Nu ska jag reda ut en av de saker som jag inte kände till i mitt förra inlägg, nämligen vem som är premiärminister respektive president i Libyen. Det visade sig, när jag började undersöka saken idag att Abu Shagur var premiärminister men att han avgick förra veckan för att han inte kunde sätta ihop en regering som kongressen godkände.(1)

Precis som det mesta som rör Libyen numer inte är av intresse för Västvärldens media, om det inte rör någon betydelsefull västerländsk person som den dödade diplomaten Christofer Stevens,(2) så sägs det väldigt lite i våra media om att Libyen just fått en ny premiärminister, nämligen en man vid namn Ali Zeidan.(3) Jag hittar inget om detta i våra större svenska tidningar, eller i andra västliga tidningar som New York Times, The Guardian, Los Angeles Times. Vill man veta lite mer om valet av Ali Zeidan får man läsa asiatiska tidningar. Han har valts, läser jag i sådana, med uppgiften att inom två veckor sätta ihop en ny regering som godkänns av kongressen.

Ali Zeidan är en för mig helt okänd person som jag förstås ville veta mer om. I Wikipedia läser jag att han är född 1950 och tjänade som diplomat i Indien under ambassadören Mohamed Yousef el-Magariaf, som idag är president i Libyen.(4) Vem som är president i Libyen har vi inte heller hört så mycket om i Sverige. I varje fall hade jag inte en aning om det.

Ali Zeidan lämnade en tjänst som libysk diplomat i Indien 1980 och tillbringade därefter trettio år i exil. 1981 var han, tillsammans med andra exillibyer, med och bildade National Front for the Salvation of Libya, NFSL.(5) Han verkade sedan i Geneve som förespråkare för mänskliga rättigheter i Libyen.(6) Vilka som avlönade honom där har jag inte lyckats få fram. För att kunna vara förespråkare för något behöver man ju pengar. Men man kan kanske ana med tanke på att Väst, och inte minst USA, velat bli av med Ghadafi  och försökt att mörda honom ett flertal gånger under de senaste 40 åren, ända sedan han gjorde statskuppen i Libyen 1969 tillsammans med några andra lägre officerare.

I The Indian Express får vi veta att Ali Zeidan är nära lierad med Jibril. Han, liksom Jibril, läser jag, skaffade sig internationellt erkännande för det ledarskap de ådagalade genom stöttandet av de .sk. rebeller (7) som, fast det nämns inte i artikeln, med Natos hjälp lyckades störta Ghadafi och slutligen mörda honom.

Så har vi presidenten i Libyen, som heter Mohamed Yousef el-Magariaf, född 1940, som var ambassadör i Indien och där samarbetade med Ali Zeidan alltså. El-Magariaf var grundare och den förste ledaren av National Front for the Salvation of Libya (NFSL), en CIA-och Saudi-finansierad oppositionsgrupp. (Så där fick vi antagligen veta hur Zeidan försörjde sig. Han var ju också organisationens ledare en period, enligt Wikipedia.) 1984 var el-Magariaf aktiv i den grupp som försökte mörda Ghadafi, en attack som misslyckades. Han förde propaganda mot Ghadafi och dennes politiska system, Jamahirya och som det står i artikeln om honom:

Magariaf dedicated himself to overthrowing the Libyan Arab Jamahiriya with violence. The NFSL aimed to create disorder inside Libya by sabotage, provocation, and other methods.(8.)

(Min översättning: Magariaf hängav sig åt uppgiften att störta den libyska Jamahirya (min anm: Ghadaffis samhällssystem) med våld. NFSL syftade till att skapa kaos inne i Libyen med hjälp av sabotage, provocation och andra metoder.) 

El-Magariaf  återvände till Libyen efter inbördeskriget 2011 från USA som han i huvudsak hade bott i under de 30 åren i exil. Han leder nu National Front Party som fick tre mandat vid valet. Han förefaller verka för en sekulär liberal regim i Libyen Han är framför allt inställd på att arbeta med Libyens ekonomi. Till president valdes han 9/8 2012. Ali Zeidan, den nyvalde premiärministern var ju medlem i NTC, övergångsregeringen som godkändes av västmakterna ganska snart efter att upproret i Libyen hade startat. Jag gissar att även Magariaf var det, men sammansättningen av NTC hölls ju hemlig under kriget. Det var bara några få personer som framträdde, bl.a. Jibril och Jalil (9)

Mustafa Abdul Jalil var justitieminister, men en kritisk sådan, i Ghadafis regering och mannen som var högste ansvarige för tortyren av och dödsstraffet mot de bulgariska sjuksköterskor som anklagades för att medvetet ha smittat flera hundra barn med HIV, men som senare frigavs.(10) Han var dessutom en av dem som begärde inrättandet av den överflygningsförbudszon i Libyen som FN snart beslutade om. Han valdes att leda NTC i mars 2011.

I mars 2012, när det verkade som om Libyen skulle falla sönder, hotade Jalil att ta till våld mot dem som försökte dela Libyen. (Märkligt att ingen i Västvärlden reagerade mot detta hot! (11)) Jag hittar ingen redovisning för var Jalil placerats sedan valet och inte heller hittar jag någon uppgift om vilken funktion Jibril fyller just nu, eller om varför han inte blev premiärminister efter valet.

Jibril was instrumental in forming the NTC at the start of the uprising, believing that “there should be body talking to the world.” Neither Tunisian nor Egyptian rebels formed such an umbrella group. “That is why the revolution has been stolen in those countries early,” he says. But the transitional leaders failed to take the action they should have, he says, and were too exclusionary, coming up with laws that weren’t discussed. “People who started the rebellion felt excluded.” (12)

(Min översättning: Jibril var väsentlig för inrättandet av NTC under början av upproret. Han var av åsikten att ”det skulle finnas ett organ som talade med världen.” Varken de Tunisiska eller de egyptiska rebellerna bildade en paraplyorganisation. ”Det är därför revolutionen tidigt blev stulen i dessa länder,” säger han. Men övergångsledarna har misslyckats att vidta den åtgärd de borde ha vidtagit, säger han, och uteslöt för många och kom fram med lagar som inte hade diskuterats. ”Folk som startade upproret kände sig uteslutna.”)

Här har den amerikaniserade Jibril dirigerat Al Jazeera, (13) och tillsammans med en annan amerikaniserad libyer, Magariaf, samt tillsammans med Jalil, som inte talar engelska dock, samarbetat med CIA och Nato för att få till stånd revolutionen i Libyen och bli godkända som regering i Libyen redan innan den gamla regimen hade störtats. Detta och inrättandet av en ny centralbank bara några veckor efter att upproret hade startat visar tydligt att upproret i Libyen var välplanerat, och inte planerat av de unga skjutglada islamister som for runt och skjöt i luften från sina picuper, så man kan verkligen undra vilka som fått sin revolution stulen – och av vilka?

Överhuvudtaget verkar det vara gott om styrande i Libyen som har bott årtionden i USA, somliga med examina därifrån dessutom. Bland andra kan en av preimärministrarna i NTC, Abdurrahim El-Keib nämnas. Han lämnade Libyen 1976, blev strax därefter medlem i den libyska oppositionen och bodde och arbetade i USA fram tills han återvände för att delta i NTC. Ali Tarhouni, som var oljeminister-och finansminister och även premiärminister i NTC en period, flydde från Libyen 1973 (fråntogs sitt medborgarskap och dömdes i sin frånvaro till döden enl Wikipedia, men orsaken till detta nämns inte) och flyttade då till USA där han tog flera akademiska examina och undervisade vid University of Washington. (14)

Sen får vi se hur länge det dröjer innan vi ser omgrupperingar i Libyens nya ledarskikt.

/Kerstin

Länkar:
1) Libyan prime minister Mustafa Abushagur dismissed, The Guardian 7/10 2012
2) The Apotheosis of St. Christopher of Libya, Maximilian Forte, Libya S.O.S. 29/10 2012
2) Ambassador Chris Stevens: Servant to Evil: How Propaganda Works for Empire, COLOR REVOLUTIONS AND GEOPOLITICS, 26/9 2012  (Bör läsas, mycket bra om propagandan mot Syriens Bashar al Assad och om hur man skrev om den i Benghazi dödade Chris Stevens i Västmedia.)
3)  Ali Zeidan, Wikipedia
4) Mohamed Yousef el-Magariaf, Wikipedia
5) National Front for the Salvation of Libya, Wikipedia (Anm: NFSL ombilades efter störtandet av Ghadafi till National Front Party, som vann 3 mandat i den libyska kongressen och leds av Mohamed el-Magariaf, presidenten i Libyen just nu. Citat: According to various sources, the group was supported by the government of Saudi Arabia, and the United States’ Central Intelligence Agency.)
5) What Is the National Front for the Salvation of Libya? Yoshie Furuhashi, Mr Zine 24/2 2011 (Citat: According to Richard Keeble, Jeffrey Richelson, andJoseph T. Stanik among other sources, the NFSL was an outfit funded by the CIA and Saudi Arabia during the Cold War.  While more recent funding sources of the NFSL remain unknown..)
6) Ali Zeidan, ex-Gaddafi foe, elected Libya PM, Times of Malta 15/10 2012
7) New Libyan PM Ali Zeidan has strong India links, The Indian Express 15/10 2012
8.) Mohamed Yousef el-Magariaf, Wikipedia
9) Mustafa_Abdul_Jalil, W ikipedia
10) Om de Bulgariska sjuksköterskorna, Wikipedia
11) Libyan leader vows to keep nation together by force. Declaration of autonomy by politicians and tribes in oil-rich eastern region prompts warning from Mustafa Abdul Jalil, The Guardian 7/3 2012
12)  Libya’s Optimistic Leader: Mahmoud Jibril Poised for Historic Election Victor, Jame Dettmer, The Daily Beast 9/7 2012
13) Wadah Khanfar, Al-Jazeera and the triumph of televised propaganda,Thierry Meissan, Voltairenet.org 25/9 2011
14) Al Tarhouni, wikipedia
14) US Intelligence Admits Syria Arms Aid Goes To Al Qaeda, Bill Van Auken, wsws.org16/10 2012 (Citat: The forces that attacked the US consulate and CIA outpost in Benghazi were not merely affiliates of Al Qaeda, they were the same forces that Washington and its allies had armed, trained and supported with an intense air war in the campaign for regime-change that ended with the brutal murder of Libyan leader Muammar Gaddafi one year ago.
Ambassador Stevens, who was sent into Benghazi at the outset of this seven-month war, was the point man in forging this cynical alliance between US imperialism and forces and individuals that Washington had previously branded as “terrorists” and subjected to torture, rendition and imprisonment at Guantanamo.)
– Libya NTC chairman Mustafa Abdul Jalil stranded ahead of handover, The Telegraph 7/8 2012
– Mahmoud Jibril’s centrist party dominates Libyan election, Chris Stephen, The Guardian 17/7 2012
– Mahmoud Jibril: Washington’s Man in Tripoli. Libya S.O.S. 18/7 2012