Har sett flera avsnitt av den danska TV-serien ”Livvakterna”. Den är spännande och välgjord, som danska serier brukar vara. Men efter ett par avsnitt började serien göra mig illa berörd. Jag får känslan av att serien är gjord som en ren propagandafilm för övervakningssamhället.

Säkerhetspolisen i serien har tillgång till all tänkbar elektronisk övervakningsutrustning. Den vet, verkar det som, allt om alla. Poliserna/säkerhetsmännen plockar blixtsnabbt fram data om misstänkta och drar hela deras föregående liv. De bryter sig in hos de misstänka, söker igenom deras hem, kopierar deras hårddiskar, monterar in avlyssningsapparatur och minikameror så att de  kan sitta vid sina datorer på sambandscentralen och titta på vad folk gör och säger i sina hem, vid köksbordet, i badrummet, i vardagsrummet och i sovrummet.

På det här sättet kan säkerhetspoliserna väldigt snabbt ringa in de misstänkta/skyldiga och föranstalta om situationer där dessa kan gripas, på bar gärning eller där man kan skjuta de misstänkta just när dessa ska till att begå sina brottsliga handlingar. Så sitter man där, som tittare, lever sig med i handlingen och blir nervös för huvudpersonerna, om de ska råka riktigt illa ut, och givetvis känner man en lättnad mot slutet, då när skurken skjuts.

Så tänker jag på de lagar om övervakning av människor som vi just har fått i Sverige, som tillåter polisen precis allt det som vi ser i serien Livvakterna. Vad kan vara mer övertygande om förträffligheten hos denna övervakning än medryckande TV-program, ett som visar hur effektivt och snabbt man kan ringa in de ”fula fiskarna”, terroristerna eller galningarna. För att inte tala om tittarens känslomässiga reaktion när skurken skjuts i slutet, precis i rätt ögonblick. Jodå även jag drabbas av denna reaktion, trots att jag är mot det Orwellska övervakningssamhälle vi har fått idag och mot dödsstraff och polisskjutande.

Vare sig filmen är medvetet gjord för att utgöra övertygande propaganda för övervakningssamhället eller inte, så fungerar den som en effektiv sådan. Och ingen oskyldig drabbas förstås så ”man behöver inte vara orolig om man har rent mjöl i påsen”.

Efter fyra avsnitt gör mig serien alltså riktigt illa till mods. I verkligheten fungerar övervakning inte så där smidigt och exakt. Där spelar slumpmässiga misstag alltid in, man misstänker fel personer, utsätter fel personer för övervakning i hemmet, feltolkar vad som skrivs eller sägs etc. I verkligheten går ingen säker för obefogade misstankar eller för att bli oskyldigt övervakad, gripen eller till och med dömd. Serien är alltså djupt obehaglig och desto mer så då den är skickligt hopkommen, välspelad, och därmed också medryckande.