Det blev ett antal insticksinlägg mellan del ett om ”min svenska historia”, den del som slutade med inträdet i 70-talet.
Här kommer del II, som i huvudsak handlar om bostadssituationen från slutet av 50-talet och framåt. Måste bara först betona att detta är min historia, hur de inrikespolitiska skeendena framstod för mig medan de pågick och hur jag ser på saken idag. Jag är ingen politisk insider och har alltså ingen ingående information om vad som pågick bakom den politiska fasaden, vilka bevekelsegrunder politiker hade för den ena och den andra åtgärden. Jag berättar om mina personliga synpunkter då och nu och om vilka intryck av tillståndet i landet som media serverade oss medan det begav sig och som jag själv upplevde.

Miljonprogrammet.
Jag har skrivit en del om miljonprogrammet tidigare men eftersom skället på miljonprogrammet fortsätter och verkligheten liksom inte riktigt stämmer med dagens propagandistiska bild av vad som faktiskt hände när detta program genomfördes så vill jag börja med min, och garanterat många andras av dem som var med då, syn på massbyggnationerna från slutet av 50-talet och under 60- och 70-talen.

Det rådde en skriande brist på bostäder i städerna från mitten av 50-talet och flera decennier framåt. Det här var under flyttlasspolitikens dagar. Svensk industri gick som tåget och företagen, som oftast låg i städerna, skrek efter arbetskraft. Alltså tvingades stora delar av landsbygdens befolkning flytta in till städerna för att få jobb. Där fanns som sagt inte bostäder så det räckte till alla som kom inflyttande, eller till de ungdomar som stod i beredskap att bilda familj. Jag befann mig i den senare situationen mot mitten av 60-talet. Då var det 12-15 års väntetid i bostadskön för en lägenhet. Massor av människor bodde i usla bostäder utan moderna bekvämligheter, i snabbuppförda ungkarlsbaracker som företagen inrättat för sina inflyttade anställda eller som inneboende i andra familjers lägenheter. Husvagnar, som många antagligen skulle föredra idag, var inte så vanliga på den tiden och de var så dyra att de flesta inte hade råd med dem (i början av 60-talet var bilen fortfarande inte var mans egendom dessutom). Min mamma hyrde exempelvis ut ett rum, i vår trerumslägenhet (som var en tidig del av miljonprogrammet) till en ung man som arbetade på Scania i Södertälje. Själv hyrde jag en tid, i början av 60-talet, ett rum hos en familj på Söder i Stockholm, när jag arbetade på ett försäkringsbolag därstädes.

Så var det dags att bilda familj, som sagt, och bostad – ja det kunde man bara drömma om, trots att socialdemokraterna hade beslutat att man skulle bygga en miljon nya bostäder. Så småningom, och efter nära ett år i ett omodernt gårdshus med vedspis och kakelugn, utedass och endast rinnande kallt vatten, hade vi tur och kunde låna upp pengar, privat, för att köpa en tvåa i ett HSB-hus i ett av den tidens typiska hyreshus. Dit kunde vi flytta in ett par veckor innan dottern föddes. Utan pengar vet jag inte hur det hade blivit med egen lägenhet. Då hade vi troligen varit tvingade att bo kvar hemma hos min mamma, i ett rum med delat kök. Det, kan jag försäkra, var inget vi åstundade. Det skulle förvåna mig mycket om dagens ungdomar betraktar en sådan framtid som en god dröm.

De nya bostadsområdena som planerades och byggdes var på den tiden fräscha, moderna och erbjöd både kylskåp, vattentoalett, bad och varmvatten samt modern gemensam tvättstuga i källaren, lyx som många inte hade på den tiden. Man ansåg också att bostadsområdena skulle vara bilfria, så att barnen kunde leka på gårdarna utan att råka ut för trafikolyckor. Daghem och förskolor fanns i mycket begränsad omfattning och tillgång till dessa hade nästan bara ensamtående mammor (ingen slump alltså att kvinnorörelsen vid den tiden krävde daghem åt alla). Dessutom planerade man in allmän service i det stora nya bostadsområdena, med post, bank, socialkontor, vårdcentraler, biografer mm.

Det blev dessvärre lite för stora huskomplex i många av de här bostadsområdena, i synnerhet i storstäderna där markpriserna var höga och utrymmet för bostadsbyggande begränsat. I de något mindre städerna byggde man mer måttliga hyresområden, med lägre bostadshus, trevåningshus i många fall, och ofta med mer rymd mellan huskropparna. Områdena skulle naturligtvis byggas så billigt som möjligt, fullt förståeligt med tanke på hur bostadssituationen såg ut och hur bråttom det var att göra något åt bostadseländet i städerna.

Nu hände det sig att dessa, ibland gigantiskt stora, bostadsområden befolkades med människor från alla möjliga hörn av Sverige och även från övriga världen, då vi dels fick in många arbetare från Finland och Sydeuropa (från slutet av 50-talet och framåt), dels kom att ta emot alltfler flyktingar från början av 70-talet. Bostadsområdena blev därmed aldrig några socialt sammanhållna enheter och anonymiteten var därför stor. Man hälsade inte ens alltid på människor som bodde i samma trappuppgångar. Jag tyckte definitivt att somliga av de här områdena var omänskliga i all sin ofantlighet.

Under 60- och 70-talen var miljonprogrammens bostadsområden inte så dåliga dock och vi var många som blev glada för de bostäder vi kunde få där. Och som sagt, alternativen var usla. Det är inte kul att bo under broar eller i tält året om, i synnerhet inte om man har barn. Det hindrade nu inte att somliga var kritiska till de här områdena redan då de bygges, att det var för stora och oöverblickbara, att de inte gav möjlighet för sociala aktiviteter och sammanhållning och att de dessutom var estetiska katastrofer. Jag hörde själv till dem som hyste denna uppfattning. Men trots detta, de lägenheter som byggdes behövdes och jag är säker på att de flesta som fick bostäder i miljonprogrammet ändå var ganska nöjda med tanke på alternativen. Min syn på miljonprogrammet har alltså modifierats högst väsentligt sedan dess.

Det samhälleliga planerandet för framväxten av rena ghetton
Med åren har de här stora bostadsområdena dessvärre i många fall utvecklats till precis sådana ghetton vi hade sett i andra länder redan då, inte sällan rena invandrarghetton. Sådana såg vi växa fram i Sverige från början av 90-talet. Dessförinnan hade vi i princip inga sådana i Sverige även om vi redan under åttiotalet fick områden där alltfler av invånarna var invandrade. Vi hade i stort sett ingen arbetslöshet i slutet av 80-talet.

Jag minns hur jag skjutsade runt ett par unga manliga forskarstuderande från San Fransisco, i samband med en internationell konferens i Göteborg 1992, som frågade mig var vi hade våra fattigghetton. Jag förklarade då att vi inte hade några sådana. Vad de såg runtomkring sig här var områden där vanligt folk levde, människor som inte var högavlönade. De unga männen förundrades över den goda standarden även för de lägre avlönade människorna och över hur rent och snyggt det var överallt i Sverige. Men det var då det. Sedan dess, och rasande fort har det gått dessutom, har det hänt mycket i Sverige som gjort vårt land alltmer likt USA, med fler utslagna på arbetsmarknaden och med fler människor som arbetar för låga löner. Dessutom har man eftersatt underhållet i miljonprogrammets bostadsområden och lagt ner det mesta av den samhällsservice som fanns i dem från början. Idag har en hel del av de här områdena fått genuint dåliga rykten, i synnerhet de i storstäderna. Att det skulle gå så visste vi redan från slutet av 80-talet, då den ekonomiska politiken i landet lades om, eftersom den här processen hade fortgått länge i USA och även i Storbritannien.

Vi fick den första rejäla ekonomiska krisen i början av 90-talet, just då miljonprogrammets bostäder började behöva rejäla upprustningar. Istället för att sätta in resurser på sådana, bestämde sig politiker, den borgerliga regeringen såväl som den 1994 återkommande socialdemokratiska regeringen, för att vi skulle spara oss ur krisen genom att skära i den offentliga sektorn. Detta har vi betalat för alltsedan dess och vi hade inte lyckats återta vad vi förlorade då, innan det var dags för nästa stora kris. Dagens ekonomiska kris ser vi bara början av just nu. Den här krisen används, precis som 90-talskrisen, för att skära ner på välfärden och skapa stor utslagning på arbetsmarknaden och för att försämra bostadsmarknaden för stora delar av befolkningen. Men vad vet jag, de som är unga idag kanske tycker att det är helt OK att inte få bostäder och att endast de som har mycket pengar kan ordna sig sådana utan risker för framtida individuella ekonomiska katastrofer. I så fall borde jag kanske inte klaga på dagens politik. Det är de som är unga idag som ska leva med den i många år framöver.

Även småhusbyggandet ingick i miljonprogrammet
Sedan ska vi inte glömma att miljonprogrammet också omfattade småhusbebyggelse, med mängder av villor- radhus och kedjehusområden. Dem hade inte alla råd med dock, även om huslånemöjligheterna var goda och lånevillkoren acceptabla. De här områdena byggdes i huvudsak på jordbruksmark (vilket för övrigt även gällde många hyreshusområden) och såg i början ganska trista ut, utslängda som de blev på en massa platta gärden. Så småningom har träd och buskar vuxit upp i dessa områden och de har blivit allt trevligare med åren, till skillnad från de stora hyresområdena men även dessa områden har fått känna på utglesningen av social service och idag kräver de flesta av dem bil för ett någotsånär bekvämt liv.

Länk:
Miljonprogrammet, Wikipedia