När jag var barn, och ung, åren efter andra världskriget, hade den biologistiska människosynen (att tolka alla mänskliga beteenden utifrån biologin) råkat i så totalt vanrykte, på grund av Hitlers alla illdåd, att få ville jämföra människor med djur och ännu färre försökte tillämpa och tolka samhället utifrån en socialdarwinistisk utgångspunkt. Hitler, som grundade sin ideologi på en konservativ variant av socialdarwinismen, hade misskrediterat sådana förfaranden så till den milda grad att ytterst få kunde tänka sig att hävda att konkurrens och utslagning var naturens eviga och allomfattande lag.

Två sorters socialdarwinism
Det har hela tiden funnits två sorters ”socialdarwinism”. Dels hade vi den variant som man brukar anse att Herbert Spencer (1820-1923) var fader till. Det är denna variant man vanligen avser när man talar om ”socialdarwinism”. Jag brukar kalla den den liberala socialdarwinismen. Spencer var mannen som myntade det uttryck som senare de flesta kommit att förknippa med Darwin och hans evolutionsteori, ”survival of the fittest” (de bäst anpassades överlevnad). Han var liberal och för liberaler finns det bara individer. Han tog förtjust emot Darwins evolutionsteori och menade att Darwin hade hittat de utvecklings- naturlagar som gällde för alla biologiska arter, och han menade att de gällde (borde gälla) också i samhället. I det naturlagsenliga samhället överlevde individer genom att konkurrera om resurserna med alla andra individer. De sämre anpassade gick under och det var en naturlag som man inte skulle göra våld på i samhället. Välgörenhet, tyckte de extrema liberalerna, var av ondo då det möjliggjorde för de undermåliga människor att överleva och fortplanta sig och därmed att degenerera människosläktet. Om man lät människor konkurrera fritt skulle alla göra det de var bäst på och de bästa överleva. Det skulle dels leda till en förädling av människomaterialet, dels till en teknisk utveckling och därmed till det bästa tänkbara samhället för alla.

Spencer har haft ett stort inflytande över samhällssynen i USA, medan den ledande liberalen i Europa blev John Stuart Mill (1806-1873) som senare blev socialliberal. Han insåg nämligen att människor föddes med helt olika förutsättningar och att samhället, för att det sant liberala samhälle skulle fungera, måste ingripa en del och ge människor åtminstone lite mer likartade förutsättningar från början, som ex. god utbildning, vilket förmodligen är skälet till att ex. Johan Norberg betraktar honom som en ren förrädare mot det liberala idealet. (1)

För den klassiskt konservative var människan i grunden ond. I urtiden hade alla individer levt i ett allas krig mot alla. Samhällsbildningar uppstod, tänkte man sig, i Thomas Hobbes (1588-1679) anda, när människor slöt sig samman och valde en ledare, en kung, vars huvuduppgift var att att se till att lagar stiftades och att människor följde lagarna, så att människor kunde leva i fred med varandra.
Samhället liknades, av de konservativa, vid en organism, där varje individ fyllde samma funktion i samhället som ett kroppsorgan i en kropp. Var och en hade sin uppgift att fylla och fyllde alla denna uppgift och följde lagarna, skulle samhället bli gott för alla.

Konservativa tenderade att betrakta stabilitet och långsamma samhällsförändringar som idealet. Traditioner hade, menade man, utvecklats genom århundraden och de representerade därför urgammal mänsklig erfarenhet och kunskap, därför skulle man värna om och bevara traditionerna. Det anstod inte enskilda människor att sätta sig upp mot överhögheten. Kungen skulle vara oavsättbar, oavsett hur han styrde, för ett samhälle utan överhuvud var ändå alltid värre att leva i än en stat med en tyrannisk furste.

Några århundraden senare skulle Edmund Burke (1729-1797) komma att formulera det som blev den klassiska konservatismens ideologi. Den formulerade han som svar på den franska revolutionen och den stipulerade exempelvis att revolutioner alltid är fel och leder till katastrof. Han ansåg vidare att somliga människor är överlägsna andra, nämligen adeln och herrarna. Resten, de vanliga människorna, var råa, obildade och grymma sällar. Om man gav det lågt stående folket makt i samhället skulle samhället falla samman och ren ondska skulle regera igen (vilket var orsaken till att de konservativa, högern i Sverige, var motståndare till allmän rösträtt och demokrati ex).

Den andra varianten av socialdarwinism är alltså den konservativa socialdarwinismen. Den utmärks följaktligen av föreställningen att samhället är en organism, att människor inom detta samhälle inte ska konkurrera utan samarbeta. De måste ledas av en stark och överlägsen ledare som förmår upprätthålla lag och ordning i samhället. Den naturlagsenliga konkurrensen består här inte i individernas konkurrens med varandra, utan i samhällens konkurrens med andra samhällen, i krig mellan stater, där den starkare staten segrar och leder mänskligheten framåt. Detta var grunden i Hitlers, på evolutionsteorin och biologin grundade, ideologi.

Karl Marx, å andra sidan, hävdade att människan i grunden är social och att samhället skulle bli bra, bara man rev dess maktstrukturer, gav alla samma ekonomiska förusättningar och lät människor utveckla sina egna förmågor, faktiskt en människosyn som inte är så olik liberalismens. Till skillnad från liberaler ansåg han att produktionsmedlen borde ägas av alla gemensamt, inte av en rik överklass.

Min egen människosyn – då och nu
När jag, i min ungdom, läste om Hobbes och Burkes idéer om samhället, tyckte jag att det var rena rappakaljan. Då, när biologism och inhumanism var totalt ute, föreställde vi oss istället att människan var en av naturen social och samarbetsvillig varelse. Idag kanske jag har ändrat min uppfattning lite och har viss förståelse för hur idéerna om de i grunden onda/egoistiska människorna kunde uppkomma. Samhällen utan lagar, och utan människors känsla av samhörighet, som ofta blir resultatet vid plötsliga samhälleliga sammanbrott, tenderar att utvecklas till mycket inhumana sådana där kriminella organisationer snabbt rycker åt sig makten, vilket vi ser exempel på idag. Så lite mer konservativ har jag kanske blivit med åren. Visserligen har jag aldrig trott på välsignelsen i blodiga revolutioner men jag kanske var mer optimistisk vad gällde utfallet av snabba samhällsförändringar när jag var ung och framför allt trodde jag inte att människor var så förödande lätta att lura och indoktrinera, som jag nu inser att de är.

Idag är min övertygelse snarare att människan är både en vänlig social samarbetsvarelse och en varelse med inbyggd möjlighet till ren ondska, av födseln, och vilken sida av den mänskliga potentialen som utvecklas, eller uppvisas, beror på det samhälle människor växer upp i eller vilken situation de hamnar i. Människor blir vad man gör dem till, samhället formar människorna alltså. Trygga människor blir hjälpsamma, mer solidariska mer generösa och tolerantare, mindre egoistiska alltså. Hotade människor, eller människor som inbillas, indoktrineras i tron, att de är hotade, kan snabbt bli bestialiska, hatiska och hämndgiriga. Detta ser vi tydligt i krig exempelvis. Dessutom är jag övertygad om att den mest grundläggande mänskliga egenskapen är påverkbarheten. Men även den har sin grund i vår sociala natur. De allra flesta av oss vill vara som alla andra, vill vara en del i en grupp och känna oss hemma i denna, och grupptryck är något av det mest kraftfulla som finns, vad gäller att övertyga människor. Vi har nog en medfödd tendens att tro att vad de allra flesta tror, det måste vara rätt, eller vad människor i vår omedelbara närhet tror, det måste vara rätt: ”Hästskit är gott, en miljon flugor kan inte ha fel – syndromet” alltså.

Förtrycker och hotar man människor ständigt och jämnt, ex. så att de känner att de snabbt kan förlora sin utkomst, sin sociala trygghet eller ännu värre – förlora livet, tvingar man dem att ständigt konkurrera och tvingar man dem att leva med ständiga och oförutsedda förändringar, då blir människor otrygga vilket gör dem mer egoistiska, lätt gör dem mer hatiska och sådana att de begår inhumana handlingar mot andra. Kort sagt, ett solidariskt någotsånär jämlikt samhälle skapar godare människor och ett angenämare samhälle för de allra flesta att leva i. Ett hårt, inhumant, mer ojämlikt utslagningssamhälle skapar fler onda eller egoistiska människor och gör samhället sämre och otryggare – för alla.

Min efterkrigstid
Således, den klassiska socialdemokratiska ideologin vilade på en människosyn som sade att människor är sociala varelser med en inbyggd vilja att samverka och att hjälpa och stötta varandra. Ekonomisk jämlikhet och lika möjligheter för alla skapar ett bättre samhälle, för alla, ansåg de tidigare socialdemokraterna. Med denna grundsyn försökte, och lyckades man förhållandevis väl, skapa just ett mer jämlikt samhälle. Min generation, och våra barn och barnbarn, fick möjligheter som min generations föräldrar inte kunnat drömma om. Vi fick bättre mat, kläder, bostäder, god sjukvård, skolutbildning och universitetsutbildning blev möjlig för alla, åtminstone vad gällde den praktiska, ekonomiska delen. Tidigare hade bara en liten del av överklassens barn gått i gymnasium.

Arbete sågs som en mänsklig rättighet. Det är naturligt att så är fallet om man grundar sig i en ideologi som säger att människor vill vara med i samhället, att de vill göra de insatser de förmår, att jorden och alla naturresurserna inte av Gud eller naturen givits en liten del av mänskligheten att äga och berika sig på, utan att vi alla har rätt att försörja oss på vad jorden ger.
Ekonomisk trygghet även vid arbetslöshet eller sjukdom och ålderdom sågs också som en rättighet. Således byggde man ut de sociala försäkringarna, så att även sjuka och gamla skulle få en anständig del av det som vi alla tillsammans skapade, med våra arbetsinsatser. Kriminalitet sågs som en social avvikelse, som orsakades av omgivningen, av svår uppväxt, av diskriminering, av misär och skulle inte bestraffas. Istället skulle de kriminella hjälpas (vårdas) till en mer positiv syn på samhället och med människorna och till en möjlighet att inlemmas i det sociala livet.

Erik Berg skriver ett mycket bra inlägg på sin blogg, (2) där han jämför centerns samhälls- och människosyn idag med den partiet omfattade på 70-talet. Den visar hur även Centerpartiet omfattade den ovan beskrivna människosynen på den tiden och detsamma gällde folkpartiet, som var socalliberalt då. Motsatsen, föreställningen om den i grunden onda, lata och egoistiska människan omfattades visserligen hela tiden av många inom högern, men inte ens den uttalade denna åsikt så högt på den tiden. Högern avslöjade istället sin människosyn i de politiska förslag man lade och förstås i kretsar som delade densamma, som exempelvis vad gällde frågan om hur man skulle behandla fängelseinterner och hur mycket samhällsstöd utslagna människor skulle få. Unghögern visade den i sitt ruskiga Palmehat och i de aktiviteter de ägnade sig åt på sina interna möten.

Tolkningsföreträdet, vad gällde föreställningarna om människans sanna natur, låg alltså till vänster under 70-talet. Det hade inte varit möjligt, på den tiden, att offentligt hävda att människan är en egoistisk, lat och parasitisk varelse i grunden, som måste hotas och piskas att arbeta, utan att man hade mosats i media.

Människosynen förändras
Så övergick 70-talet i 80-tal och mot mitten av detta decennium fick ett antal socialdemokrater (eller ska vi kalla dem socialmoderater), Kjell-Olof Feldt och Erik Åsbrink, för sig att Sverige inte hade råd med välfärd och att man skulle lägga om den solidariska ekonomiska politiken, efter mönster från England och USA. Därvid påbörjades en omdaning av Sverige. Fram emot början av 90-talet hade den nyliberala ekonomiska politiken slagit igenom i alla politiska partier, som den enda möjliga. Bidragande till denna omsvängning blev förstås också Sovjetunionens sammanbrott. Här hade man ju beviset för att kapitalismen var det bästa tänkbara systemet. Hade vi inte mycket högre välstånd i Väst? Hade vi inte mycket mer frihet i Väst? Man såg inte, eller ville inte se, att så var fallet på grund av ett slags blandekonomiskt system, inte på grund av en ren liberal låt-gå-politik. Man insåg inte att var gång en sådan hade prövats, så hade det kraschat långt innan den liberala ”låt-gå-ekonomim” hade förverkligats fullt ut, som exempelvis 1929.

Resultatet, vad gällde de förändringar man vidtog i den ekonomiska politiken från mitten av 80-talet, blev att socialdemokraterna övergav målsättningen om den fulla sysselsättningen, och därmed idén om allas rätt till arbete. De nyliberala idéerna tillämpas därefter även på tillgången på arbetskraft. Fler arbetslösa, alltså större utbud än efterfrågan på arbetskraft innebär att löner kan pressas neråt och företagens vinster ökar.

Den här omorienteringen, förändringen av människosynen, som jag förstås bara följt utifrån, som vanlig medborgare, och som jag inte förstår hur den kunde genomföras inom det socialdemokratiska partiet, fick till följd att även socialdemokraternas retorik förändrades, om än lite försåtligt. Den i grunden sociala, samarbetsinriktade människan förvandlades successivt och systematiskt, framför allt i socialdemokratisk politik, till den av naturen lata, egoistiska människan: ”Människor skulle inte vilja arbeta om de inte blev ordentligt lidande som arbetslösa. Vem vill arbeta om man kan leva lika gott utan att göra det?” Det här hade varit högerns grundinställning hela tiden och nu hade den alltså fått de s.k. ”förnyarna”, inom socialdemokratin med sig. Därmed fortsatte socialdemokraterna politiken för ett systemskifte efter 1994, då de kom tillbaka efter regeringen Bildt. Den enda av sina gamla deviser som de höll fast vid, var att förändringar inte ska ske för snabbt, alltså skulle systemskiftet, samma som de borgerliga ville ha, genomföras lite långsammare än de borgerliga partierna önskade.

Så här såg det ut från min horisont.

Dyster men välplanerad utveckling
Den svenska ekonomiska eliten hade börjat besöka USA alltmer frekvent från 60-talet och framåt, och lärde sig därmed vad den amerikanska ekonomiska eliten lärde sig redan under 20-och 30-talen, hur man skulle få människor att ”tänka rätt”, alltså tänka på det sätt som gynnade just denna elit. Redan i början av 70-talet inrättade dåvarande SAF (svenska arbetsgivarorganisationen numer SN) propagandainstitutet Timbro, som skulle verka för att vända människors inställning till samhället i borgerlig, liberalkonservativ riktning (dvs totalt frihet för de stora företagen att göra som man vill, piskan åt folket, fast paketet presenterades förstås som slaget för den lilla människans frihet). Man lyckades alltså över förväntan.

Själv noterade jag i början av 90-talet en mycket tydlig och snabb förändring vad gällde människosynen hos de studenter jag undervisade då. Tidigare hade ingen enda student hävdat att människan är en i grunden egoistisk varelse. Nu började alltfler hävda detta, som om det vore en självklar sanning och utan att ens tycka att det var konstigt att de tyckte så. Timbros propaganda hade varit otroligt effektiv, även om det tog c:a 20 år innan den slagit rot i nästan en hel generation. 20 år är en lång tid för den som är 20-30 år. Det är en lång tid medan man genomlever dem som yngre, men en kort tid när man blir äldre och ser tillbaka på dem.

Idag har vi alltså 15-25 nya väljarårgångar, som är djupt indoktrinerade i det som är en gravt inhuman människosyn, just den människosyn som nu möjliggör för Alliansregeringen att slå ut arbetslösa helt och att pressa sjuka långt bortom inhumanitetens gräns. De sjuka är egentligen bara lata simulanter, är den underliggande människosynen här.

Numer vet bara de som är över 50 vad traditionell socialdemokratisk politik innebar och på vilken ideologisk grund den vilade. Dessutom är de som är yngre effektivt indoktrinerade i en rent falsk historiebild av 1900-talet, framför allt av den senare delen av detta århundrade. När mina 90-talsstudenter berättade för mig hur det var i Sverige när jag var ung, så kände jag inte igen bilden alls. Deras bild var inte en bild av det samhälle jag växte upp i. Det var snarare Sovjet de beskrev.

De politiska partierna lyckas därmed, utan häftiga protester ute i samhället, med hjälp av den förändrade människosynen och lögner om Sveriges ekonomiska situation, samt med hjälp av myten om vilka krav globaliseringen ställer, riva det välfärdssamhälle som det tog 50 år att bygga upp. Att riva går fort, att bygga tar lång tid. Alliansen har nu ett år på sig, och den kommer att riva ännu mycket mer innan den eventuellt, men långtifrån säkert, tvingas avgå. Snart är de årgångar helt borta, som vet vad traditionell socialdemokratisk ideologi och politik faktiskt var och vad den åstadkom. Kvar finns sedan bara de som lever med en total och medvetet skapad vanföreställning om den saken. Därmed får Sverige den amerikanska situationen, där de politiska partierna inte konkurrerar med olika partiprogram, utan endast konkurrerar om makten att få verkställa de multinationella företagens krav, uppgifter som de belönas rikligt för, av dessa stora företag, om inte genom direkt korruption, så genom att de betalas för sina tjänster inom politiken med välavlönade icke-arbeten efter sin avgång. De stora företagen och det politiska etablissemanget vävs ihop till en enda väv. ”Korporativism” kallade vi detta system förr, ett rent skällsord på 60- och 70-talen.

”Demokratin”, som var ett lysande projekt från början, har nu definitivt oskadliggjorts av de ekonomiska eliterna, som helt sonika har köpt det politiska systemet och därmed behärskar det och de har köpt det med de arbetande människornas pengar. Priset blir social oro, priset blir öka kontroll, priset blir mer misstro mellan människor, priset blir ökad otrygghet – för alla, även för de superrika. Ju otryggare dessa känner sig, desto mer kontroll av pöbeln kommer de att kräva och desto mer…

Så glider det nyliberala, egoistiska samhället allt längre in i fascismen.

Länkar:
1) Liberalismen – de individualistiska idéernas historia, Johan Norberg
2) Centerns liv före döden, Approximantion