Ibland måste man glädja sig åt livet också, trots alla världens eländen. Jag ska alltså inte skriva om Israels politik eller om palestiniernas situation idag. Kan inte låta bli att nämna dock, att jag såg filmen på TV ikväll, dramatiseringen om de engelska, totalt oskyldiga pojkarna som såldes till amerikanerna som Al Qaida-anhängare och vad de råkade ut för, före och efter att de hamnat i Guantanamo. Det var ingen vacker bild man fick av amerikanska soldater och förhörsledare, för att uttrycka det mycket milt, ja inte av de engelska heller. Jag ska alltså inte tala om eller tänka på att ”våra” modiga svenska soldater numer samarbetar med folk av det där slaget i Afghanistan, och hjälper dem att ta fångar. Tänker jag på den saken blir jag så rasande att jag varken kan äta eller sova. Men vi ska förstås luras i att våra svenska soldater är mycket bättre och gulligare, det försöker man få invånarna i alla länder att tro om de egna soldater som skickas ut i de moderna kolonialkrigen. Ofta lyckas man lura en stor del av dem. Jag är ledsen, men jag gör mig inga illusioner om den saken.

Det fanns en tid när man hade anledning att vara stolt över att man var svensk, som när svenskar inte krigade, i Vietnam och den svenska regeringen, liksom de flesta svenska partierna, ställde sig kritiska till Amerikas angreppskrig i Sydostasien.

I det stora finns det inte mycket man kan glädja sig åt i världen alltså, men i det lilla finns det små ljuspunkter. Så, idag försöker jag glädja mig över att jag har fantastiska tagetes i min trädgård. Jag fick plantorna av mina trevliga grannar i våras, och fick veta att det var två sorter, en låg och en högre sort. De högre utvecklade sig till tagetes av en kaliber jag aldrig har skådat. De är omkring 75-80 cm höga och blommorna är stora som rejäla dalior. Så här ser de ut just nu, de små och de stora, och det är fullt av knoppar på plantorna också:

bild

Såna här små solar i trädgården ger en lite livsglädje – trots allt.