Nu börjar det komma fler och fler böcker om vad som hände i Libyen, det där som vi, som skaffade oss information från andra håll än de stora media i Väst, visste redan medan det pågick.

Idag hittar jag en artikel i counterpunch.org (1)  om en sådan bok: A Review of ”Slouching Towards Sirte” Libya & Creative Destruction,skriven av Maximilan Forte och recenserad här av Daniel Kovalik. I inledningen kan vi läsa att:

As Forte explains, NATO’s intervention was many years in the making.  NATO, led by the U.S., seized upon the “Arab Spring” and the very real and legitimate protests in Libya to carry through a long-held desire to rid itself of a nationalist government which had aided other struggles for national liberation (such as the struggles of the ANC, the Sandinistas and the PLO).  In addition, Libya under Gaddafi was taking an increasingly important leadership role in Africa and was blocking U.S. opportunities for investment and economic opportunities in Libya itself as well as greater penetration into Africa as whole.

(Min översättning: Som Forte förklarar, Natos intervention var planerad sedan många år. Nato, lett av USA, använde sig av ”Den arabiska våren” och av de verkliga och legitima protesterna i Libyen för att förverkliga sin länge omfattade önskan att bli av med en nationalistisk regering som hade stöttat andras kamp för nationell befrielse (som ANC:s kamp för nationell befrielse, Sandinisternas och PLO:s). Därtill hade Libyen, under Gaddafi, utövat ett viktigt ledarskapsroll i Afrika och blockerade USA:s möjligheter att investera där och deras ekonomiska möjligheter i Libyen såväl som en bredare penetration in i resten av Afrika.) (OBS: Video av Maximilan Forte  tillagd i slutet av inlägget)

Kovalik fortsätter med att kritisera välkända människorättsorganisationer som Amnesty International för att man var med och låtsades som om USA/Natos agerande handlade om insatser för att rädda människor i Libyen när det i själva verket handlade om en rent fientlig militär attack under vilken USA/Nato inte brydde sig det minsta om människorna i Libyen. Framför allt drabbades människorna i Sirte mycket hårt. Det finns, hävdar Forte inte ett helt hus i Sirte idag. Nato bombade allt. Om detta hade Amnesty International inte mycket att säga dock. När Bani Walid angreps för en kort tid sedan och utsattes för en belägring och en beskjutning som drabbade många människor mycket hårt, då hade varken USA/Nato eller Amensty något att säga. Detta visar tydligt att USA/Nato och Amnesty International inte bryr sig det minsta om människorna i Libyen och deras lidanden. Det visar däremot klart att bombandet hade helt andra syften:

Thus, in September of 2011, even before Gaddafi’s violent murder in October, U.S. Ambassador Gene Cretz “’participated in a State Department conference call with about 150 American companies hoping to do business in Libya.’”  As Forte emphasizes in his book which posits that U.S. access to infrastructure investment was an even bigger motive for the intervention than access to oil, the business opportunities discussed in this meeting were indeed infrastructure projects.

(Min översättning: i september 2011, redan innan Ghadafi mördades i oktober, ”medverkade USA:s ambassadör Gene Cretz en konferens organiserad av utrikesdepartementet med omkring 150 amerikanska företag som hoppades kunna göra affärer i Libyen.” Som Forte poängterar i sin bok, dettta pekar på att USA:s möjligheter att investera i infrastrukturen var ett ännu viktigare motiv för interventionen än tillgången till olja, här diskuterades i synnerhet infrastruktursprojekt.)

Dessutom handlade det tydligen också om att förhindra att ryssar och kineser, som Ghadfi hade favoriserat vad gällde uppbyggande av infrastrukturprojekt, fick mer inflytande i Libyen och Afrika.

First, of course, the U.S. ensured by its intervention in Libya that a substantial portion of future infrastructure projects would be awarded to U.S. companies. However, the more important, and more diabolical part of the plan, is that the violent intervention itself created the very need for infrastructure projects – what better way to create such a need, after all, then by leveling entire cities to the ground?

(Min översättning: Först, förstås, såg USA, genom sin intervention, till att en rejäl andel av framtida infrastrukturprojekt skulle tilldelas USA:s företag. Men, den viktigare och mer diaboliska delen av planen är att den våldsamma attacken skapade behov av dessa infrastrukturprojekt – vilken bättre väg att skapa ett sådant behov kan det finnas än att jämna hela städer med marken.)

General Electric, exempelvis, räknar med att tjäna omkring 10 miljarder dollar i Libyen. Storbritannien räknar likaså med god förtjänst på att bygga upp Libyen igen, sådär en 300 miljarder dollar, för efter kriget behöver Libyen i stort sett bygga upp allting igen. Allt detta står i fokus för Väst nu, precis som det gjort i Irak. Där har, vad jag förstår, amerikanska företag tjänat ofantliga summor – utan att det har blivit så mycket gjort för pengarna dock.

Så var det det där med resten av Afrika:

Moreover, with Libya’s Pan-Africanist leader Gaddafi out of the way, the U.S. eagle and its newly-formed African Central Command (AFRICOM) swooped in to other parts of Africa to begin further penetration of the continent.

(Min översättning: inte nog med det, med Libyens Pan-afrikanska ledare Gaddafi ur vägen svepte den amerikanska örnen och dess nybildade Centralkommando för Afrika (AFRICOM) in i andra delar av Afrika för att påbörja vidare penetration av kontinenten.) 

Lite längre ner i artikeln:

Furthermore, ‘barely a month after the fall of Tripoli – and in the same month Gaddafi was murdered (October 2011) – the U.S. announced it was sending troopos to no less than four more African countries: the Central African Republic, Uganda, South Sudan and the Democratic Republic of Congo.’  AFRICOM further announced 14 major joint military exercises planned with African states for 2012, an unprecedented number of such exercises.

(Min översättning: Vidare, ’knappt en månad efter Tripolis fall – och samma månad som Gaddafi mördades (i oktober 211) – tillkännagav USA att man skulle sända trupper till inte mindre än ytterligare fyra afrikanska länder: Centralafrikanska Republiken, Uganda, Sydsudan och Demokratiska Republiken Kongo. AFRICOM tillkännagav 14 gemensamma militära övningar tillsammans med Afrikanska stater under 2012 en makalös mängd sådana övningar.)

Författaren slutar med en varning. I dessa tider, menar han, ska vi förvänta oss att när USA påstår att man ingriper för att rädda liv så kommer man istället att döda massor av människor. De mänskliga rättigheterna har kommit att användas som argument för att i praktiken ställa dessa helt åt sidan.

Och tänk, våra media andades inte om något av detta. På den här bloggen däremot  har det skrivits om detta åtskilliga gånger. Vill man läsa vad som skrivits om Libyen här kan man skriva in Libyen i sökfunktionen överst till höger och sätta igång. Alldeles i dagarna kommer en bok om Libyen ut på svenska, skriven av freds-och konfliktforskaren Ola Tunander. Den återkommer jag till.

Tillägg 23/11 2012 kl o2.15 (2):

LIBYA: Race, Empire, and the Invention of Humanitarian Emergency (Part 1 of 2)

/Kerstin

Länkar:
1) A Review of ”Slouching Towards Sirte”. Libya & Creative Destruction, Daniel Kovalik, counterpunch.org 21/11 2012
2)) Now on YouTube: Libya–Race, Empire, and the Invention of Humanitarian Emergency,Posted on 23 October 2012 by Maximilian Forte, Zero Anthropology 23/10 2012

Om Irak:
– Irak i dagens Mellanöstern – II – Inställning till Gaza-kriget, relationen till USA, oljan och levnadsförhållanden, Jinge.se 22/11 2012 (Handlar om ett föredrag om hur det blivit i Irak sedan attacken och invasionen för 10 år sen. Under 20 år har USA:s agerande gentemot Irak kostat 3 miljoner människor livet. Borde klassas som folkmord, menar skribenten.)