efter att i mer än tre år ha följt din blogg.
Jag var i slutet av 1980-talet i Nicaragua (liksom tidigare Palme) och såg vad det kunde betyda för vanligt folk att under en vänsterregering få fri tillgång till utbildning och vård oavsett vilken inkomst man hade. Detta förändrades dock 1990 när den USA-stödda högern röstades in av det krigströtta folket och man åter igen fick betala för både skola och vård. För övrigt utlyste Nicaragua landssorg när Palme mördades och hans namn är där för evigt ihågkommet.
16/10 21:08 at 21:08
Tack för att du lagt ut klippet på ditt blogg – det var trevligt att få höra Palme. Ibland kan man nog med fog också få vara lite nostalgisk och tänka på ”gamla goda tider”.
16/10 23:14 at 23:14
Det är ett bra tal, men han missade en sak när han talar om att han såg dödslistorna på socialdemokrater i nazisternas dödsläger, nämligen att de som blev de första offren i nazisternas dödsläger var de tyska kommunisterna, vilka också var de som bekämpade nazisterna när socialdemokraterna inte gjorde det.
16/10 23:43 at 23:43
”Eftersom hela det politiska fältet har vridits åt höger sedan Palme sade det här, så anser jag numer att vänsterpartiet i stort sett har blivit vad socialdemokraterna var tidigare”.
Där satte du verkligen fokus på socialdemokratins akilleshäl.
Så därför röstar jag på V för balansen och MOT borgarna!
17/10 01:19 at 01:19
Susanne:
Jo, det kanske framgått för dem som kan tänka, men en massa unga nyliberaler har återkommande beskyllt mig för att vara gammal Stalinkommunist. Men man kanske inte kan begära så mycket av Timrbroindoktrinerade ungdomar som inte har varit med så länge.
Intressant information om Nicaragua dessutom, tack för den.
Eija:
Roligt att höra från dig igen – och jo, man blir tårögd när man hör det hör, åtminstone nästan.
Lasse:
Nej, ingenting är ju perfekt, men det låter ändå som musik idag.
Ilona:
Ingen dålig idé alls :-).
17/10 11:22 at 11:22
Till Susanne: Såg för ett tag sen i en tysk tidning att Honeckers änka besökt Nicaragua och blivit hedrad och tackad där för den hjälp de fick från DDR, skolor och sjukhus mm.
24/10 13:11 at 13:11
Intressant att du ”kom ut” som socialdemokrat! Det hade jag inte väntat mig, trodde att du var mer ”extremvänster”. Fast sosse på vänsterkanten är nog som du säger ”extremvänster” idag.
Jag blir riktigt nostalgisk: vänstersossar som du är så sällsynta idag så att ni borde K-märkas för eftervärlden! Kanske något att ta upp för Riksantikvariatämbetet???
Frågan är vad JAG ska betecknas som på denna nya politiska skala…
24/10 13:50 at 13:50
Erik Svensson:
Nja, jag vet inte om vänstersocialdemokrater är så sällsynta idag att de tillhör historiens sophög. De är nog snarare fortfarande i majoritet bland partiets väljare, åtminstone bland alla dem som vet vad partiet stod för en gång och uträttade – i strid mot de borgerligas åsikter och bland alla dem som fortfarande tror på socialdemokraternas retorik. Många av dessa blir alltmer besvikna på sossarna och mina sympatier för dagens socialdemokrati är inte djupa, för att uttrycka det milt och den uppfattningen delar säkert många gamla socialdemokrater med mig.
Alla de där andra emellertid, de som idag tror att socialdemokrati är detsamma som den politik partiet stått för sedan 1985, men allra tydligast för alltfler sedan omkring 1990, de har en helt annan uppfattning än jag om vad socialdemokrati är (du kanske tillhör dessa?), har varit, eller ska vara och det är framför allt unga människor.
Detta och en del annat, gör att jag anser att dagens läge är politiskt mycket obehagligt. För just nu tror jag att s håller på att samla ihop fler röster till sd och kanske ännu fler till sofflocken, istället för som man inbillar sig, tar tillbaka röster från alliansen. Hur det kommer att utveckla sig när den här finanskrisen slår ut i full blom, törs jag inte ens tänka på.
Vidare om mig och orsaken till var jag står: Jag var ju liksom med på det radikala sextio- och sjuttiotalet och blev hjärtligt trött på bokstavsvänsterns testuggande och interna gräl (och jag satt många nätter igenom och diskuterade ämnet då när jag var student). Är nog alldeles för pragmatisk i politiskt hänséende. Hade man dessutom vissa insikter om hur fraktionsstrider sett ut i de länder som ”blivit kommunistiska” och hur de som vann dessa strider inte sällan avrättade eller mördade dem som de vunnit över, så hade man lite svårt att verkligen tro på och lita på kommunisters ärliga vilja till demokrati.
Dessutom är jag nu uppvuxen med en mycket intensiv antikommunistisk och pro-amerikansk proaganda. Den var lika intensiv då som idag (eller numer kanske de senaste 30 åren och fram till 2008). Samt var med och såg vad som hände i Sovjet och i Kina ex. Så jag har nog av det skälet aldrig kunnat förmå mig att bli ”kommunist”. Såg liksom inte så många stater som infört detta system eller ens kommit i närheten av att verkligen försöka.
Men jag blev med åren mycket och intensivt kritisk till USA:s politik och till imperialismen och anser att vänstern haft rätt i sin kritik och analys av Västvärldens kapitalistiska system.
Sedan har jag nog radikaliserats en hel del de senaste 20 åren, och börjar alltmer luta åt att vänstern som hävdade att socialdemokratin snarare räddade kapitalismen i början av 1900-talet än var dess fiende, hade rätt, sett ur historiens ljus.
Misstänker slutligen att jag ändå inte riktigt är vad du tror att jag är :-).
24/10 18:27 at 18:27
PS till Erik Svensson:
Jag trodde att du var piratpartist, eftersom du uppmanade folk att rösta på detta parti före valet :roll:.
24/10 22:31 at 22:31
Kerstin:
Nja, jag är gammal nog att komma ihåg S före 1985 (då var jag 17), och de var ett helt annat parti då, så jag skulle verkligen inte bunta ihop dagens bleka socialliberala S med det parti som fanns under 1970-talet och Palme. Absolut inte. Även om Palme inte var felfri.
Misstänker att mina föräldrar och du är ungefär lika gamla (mamma och pappa är födda 1941 och 1943), och de tillhör nog samma S-vänstertradition som du. Mina föräldrar var framförallt väldigt engagerade i U-landsfrågor, bl. a. Indien och Afrika, under 1970-talet, som så många andra socialdemokrater.
Själv har jag röstat på Vpk, V, Mp, Piratpartiet och någon gång blankt. Känner mig nog rätt hemlös på den partipolitiska arenan. Rent ideologiskt sympatiserar jag nog närmast med Socialistiska Partiet, men de är inget realistiskt alternativ idag, åtminstone inte på riksplanet.
Jag bär med mig en viss misstänksamhet mot S från ungdomens miljöengagemang i Fältbiologerna, som har gjort att jag aldrig har kunnat förmå mig att rösta på dem. På den tiden (1980-talet) var S betydligt mer av ett ”betongparti), samtidigt som Vpk hade ett starkare miljöengagemang än de har idag (innnan Mp dök upp på scenen och tog hand om miljöfrågorna). Idag ska jag dock erkänna att S är ett betydligt grönare parti än de var då, delvis p. g. a. att de har påverkats av Mp och övriga miljörörelsen. I det avseendet har S faktiskt förbättrats sedan 1970- och 1980-talen, även om det gått utför vad gäller deras socialistiska vision.
25/10 01:13 at 01:13
Erik Svensson
Som jag skrivit, jag har aldrig varit ansluten till något parti (om man bortser från det där medlemskortet i unghögern, som jag löste i 15-årsåldern och som berättigade till inträde på unghögerns tedanser i hemstaden, det enda som fanns att göra på söndagarna :-)) och jag ansåg också ofta och i många stycken att sossarna var ett betongparti på den tiden och var urarg både på Palme och Ingvar Karlsson med jämna mellanrum, men allting är ju relativt. I ljuset av vad vi ser nu, var de fantastiska från början och fram till 1982.
Men jag har lovat mig att aldrig mer rösta på s, och det beror på två ting, Nuders ”köttbergssnack” och Mona Sahlin i största allmänhet. Jag har inte röstat på s på många år alltså, även om jag menar att jag ser mig som traditionell socialdemokrat på vänsterkanten. Ska jag rösta på det partiet någon mer gång så får de se till att bli traditionellt socialdemokratiska igen.
På 70-talet var jag framför allt engagerad i miljörörelsen – och kan du tänka dig, jag och min man var runt och talade på bl.a. vår gymnasieskola och på andra evenemang, om växthuseffekten, omkring 1975.
Det var förresten först en bit in på 70-talet som dåvarande kommunisterna, nuvarande v, började intressera sig för miljöfrågor, dessförinnan lät de i stort sett centern ta hand om den frågan. Jag ansåg då att vänstern var knas som inte tog tag i den frågan redan tidigare. Det var väl framför allt Viola Claesson (riksdagsman för kommunisterna), som då bodde i Kinna, där också vi bodde, som fick in v på miljöfrågorna. Viola startade tillsammans med oss och flera andra en miljögrupp i vår hemkommun, som var mycket aktiv och lät tala om sig då.
Och jo, jag är nog i dina föräldrars generation, några år yngre bara, eller du i min dotters ålder, fast några år yngre, hur man nu vill se det :-).
25/10 14:39 at 14:39
Det är en spännande tid, 1970- och 1980-talen, så nära men ändå numera historia!
När jag började läsa på universitetet hösten 1987 så tyckte jag att ”1968” kändes mycket avlägset. Det var bara tjugo år…Nu, tjugo år senare, känns 1987 inte så avlägset som 1968 gjorde då. Ändå är det först nu som jag insett att jag bär på erfarenheter som är långt ifrån självklara för de studenter som jag har idag och som föddes på 1980-talet.
En intressant episod härvidlag som visar vilken kulturkrock det kan bli mellan generationer:
Jag höll en föreläsning om rovdjurs-bytesinteraktioner och använde då ”kapprustningsanalogin”, alltså att bytesdjuren utvecklar skydd mot rovdjuren, som i sin tur utvecklar egenskaper för att knäcka dessa skydd o. s. v. i en uppåtgående evolutionsspiral.
Jag slängde också ur mig en jämförelse om kapprustningen mellan Sovjetunionen och USA under Kalla Kriget. Studenterna såg förvirrade ut…Jag insåg plötsligt att det som jag upplevt som tonåring numera inte var självklart längre, utan en del av historien, och att kapprustning inte är någonting som är lika självklar del av det allmänna tankegodset hos dagens unga stunder. Nyttig erfarenhet!
25/10 15:34 at 15:34
Erik Svensson:
Det där känner jag väl igen. Jag minns ex. hur förvånad jag blev när mina studenter frågade mig om marxismen, då i början/mitten av 90-talet, och berättade att de aldrig fått någon som helst information om Marx och marxism.
Det var nog först en bit in på 90-talet som jag började känna mig som den relik från forntiden som även du tycks betrakta mig som :-).
Då började mina studenter berätta för mig om ”hur det var förr i Sverige”, hur ofritt vi hade levt i min ungdom, hur socialistiskt Sverige hade varit och hur lite vi kunde bestämma själva och hur liten valfrihet vi hade. Jag tappade hakan. Varifrån hade de fått denna uppfattning. Det var i alla fall inte det Sverige jag var uppvuxen i – tvärtom. Det var när vi var unga som världen låg totalt öppen för oss – allihop. Det var först då som allt fler ungdomar fick möjlighet att resa och se sig om i världen och massor av oss började lifta runt i Europa. Det var i min ungdom som framtiden var ljus, alla hade jobb och därför var ekonomin inget bekymmer. Vi visste att vi kunde försörja oss vad som än hände. Vi kunde arbeta ihop en summa, ta ledigt en tid och resa. Det var i min ungdom som allting bara skulle bli bättre och bättre och vi tyckte att vi hade alla möjligheter. Det var under min ungdom som alla plötsligt fick en chans att studera vidare, om de önskade det.
Sedan fanns det förstås problem, som att det var bostadsbrist (!!!) och visst, vi hade inte 300 TV-kanaler att välja mellan och vi hade inte heller datorer. Men detta saknade vi inte förstås, lika lite som dagens unga människor saknar sådant som framtiden ev. kan komma att ge människorna, eller lika lite som de saknar det vi faktiskt hade och som de aldrig har uppevt.
Hur den tid av optimism och frihetskänsla som vi växte upp under, trots det kalla kriget, har kunnat förvandlas till rena skräckväldet och ofrihetens dystra tid, begriper jag inte. Varifrån kommer dessa idéer? Vem har lärt ungdomar av idag denna historia?
Vidare så var vi ju inte hälften så kontrollerade som dagens människor är. Det förekom förvisso avlyssning av vänsterfolk redan då, men tekniken möjliggjorde ju inte den totala kontroll över varenda människa, som dagens teknologi gör, för att inte tala om de lagar för tillstånd att utöva denna kontroll – i antiterroristbekämpningens namn, som instiftas på löpande band just nu. Som jag ser det är dagens människor grundlurade, både om vad de lever i för samhälle idag, och hur vi i min generation levde för 50-25 år sedan.
Hur som helst började jag tappa lusten att undervisa vid den tiden. Kände plötsligt att de som är unga idag lever i ett helt annat universum än jag gör och jag kan inte föreställa mig deras universum eller hur det ser ut inuti deras huvuden.
Vad som är värre än att kapprustning inte är en del av unga människors erfarenhet, är väl att inte ens de eländen som dagens värld innehåller, och de är ju ingalunda få, är allmänt kända ens bland studenter idag, att så många av dem lever med en massa myter, vanföreställningar och dessutom med en geografisk och politisk inåtvändhet som inte var vår ungdomstids.
Så här efteråt kan man ju se att det var just min ungdoms ekonomiska trygghet och visshet om att alltid kunna försörja oss, som möjliggjorde min generations engagemang för världens olika folk och deras frihetskamper ex. Idag, när människor blir allt mer pressade och stressade så har de varken tid eller ork att engagera sig så mycket som vi gjorde. Dagens valfrihets (sätta sig in i en massa tariffer etc) tar en massa tid i anspråk som vi kunde använda till viktigare och/eller roligare saker. Som någon skrivit, när man lagt över en massa transaktionskostnader på enskilda så tar det tid från de enskildas fritid.
Dessutom innebär nyliberalismen en ständig kris och pessimism: Du ska aldrig känna dig trygg, du ska veta att du alltid måste konkurrera med alla andra för att överleva och leva drägligt. Det är helt enkelt den ständiga stressens samhälle, och jag kan inte säga att jag avundas dem som är unga idag.
25/10 15:55 at 15:55
Kerstin:
Förlåt om jag gett intrycket att jag betraktar dig som från ”forntiden”! Och om så skulle vara fallet så kan du väl kontra med att jag också börjar komma upp i åren (40+). Antar att jag tillhör ”yngre järnåldern”???
25/10 21:02 at 21:02
Erik Svensson:
Inget orsak alls att be om förlåtelse, jag tog det mer som humor, och skojade lite tillbaka.
Och som du skriver, du är i snabb takt på väg mot fossiliseringen (numer kallat ”köttberget”) du också :-).
06/11 16:52 at 16:52
Har man ändå bestämt sig för att blankrösta tycker jag man ska ta sig en titt på Direktdemokraterna. Ett direktdemokratiskt parti som fungerar som direktlänk mellan medborgarna och makten, dvs de tycker alltid som du i alla frågor.