När de stora svenska tidningarna går i spinn, vilket de gör då och då, och nu senast ifråga om Boströms artikel om förmodade organstölder i Israel, då skapar de en rent surralistisk värld, som vida överträffar de mest halsbrytande fantasy-historier.

Skribenten, Johan Wennström , på Svenska Dagbladets ledarblogg, hävdar idag att nu har Jerusalem Post bevisat att Boström och Aftonbladet inte har så mycket på fötterna vad gäller artikeln om förmodade organstölder:

I en intervju som publicerades på Jerusalem Posts hemsida sent igår kväll säger familjen till Bilal Ahmed Ghanem – den palestinska pojke som sköts och fördes bort av israelisk militär, och som står i centrum för Boströms artikel – att de aldrig med säkerhet har påstått att organen stals. Ghanems mor förnekar till och med att hon vid tiden för händelsen förde fram sådana anklagelser.

Nu hävdar inte Boström att de palestinier, som han talade med, hade bevis för misstankar om att militären stal kroppsorgan från döda palestinier. Han skriver inte ens att det var de anhöriga till Bilal, den pojke han själv såg, som uttalade misstankar om israelisk organstöld. Så här skriver han om saken, efter att han berättat om hur Bilal blev skjuten och bortförd av israelisk militär:

Fem dygn senare kom han tillbaka i mörkret, död och inlindad i gröna sjukhustyger. När militärkolonnen som hämtat Bilal från obduktionscentrat Abu Kabir utanför Tel Aviv stannar vid platsen för Bilals sista vila kände någon igen den israeliske militära ledaren för gruppen som kapten Yahya. ”Den svåraste av dem alla” viskade personen i mörkret i mitt öra. När kapten Yahyas mannar lastat av kroppen och bytt det gröna tyget mot ett ljust bomullstyg, valdes några manliga släktingar för att utföra jobbet – att gräva jord och blanda cement.
Tillsammans med de skarpa ljuden från spadarna hördes enstaka skratt från soldaterna som i väntan på att få åka hem drog några vitsar för varandra. När Bilal läggs ner i graven blottades hans bröst och plötsligt stod det klart för de få närvarande vilka övergrepp han utsatts för. Bilal var långt ifrån den förste som begravdes uppskuren från buken upp till hakan och spekulationerna om avsikten hade tagit fart.

Det här var, förstår man av artikeln, inte någon engångshändelse utan sådant här hände tydligen då och då. Så fortsätter Boström:

De drabbade palestinska familjerna på Västbanken och Gaza var säkra på vad som hänt deras söner. Våra söner används som ofrivilliga organdonatorer, sa släktingar till Khaled från Nablus till mig, liksom mamman till Raed från Jenin och morbröderna till Machmod och Nafes från Gaza, som samtliga varit försvunna ett antal dygn och kommit tillbaka nattetid, döda och obducerade.
– Varför kvarhåller de annars kropparna upp till fem dygn innan vi får begrava dem? Vad hände med kropparna under tiden? Och varför blir de obducerade när dödsorsaken är uppenbar, och i samtliga fall mot vår vilja? Och varför kommer kropparna tillbaka nattetid? Och varför med militäreskort? Och varför stängs områdena av under begravningen? Och varför bryts elektriciteten? Frågorna var många och upprörda från Nafes morbror.
De anhöriga till de dödade palestinska männen hyste inte längre några tvivel om saken.

Men nu har alltså Johan Wennström, skribent på SvD.s ledarblogg, läst en aktuell artikel i Jerusalem Post, som idag har en intervju med föräldrarna till Bilal, pojken som Boström såg återbördas och ”begravas”. Han menar så att eftersom mamman till Bilal där säger att hon inte kan erinra sig att hon sagt till någon journalist att sonens organ var stulna så har Boström ingen eller svag grund för sin artikel och Aftonbladet står därmed på skakig grund.

När man så läser artikeln i Jerusalem Post undrar man om SvD:s skribent inte förstått mer än rubriken som lyder: ”Palestinian family: We didn’t say organs taken”. Eller om han har läst artikeln men kan inte tillräckligt bra engelska för att förstå vad som står där? (Jag föredrar att förutsätta att han inte ljuger rätt upp och ner om innehållet i artikeln i förvissning om att ingen av hans läsare kommer att kontrollera saken.)
I artikeln i Jerusalem Post läser jag alltså:

His mother, Sadeeka, said he was shot by an IDF sniper as he walked out of his home. ”The bullets hit him directly in the heart,” she said.
Ghanem’s younger brother, Jalal, said he could not confirm the allegations made by the Swedish newspaper that his brother’s organs had been stolen.
”I don’t know if this is true,” he said. ”We don’t have any evidence to support this.”

Översättning till svenska:
Hans mamma, Sadeeka, sade att han sköts av en IDF prickskytt när han gick ut ur sitt hem. ”Kulorna träffade honom direkt i hjärtat”, sade hon.
Ghanems yngre bror, Jalal sade att han kunde inte vidimera påståendena gjorda av den svenska tidningen, att hans brors organ hade stulits.
”Jag vet inte om detta är sant”, sade han. ”Vi har inga bevis för den saken”.

Modern säger också att hon inte kan minnas att hon talade med någon utländsk journalist, men brodern säger:

”Obviously, they performed some kind of an autopsy on the body,” the brother said. ”When the army handed us the body, we were ordered to bury him quickly and in the middle of the night.”
Jalal said that he and other villagers recall that a Swedish photographer was in the village during the funeral and that he managed to take a number of pictures of the body before the funeral. ”That was the only time we saw this photographer,” he recounted.
Ibrahim Ghanem, a relative of Bilal, said that the family never told the Swedish photographer that Israel had stolen organs from the dead man’s body.
”Maybe the journalist reached that conclusion on the basis of the stitches he saw on the body,” he said. ”But as far as the family is concerned, we don’t know if organs were removed from the body because we never performed our own autopsy. All we know is that Bilal’s teeth were missing.”
Jalal and other members of the family said that ”rumors” about Israel killing Palestinians to steal their organs have been circulating for a long time.

Översättning till svenska:
Tydligen hade de genomfört någon slags obduktion av kroppen”, sade brodern. ”När armén överlämnade kroppen till oss, berordrades vi att begrava honom snabbt och mitt i natten”.
Jalal sade att han och andra bybor minns att en svensk fotograf var i byn under begravningen och att han lyckades ta ett antal fotografier av kroppen före begravningen. ”Det var enda gången vi såg fotografen”, berättade han.
Ibrahim Ghanem, en släkting till Bilal, sade att familjen aldrig sade till den svenske fotografen att Israel hade stulit organ från den dödes kropp.
”Kanske journalisten drog den slutsatsen på grund av stygnen han såg på kroppen”, sade han. ”Men vad gäller familjen, så vet vi inte om organ hade tagits ut ur kroppen för vi genomförde aldrig någon egen obduktion. Allt vi vet är att Bilals tänder saknades”.
Jalal och de andra medlemmarna av familjen sade att ”rykten” om att Israel dödade palestinier för att stjäla deras organ hade cirkulerat under lång tid.

Alltså, just Bilals familj har inte sagt till Boström att de misstänkte organstöld, menar de nu och det kan ju vara alldeles sant. Observera dock att det hävdade heller inte Boström i sin artikel. Det fanns, enligt hans berättelse, fler människor i närheten vid tillfället och dessutom talade han med människor inom flera områden om sådana här händelser.

I artikeln i Jerusalem Post berättar Bilals anhöriga dock att de ”känner till rykten” om den saken. Det enda de själva vet är att Bilals tänder var borta. Frågan är om inte denna sista anmärkning måste förstås som ett sätt att signalera något de inte vågar säga i klartext, nämligen vilka misstankar även de har hyst, och även om de aldrig nämnde dem för Boström. För att inte tala om uttalandet om att ”vi inte gjorde någon egen obduktion”, som i sammanhanget måste förstås som en slags ironisk anmärkning. Hur skulle de ha kunnat göra en sådan när de just tvingades gräva ner Bilal direkt och under bevakning, och somligt (Boströms skrivelse om att några i familjen tvingades blanda cement) tyder på att de också fick hälla cement över kroppen, vilket hindrar uppgrävning för senare kontroller.

Slutsatsen måste snarare bli den rakt motsatta mot den som SvD:s ledarskribent hävdar, nämligen att artikeln i Jerusalem Post stödjer Boströms påståenden. Först vidimerar artikeln att han var där vid ”begravningen” och såg det han berättar om, och den talar också om att fotot på den hopsydda pojken högst sannolikt är riktigt. Dessutom talar den om att Bilals tänder var borta (vart hade de tagit vägen?), och slutligen vidimerar artikeln att det går just sådana rykten som det som Boström berättar om, och också för fram som misstankar, inte som bevisade påståenden.

Men Svenska Dagbladets ledarbloggskribent föredrar att i sin text bara betona, genom citat, det faktum att Boström inte hade kontakt med Bilals familj efter den här begravningen, ett förfarande som lätt kan få den som inte kontrollerar hans text, kanske inte kan engelska, att dra slutsatsen att Boström mest fablar: ”Boström såg en begravning en natt, sedan var det inte mycket mer, inte mycket att koka en soppa på”.

Med tanke på vad som senare kom fram om professor Yahoda Hiss och hans organstölder (se förra inlägget nedan), så förefaller nu misstankarna inte alltför otroliga och Boström hävdar, som sagt, inte att han vet att det är sant att organstölder av det här slaget förekom, utan istället anser han att den saken bör utredas, i ljuset av övrigt som han tar fram i sin artikel, en högst rimlig begäran.

Länkar:
Palestinska familjen: Vi har inga bevis. Ledarredaktionens blogg, SvD
Palestinian family: We didn’t say organs taken. Jerusalem Post
”Våra söner plundras på sina organ”, D Boström, AB
Donald Boströms artikel handlar inte om judar, Svenssons blogg
Israelartikel ratas av kulturchefer, Sv.D

PS kl. 15.55: Fler synpunkter på saken i föregående inlägg på Motvallsbloggen

Tillagd 10/6 2013:
- The Body of the Enemy, Nancy Scheper-Hughes Professor
University of California, Berkeley & Donald Boström International Journalist