Jag väljer att också lägga ut Agnetas kommentar som vanligt inlägg. Hon är inte ensam om att ha upplevt liknande effekter av de här preparaten.

Agneta skriver:

Fram för fler motvallskärringar när det gäller dessa hjärnskadande SSRI-preparat. Själv fick jag för några år sedan ett dylikt utskrivet pga stress. Det gick bra ett tag och sedan började kroppen säga ifrån med kroniska diarréer, kraftig viktuppgång, högt blodsocker och så småningom kramper, svår oro och rastlöshet. Detta var dock bara småpotatis i jämförelse med vad utsättningen gjorde med min kropp och mitt nervsystem, mycket plågsamma skador som består, inte erkänns och troligen aldrig läker.

Dessa medel ska trappas ner mycket långsamt men hur hanterar man situationen när man redan utvecklat svåra och farliga biverkningar? Man hamnar mellan Skylla och Karybdis och sitter i en rävsax mellan vidriga biverkningar och ännu värre utsättningsreaktioner! Jag valde det senare alternativet eftersom jag försäkrades om att de skulle avklinga snabbt och jag trodde att det i längden skulle vara bättre att upphöra med en ”medicinering” som redan orsakat svåra biverkningar.

Under ett och ett halvt år har jag nu tvingats leva med neurologiska problem i form av kramper, ryckningar och fascikulationer, svår muskelsvaghet, förslappade leder som viker och vrider sig, gångsvårigheter och smärtor, hudskador i form av en märklig klistrig substans över hela kroppen, svåra och mycket besvärande andningsproblem, autonom instabilitet som innefattar bl a mycket instabilt blodtryck samt att impulsen att andas automatiskt helt upphör, ibland under flera dagar, infektionskänslighet, svampangrepp, diarré, svår tinnitus mm mm.

Jag hade inte ett enda av dessa problem innan jag tog SSRI. Vidare har jag personlig kontakt med flera hundra andra drabbade med samma problem. Vi har ingen aning om om vi någonsin tillfrisknar från detta och tvingas dessutom själva försöka hantera våra problem eftersom vi inte ens blir trodda i sjukvården och därmed heller inte ordentligt undersökta. Personligen kan jag bara hoppas att jag så småningom tillfrisknar och om så inte är fallet i alla fall att jag fortfarande står på mina klistriga gelében och har förmåga att andas tillräckligt för att vara vid liv den dag om kanske tjugo eller tjugofem år när våra besvär kan förklaras eller åtminstone erkänns så att vi har möjlighet till upprättelse och ersättning för det svåra lidande som hittills förstört ett par år av mitt tidigare friska och normala liv.

.
Kerstins tillägg: här finns ännu en kommentar från en som har samma erfarenheter som Agneta (kommentar nr. 9) och här finner man samtliga inlägg jag skrivit om saken på nya Motvallsbloggen

OBS, och även om det framgår av texten ovan: Det är livsfarligt att sluta abrupt med SSRI och Benso. Vill man sluta äta dessa medel ska man se till att få sakkunnig hjälp med den saken. Medlen måste trappas ner oerhört långsamt!