Vill börja med att rekommendera Klas Sandbergs senaste blogginlägg som handlar om Anna Lindh och hennes syndaregister. Sen över till dagens ämne, som har viss anknytning till Klas Sandbergs blogginlägg, som handlar om blockaden och de ekonomiska sanktionerna mot Irak under 90-talet och framåt, och om Anna Lindhs ställningstaganden i frågan.

USA älskar att utsätta stater, vars politik USA och eller Israel ogillar, för ekonomiska sanktioner. Ledarna i USA vet att det drabbar de vanliga oskyldiga människorna och argumentet brukar vara att det ska göra människorna, i de länder som man bekrigar på det här sättet, så missnöjda med sina politiker att de störtar dem. Det här kan inte vara något annat än medveten propaganda för att vilseleda väljarna i Väst att acceptera de här sanktionerna. Att det inte fungerar borde man vara fullt medveten om nämligen.

Historien har klart visat att sanktioner av det här slaget får precis motsatt effekt mot den politiska ledare försöker inbilla oss. Folken som utsätts får det mycket sämre och blir mycket sjukare, men de vet att de blir det på grund av tryck utifrån, inte på grund av de egna ledarnas politik. Resultatet är att de sluter upp bakom sina ledare även om dessa varit impopulära tidigare, att sanktionerna svetsar samman de folk som angrips på det här sättet. Att det inte finns något som är lika effektivt för att dra uppmärksamheten från de egna politiska ledarnas tillkortakommanden eller omänskliga politik, som en yttre fiende, vet alla.

Av detta kan man dra en av två möjliga slutsatser. Endera är själva meningen med sådana här sanktioner att försvaga de angripna nationerna, oavsett kostnaderna för staternas befolkningar, att förstöra och försvaga dem och deras infrastrukturer, inte sällan inför en kommande militär attack. Eller så är våra västerländska politiska ledare dummare än tåget. Jag tror inte på det senare.

Istället måste vi dra slutsatsen att målet med sanktionerna och de militära ingripandena, som dem i Afghanistan, Irak, Libyen och nu i Syrien, är att skicka alla dessa länder tillbaka till medeltiden, för att de ska bli lättare att kontrollera och för att de inte ska ha resurser, varken materiella sådana eller personella, att försvara sig mot framtida utsugning och/eller förtryck eller att kasta ut de amerikaner som ofelbart parkerar sig i dem i de militärbaser som de bygger upp i varje land som de bekrigat. Det är ju inte så humant precis, men vi ska lära oss tro att allt det elände som Västvärlden, på USA:s order, drabbar länderna i MÖ och nu i ökande utsträckning länder i Afrika med, görs av rent humanitära skäl. Man ska vara ganska okunnig om vad som sker för att gå på detta lurendrejeri.

Den numer bortgångne men skarpe kritikern av USA:s krig i Irak och Afghanistan, Jeff Huber, kom med en förnuftig anmärkning: Om man nu avsätter hela ledarskiktet i en stat, som man gjorde i Irak, och dessutom avskedar alla i administrationen med argumentet att de arbetat för den avsatta eller dödade diktatorn, vilka ska man sen förhandla om fred med? Det finns inga sådana personer i det fallet. Det innebär att den angripande makten blir ockuperande makt och är skyldig att ta ansvar för landets uppbyggnad och för befolkningens trygghet. Tar den inte detta ansvar, som man ex. inte gjort i Libyen, så lämnar man ett land i totalt kaos, vilket är vad som skett i Libyen, men i praktiken även i Afghanistan och Irak.

I de senare staterna har USA med lydstater (bl.a. Sverige) försökt att styra med hjälp av  tillsatta nickedockor och med egna ockupationsstyrkor men istället för att styra i positiv riktning och att garantera befolkningarnas trygghet och säkerhet har de ockuperande staternas soldater kommit att fungera som förtryckare och varit med och skapat värre osäkerhet och värre rättslöshet i dessa stater. De har i praktiken agerat som de värsta terrorister, sparkat in dörrar hos folk på nätterna och gått in och skjutit alla som finns i huset bl.a. Det beror också på att de ockuperande makterna, USA m.fl. ses som fiender av många grupper i de här länderna varför det pågår ett lågintensivt krig i dem fortfarande. Vietnamkriget borde ha lärt USA att man inte kan vinna ett krig på främmande jord. Hemmasoldaterna har alltid ett övertag, bland annat i att de ämnar stanna kvar i sina länder och inte vill ha det ockuperat och utsuget. i Libyen överlät man åt libyska miliser att förverkliga samma politik, att rasera hela administrationen. Resultatet blev även där samhälleligt kaos och total rättslöshet. I Irak fick man se en utveckling i en helt annan riktning än Västmakterna, som är USA, planerade, ett närmande till Iran, sedan många år ärkefienden till Israel. Men samtidigt har man där i praktiken ett pågående inbördeskrig och att tilltagande förfall med ökande antal sjuka med ökande analfabetism etc.

Vi kan alltså inte dra någon annan slutsats än att USA:s syfte med alla sina militära ingripanden och attacker i MÖ m.fl. stater, inte är något annat än att slå sönder, förstöra och förgöra. Det är så långt från humanism som man kan komma.

Och som ett komplement till Klas Sandbergs bloggnlägg:

Madeleine Albright – The deaths of 500,000 Iraqi children was worth

/Kerstin

Länkar (fler kan komma):
Hopp om fred i Mellanöstern? Pierre Gilly, 10/10 2013
Why Western Political and Financial Elites Absolutely Hate Vladimir Putin. 1993-2013: is the twenty years long ”pas de deux” of Russia and the USA coming to an end? The Saker, information Clearing House 13/10 2013 (En artikel som jag varmt rekommenderar. Tack Erik H för tipset.)
The Cape of Good Hope (A talk at Rhodes Forum, October 5, 2013), Israel Shamir, The Writing of Israel Shamir (Tack Erik H även för denna länk.)