I en av kommentarerna, från Klas, till mitt tidigare inlägg: Extremhögern går framåt i Europa – precis som väntat, fick jag en länk till en sida om nyliberalism, ”Marknadskraften.com”. Siten uppdateras inte sedan 2003. Redaktionen för denna site bestod av Johan Norberg, Kristian Helde, Mats Ekelund, Mattias Svensson, Joel Viksten och Erik Herbertson, som tydligen gemensamt stod för artiklarna på siten. Alltså kallar jag dem fortsättningensvis för Norberg & Co. Jag får väl anta att de fortfarande står för vad som skrivits på siten, eftersom den står kvar och någon fortfarande betalar för domännamnet.

Här fick jag, för första gången, en klar och redig framställning av hur det liberala drömsamhället ser ut, nämligen som Hong Kong.

Norberg & Co sammanfattar sin ståndpunkt med att: ”Kolonins hela existens kan sammanfattas i Milton Friedmans klassiska ord i ett TV-program: ”If you want to see capitalism at work – go to Hong Kong!”. Hong Kong och dess historia beskrivs sedan i så rosenröda ordalag på siten att man kan tro att det handlar om en reklambroschyr för området, en skrift avsedd att locka både turister och investerare, och sannolikt har en stor del av materialet till artikeln också hämtats från sådana skrifter. Det vimlar av dem på nätet och deras innehåll är ofta till förvillelse lika artikeln på ”Marknadkraften.com”.

Hur ser nu detta fantastiska och nyliberala Hong Kong ut enligt Norberg & Co?
1) Det ideala nyliberala/libertarianska samhället behöver inte ha allmän rösträtt och det bästa är om befolkningen struntar i politik, för risken är stor, förstår man, att allmän rösträtt och politiskt engagerade människor hindrar utveckling och ekonomiskt framåtskridande:

En bidragande förklaring var koloniformens statsskick. Avsaknaden av allmän rösträtt gjorde att intressegrupper inte organiserade sig för att lägga beslag på den växande kakan, samtidigt som den brittiska kontrollen garanterade att regimen inte överträdde sina befogenheter. Ett system som ger liknande resultat som en begränsad stat styrd och kontrollerad genom allmän rösträtt och en stark konstitution.

Folkets ointresse för politik bidrog också till möjligheten av den begränsade staten. De flesta hade flytt från Kina och ville nu bara vara i fred från politiken och sköta sitt eget. Och det var precis vad de fick.

2) Idealsamhället karaktäriseras vidare av frånvaro av statlig statistik (som ju kan avslöja sådant som regimen inte vill ska komma fram, fast så ser inte Norberg & Co saken):

Ett unikt uttryck för Cowperthwaites radikala liberalism var att han under sina år vägrade att hålla Hong Kong med någon offentlig statistik om ekonomi och levnadsvillkor. Det kunde inte vara statens uppgift ansåg han, och det skulle bara utnyttjas av de krafter som vill använda politik för att justera siffrorna och ekonomin åt något håll!

Eller för dem som ville förbättra människornas levnadsvillkor kanske – och det vill uppenbarligen ingen liberal göra:

3) Idealstaten bör dessutom vara i avsaknad av allmän och gratis skolundervisning, eller om det trots allt finns sådan, så bör den ändå ha minimalt med resurser:

Under de mest expansiva åren var grundskolorna privata, privatfinansierade och utan skolplikt. Efterhand började staten subventionera de behövande för att på 70-talet göra grundskolan obligatorisk och skattefinansierad. Nu är cirka 20 procent av skolorna privatägda. Resurser har sparats bl a genom skola i skift; en enda skola kan användas av två till tre olika uppsättningar elever under olika delar av dagen. Universiteten är statliga, men mestadels avgiftsfinansierade. Behövande får subventionerade lån.

4) Dessutom har idealstaten Hong Kong, sägs det på siten, inga arbetsmarknadsregler eller regler för hur arbetskraften får/kan behandlas och nästan inga skatter:

Det fanns inga bidrag, eget arbete var enda vägen till ett bättre liv, och det fanns inga minimilöner eller regleringar som hindrade folk från att arbeta. De icke statligt privilegierade fackföreningarna var svaga och lönenivån sattes i förhandlingar på företagsnivå. Den stora folkmängden och de minimala skatterna gjorde att det fanns ett överflöd av billig arbetskraft. Samtidigt var denna arbetskraft mycket rörlig över den lilla kolonin.

Här kan man ju ana att Hong Kongs framgångar till inte ringa grad beror på en hejdlös utsugning av den arbetande befolkningen, men det försvinner nästan bland alla rosendoftande utsagor i artiklen, och anses nog, sådär lite vid sidan om, ha varit en nödvändig förutsättning för framgångssagan.

Ja Hong Kong, liberalernas/libertarianernas drömstat, utmärks i stort sett av frånvaro av all statlig omsorg om människornas levnadsvillkor och allmänna välfärd, men de sämre ställda, som för övrigt bara syns i marginalen i artikeln, får ändå viss sjukvård.

Principen är att de som kan ska köpa sin vård på marknaden, låginkomsttagare får subventionerad vård. Hälften av sängarna är statliga, och står för en tiondel av de offentliga utgifterna.

Staten gör dock lite ”småinsatser” här och där:

INFRASTRUKTUR 
Staten står för posten, vägar, hamnen, flygplatsen och en järnväg. I privat regi hittar vi bl a elektricitet, gas, telefon, telegraf, järnväg, vägar, bussar, spårvagn, färjor, telefoner och hamnterminalerna.

Dessa försyndelser mot liberalismens ideal, att allt ska ske genom privata initiativ, har Norberg och Co ingenting att säga om. Man får anta dock, att det är illa att det är på det här sättet. Som tur är är området tämligen litet varför infrasystemet inte är gigantiskt till sin omfattning och därmed inte heller så dyrt. Men trots detta avsteg från idealet så är det ändå så att:

Högsta inkomstskattesatsen är 15 procent, majoriteten betalar ingen alls. Man har också haft regressiva inslag, skatten har avtagit vid högre inkomster för att stimulera arbete (min understrykning). Det har inte funnits någon källskatt, så folk har fått hela sin lön och har sedan betalat in själva till staten. Företagsskatten är ungefär lika hög. Konsumtionsskatterna är obetydliga.

Jaha, och varför är det bättre att man betalar in skatten själv? För att det finns fler möjligheter att fuska? För att det alltid ger mer skattegnöl bland folk?

Men Hur var det egentligen i Hong Kong?
När jag läste den här artikeln, av Norberg & Co, kände jag inte alls igen den historia jag till och med minns en del av själv, även om jag minns den från mediarapportering under åren. När jag var ung var Hong Kong långtifrån något idealsamhälle i våra medvetanden. Det var då en brittiskt kronkoloni utan eget styre. Det producerades en massa skit där, visste vi alla, plastprylar av dålig kvalitet, och arbetarna hade det eländigt, precis som i de andra av Asiens utsugna stater.

Dessutom ringde en annan klocka när jag läste den här propagandaartikeln: Hade man inte allvarliga upplopp och protester i Hong Kong någon gång på 60-talet, tyckte mig minnas att jag läst/hört något om sådana. En kontroll visade att jag mindes rätt. Så låt oss ge en annan och inte lika rosenröd eller totalt statsfri historia om hur Hong Kong kunde bli framgångsrikt, för visst har det varit just framgångsrikt, precis som de hårt statsreglerade s.k. asiatiska tigrarna. Men den försiktiga början av framgången, då när man producerade mest skräp, uppnåddes på bekostnad av många människors liv och hälsa.

Några rader i Norberg & Co:s artikel är förstås helt riktiga. Hong Kong var starkt utarmat efter andra världkriget, under vilket området var ockuperat av Japan, vilket påpekas. Men det var inte något himmelrike före kriget heller. Läser vi boken A concise history of Hong Kong, av John M. Carroll får vi bl.a. veta att Storbritannien inte hade någon social politik för Hong Kong.:

In 1935 the government conceded that the ”struggle for existence i Hong Kong was ”very severe” and that it would soone have to provide some sort of subsidized housing. Corpses were frequently abandoned in the streets, the families too poor to arrange for proper burials; the government reported more than thirteen hundred corpses in 1937 alone.

…neither government nor management paid much attention to the welfare of workers… most workplaces were dangereous and overcrowded.

Men det förstås, kvinnorna hade full rätt att prostituera sig så Hong Kong hade ett överflöd av lyckliga horor vid den här tiden. Kvinnorna gick det alltså ingen nöd på, får man väl anta!!

Så kom kriget och ockupationen, som varade mellan 1941 och 1945, förbättrade förstås inte situationen i Hong Kong. Mer än halva befolkningen flydde. Återuppbyggnaden var inte lätt. Carrol skriver följande om saken:

Recovery was not easy, but David Mac Doughall’s interim military administration, which managed the colony for eight months, did a remarkable job of restoring order by setting price controls, providing emergency food supplies, and restoring the fishing industry (min understrykn. sid 129).
….
The speed of Hong Kong’s postwar recovery helped restore confidence in British rule, especially compared with the suffering during the Japanese occupation. (s. 130)

En hel del regleringar och aktiva regeringsåtgärder för att komma igång efter kriget igen alltså. Men det kom också krav på slopande av diskrimineringen av kineserna och på kinesiskt medinflytande i styret av Hong Kong. Det blev inte mycket av den saken då emellertid.

Sedan kommer det avsnitt i Hong Kongs historia som Norberg & Co betonar alldeles särskilt, fast de tämligen snabbt glider över arbetarnas eländiga levnadsförhållanden, även om det framgår i deras text att de anser dessa full acceptabla, eftersom det handlade om icke-regleringar.

Efter 1949 tog inbördeskriget i Kina slut. Nu formerades två kinesiska stater, Peoples Republic of China /Kommunistkina med Mao Zedong som ledare och Republic of China med Chian Kai-sheks Kou-mintangregering på Taiwan. Nu kom det många rika flyktingar från framför allt Kommunistkina till Hong Kong, just det som Norberg & Co skriver om. Det var affärsmän och andra drivande rika personer som snabbt startade nya företag i Hong Kong. Så här finns ingenting att invända mot alltså.

Men så kommer fler invändningar:
Av de stora mängder av flyktingar som kom var många fattiga och det resulterade i oorganiserade kåkstäder där människor bodde i usla skjul. En brittisk missionär som kom till Hong Kong och levde med dessa flyktingar/bosättare :

recalls how hard life could be for these refugee families, in which many of the women were embroiderers. Even though they worked ”from dawn to dusk,” these whomen ”could not earn enough to feed one person. (sid 145)

De hade bara enkla oljelampor och det frestade på kvinnornas ögon att sitta och brodera i dåligt ljus, så flera av dem var nästan blinda vid fyrtio års ålder och ”even young children ”sat for all those hours trying to earn their rice.
Detta var de lyckosamt oreglerade arbetarnas lott. Friheten fanns inte för alla alltså. Den frihet som Norberg & Co talar om är så uppenbart den rika elitens frihet inte de arbetande människornas frihet eller rätt till anständiga levnadsvillkor.

Men 1953 utbröt en väldig eldsvåda i ett fattigområde, som resulterade i att 58.000 personer förlorade sina bostäder. Redan ett år tidigare hade myndigheterna emellertid börjat bygga ”bättre” bostäder åt de fattiga, helt enkelt för att fruktade uppror från deras sida (s. 145)

historian David Faure argues that Shek Kip Mei (området som brann: min anm.) provided and ideal excuse fot the colonial government, which, under preassure from the Colonial Office, had wanted to introduce public housing but faced opposition from the Chinese elite (s 145)

Så här har Norberg & Co helt rätt, det fanns gott om fattiga arbetare som kunde betalas hur låga löner som helst. Det var ju bra för de rika företagarna. Men trots de rika kinesernas protester:

the government’s public housing scheme developed into a massive resettlement program run by the new Resettlement Department and accompanied by an expansion of eductation and medical services. The British, Chinese, and American governments all contributed to the housing scheme, once again showing Hong Kong’s geoplotical position.

Norberg & Co tycks dock uppfatta dessa program som allvarliga och negativa avsteg från den sanna liberala vägen, där var och en får klara sig bäst han kan och ingen samhällsservice bör förekomma.
Carrol forsätter sin beskrivning av situationen:

Although more than 30% of Hong Kong’s population lived in government housing by the 1960s, these new resettlement policies revealed how Hong Kong remained well behind the rest of the industrialized world in terms of social welfare. The tiny, overcrowded apartments in the new public housing units were often little better than the squatter huts they were designed to replace. Elsie Tu recalls how the rooms in these ”rabbit warrens” averaged only 120 square feet for a family of five and 86 square feet for smaller families. Small children ”were counted as half persons” and were allocated only 12 square feet each. A flat consisted of square or oblong rooms, with concrete walls, without decoration, and with neither kitchen nor bathroom. Coocking was usually done on the narrow verandahs that surrounded each block. (s 146)

Toaletterna var gemensamma och alldeles för få.

Så nej, jag missminde mig inte. Levnadsförhållandena för stora delar av Hong Kongs befolkning var usla på 60-talet. Kronkolonin må ha varit en fri dröm för rika företagare, men knappast någon livsdröm för människor utan tillgångar, som dessutom inte ens hade någon utbildning, eftersom någon allmän sådan inte fanns vid den tiden. Den hjälp de fattiga kunde få, om de hade tur, kom från privata välgörenhetsorganisationer. Sådana brukar höjas till skyarna av liberaler. Det förstår man. Dels ger välgörenhet de utövande en känsla av självbelåtenhet: ”se här hur generös jag är”, dels behöver ju ingen, som inte har lust vara med, bidra med en enda krona till välgörenheten. För dem som blir beroende av sådan blir livet ett helvete emellertid, eftersom välgörenhet är mycket otillförlitlig, kommer slumpmässigt, uteblir vid andra tidpunkter, vilket gör planering för framtiden omöjlig. Hela livet blir en jakt på frivillig hjälp, en krona här, en skvätt välling där, en förhoppning om hjälp vid sjukdom och total ovisshet, i värsta fall, om man ska få ett mål mat i morgon.

Upploppen 1966
På grund av problem i Kommunistkina kom stora mängder flyktingar i början av 60-talet. Befolkningen ökade med många hundra tusen. Nya ”bosättare” byggde sig skjul att bo i och det uppstod nya kåkstäder överallt i Hong Kong:

By 1964, almost 500.000 squatters were living in hillside shacks or rootop huts. With crowded housing, extreme gaps in wealth, poor working conditions, lack of political representation, and the prevalence of government corruption, especially in the police force, it is not surprising that riots would occur in the spring 1966.

Nya uppror utbröt året efter. Inte konstigt, skriver Carrol:

Lower labour costs in Taiwan and South Korea had encouraged fears of unemployment and dislocation, half of the population was under twenty-one and 13 percent of youth fifteen to nineteen years old were in school. Some 12 percent of these students were enrolled in pro-Beijing schools, where they were inspired by the Cultural Revolution and by the anti-imperialist movements around the world.

En strejkstart 1:a maj 1967, utvecklade sig till stora protestdemonstrationer där demonstranterna krävde att britterna skulle ut och vevade med Mao-flaggor. Man byggde barrikader, satte eld på bilar och bussar. Protesterna spred sig till andra områden i kolonin. Man kastade bomber och massor av människor arresterades, varvid protesterande krävde deras frigivning. Somliga av demonstranterna begick allvarliga brott, ja rena mord utfördes på avskydda personer. Hundratusentals, ibland någon miljon människor deltog i demonstrationerna. Vänsterpressens propaganda uppmuntrade demonstranterna, regeringstrogna media försökte med motpropaganda.
Först fram emot september kunde man börja se slutet på upploppen, då polisen, som slog tillbaka hårt, hade stängt ner demonstranternas, ”sambandscentraler”.
Majoriteten av Hong Kongs befolkning föredrog emellertid, säger Carrol, det brittiska styret framför Kommunistkina.
Men:

The disturbances also prompted demands in Britain and Hong Kong for the colonial government to improve labor relations, foster a sense of belonging, improve communications between government and people, and expand education – not in the least so that youths would not be so vulnerable to political indoctrination.

Det var inte bara solsken i Hong Kongs historia alltså. De här upproren skulle komma att fungera likadant i Hong Kong som revoltungarna i Europa under mellankrigstiden, och revolutionen i Ryssland, fungerade vid tiden för andra värlskrigets slut i Europa. Här inrättade då USA Marshallhjälpen, av ren rädsla för massorna, att Västeuropa skulle göra revolution och bli kommunistiskt, som Sovjet. Stora massor av människor kan nämligen inte besegras om de slår sig samman och låter sin frustration och ilska över olidliga levnadsförhållanden och ojämlika levnadsvillkor få utlopp i vad som närmast liknar krig mot överhet och ekonomiska eliter. Alltså måste man dels se till att förbättra levnadsförhållandena för människorna, dels se till att de gavs ”rätt” utbildning, en som inte resulterade i att de föll för vänsteridéer.

De här upproren skulle resultera i det som Norberg & CO inte gillar, att regeringen började satsa på en offentlig sektor i större skala. Den man som Norberg & Co höjer till skyarna, finansministern i Hong Kong (1961-1971), John Cowperthwaite, var visserligen en övertygad liberal som ansåg att affärerna sköttes bäst av affärsmännen, organiserade likafullt ett ganska omfattande offentligt välfärdsprogram.

Contrary to the common view of Hong Kong as a laissez-faire capítalist paradise, however, the government played an increasingly critical role in Hong Kong’s economy in the 1960s and 1970s. The 1967 disturbances convinced senior officials in Britain and Hong Kong that they would have to improve social conditions if they intended to maintain British rule i Hong Kong, especially given the anti-imperialistic rhetoric coming from China during the Cultural Revolution, from other British colonies, and even from within Britain. The Star Ferry riots (1976: min anm) had revealed the discontent generated by social and economic conditions, while the disturbances of 1967 had shown how this discontent could fuel political tensions.
………
The main engineer of the Hong Kong government’s new positive non-internvetion’ policy was John Cowperthwaite, financial secretary from 1961 to 1971- Unlike his contemporaries in Britain, Cowperthwaite believed that the economy was best left to businessmen and that government should intervene as little as possible. Still, he felt that government had an obligation to provide public works,public education, medical services, and housing to those truly in need.
(sid 160)

Så jo, under hans tid steg lönerna med 50%, och antalet fattiga sjönk från omkring 50% till 15%. Men ändå, menar Carrol, lyckades Cowperthwaite försena införandet av allmän och gratis grundskola och förhindra en plan för en vidare välfärdsreform, sådant som pension och försäkringar till arbetare. Fortfarande var levnadsförhållandena usla för många i Hong Kong.
Fri grundskola skulle inte införas förrän 1971 (primary level och secondary level först 1978). 1971 tillträdde en ny guvernör, MacLehose, fd diplomat, som ivrade för välfärdsprojekt. MacLehose byggde nya områden med affärer och modern social service och skapade rekreationsområden. Hans nya finansminister Philip Haddon-Cave, expanderade regeringsbudgeten med mer än 50% och den skulle sedan bara stiga och stiga. Och som Carrol skriver:

MacLehose also happened to be in Hong Kong during a period of remarkable economic growth. By the late 1960s, Hong Kong had all the ingredients for a successful economy: strong trade networks and a solid industrial base, a modern banking system, good public services, and a relatively educated workforce.

Det här var alltså en lite annorlunda historia om Hong Kongs framgångar. Den handlade i själva verket inte alls om hur företagarnas möjlighet att starta företag utan krångel, eller om att deras frihet att behandla sina anställda som det behagar dem, ger ekonomisk framgång av det slag vi sett i Hong Kong. Den handlar inte alls om att usla löner ger stor rikedom eller kraftig ekonomisk uppgång för en stat. Så förhåller det sig nämligen inte.

Det var alltså inte en tillfällighet att Lehose fick uppleva denna ekonomiska uppgång i Hong Kong. Vi har i historien åter och återigen sett hur statliga satsningar på social trygghet för befolkningen, på byggnation och infrastruktur har gett samhällsekonomin en rejäl skjuts framåt och möjliggjort vidare (privat) industriell och teknologisk utveckling. Vi har sett exakt samma sak i hela Europa, efter andra världskriget, och de flesta av våra svenska, åtminstone hittills, största och mest framgångsrika företag har staten och skattebetalarna att tacka för sina framgånger, på grund av att staten satsat på områden där dessa företag fått sälja sina produkter och kunnat utveckla dem.

Jag skulle gärna vilja se ett exempel på att ett land, eller en stat, har lyckats skapa den ekonomiska och teknologiska utveckling som ex. Hong Kong gjort de senaste 40 åren, och som även Japan, Taiwan, Syd Korea, med avgjort reglerade och statliga inblandningar i samhällets företagsamhet, har gjort, utan några statliga satsningar. Ge mig ett enda exempel på ett land som på så kort tid som alla de asiatiska tigrarna, och Hong Kong, skapat en så snabb ekonomisk tillväxt och en så hög levnadsstandard alltmedan staten har betett sig så som Norberg & Co anser att en stat ska göra för att nå ekonomisk och teknologisk framgång? Jag har inte hört talas om en enda. Ibland borde verkligheten få komma med i bilden också.

Vad sedan gäller Hong Kong (men även de asiatiska tigrarna) så hade de inte kommit så värst långt och inte haft så stor användning av sin billiga arbetskraft och sin frihet att driva sina arbetare som slavar, om det inte hade funnits villiga och köpstarka konsumenter i Västvärlden, människor med höga löner och goda möjligheter att köpa deras varor.
Norberg & Co glömmer, som alla nyliberaler, att det inte är det minsta lönsamt att producera något om det inte finns folk som har pengar nog att köpa vad man producerar. Man må som företagare ha tillgång till hur billig arbetskraft och hur billiga råvaror som helst, vara hur fri som helst att starta företag, finns det inte människor någonstans, med högre löner än dem man betalar sina egna underbetalda anställda, då tjänar man inte pengar som företagare. Det hade helt enkelt inte funnits något land att exportera till om alla människor i hela världen hade suttit och broderat, eller stått i en fabrik 10 timmar/dag, 6-7 dagar i veckan och inte fått ihop mer än att det räcker till mat. Och inte finns det någon köpkraft på månen heller.

Länkar:
Markadskraften.com, Johan Norberg & C0 (Tillägg 20/6 2012: Denna artikel har nu tagits ner från nätet, visar det sig när ja försöker läsa om den. Ska vi gissa att den inte är lika imponerande idag, med tanke på kapitalismens ständigt återkommande kriser.)
-A Concise History of Hong Kong, John M. Carroll
Hong Kong/ Wikipdia

Läs även:
Ekonomikommentarer, om maffiavälden