För den som tror att ingenting planeras och att han/hon aldrig faller för, eller låter sig luras av propganda kan det ibland vara omvälvande, eller chockerande, att gå tillbaka i tiden och se vad som skrevs eller initierades för några år sedan.

Ira Mallik skrev en mycket belysande artikel i ETC år 1999, om vad Timbro sysslade med och vad man åstadkommit.
Artikeln rekommenderas men jag ska bjuda på några små smakprov:

Sture Eskilsson lade upp en plan för hur opinionen skulle påverkas. I ett PM som läckte ut till pressen drog han upp riktlinjerna 1971.
Sture Eskilsson sneglade på hur vänstern verkade. Och vänstern hade en intellektuell bas som högern inte hade. Vänstern gav ut böcker, tidskrifter och anordnade seminarier. Det fördes en debatt och diskussion inom vänstern, som även fick genomslag i den allmänna samhällsdebatten och i tidningarna.
Sture Eskilsson bestämde sig för att en liknande ideologisk bas skulle byggas inom högern för att förändra debatten.

Och vidare:

I promemorian understryks vikten av att få fram kurslitteratur till universiteten som ska präglas av högertankar, ”motböcker”, som de kallas. ”Det viktigaste slaget utkämpas just nu i skolan”, skriver Eskilsson. SAF siktade därför på att nå ut i grund- och gymnasieskolan med informationsmaterial.
SAF skulle förändra Sverige.

Så 1978 startade Sture Eskilsson Timbro, finaniserat av SAF (dåvarande ”Svenska arbetsgivarföreningen” numer ombildad)

Och i slutet på 70-talet började näringslivets opinionsbildare starta nya organisationer och tidningar.
Timbro, Ratio, Opinion, Näringslivets Presstjänst, Näringslivets Energiinformation, Näringslivets Ekonomifakta, Ung Företagsamhet, Managementgruppen, Marknadsekonomiskt alternativ för Sverige, 4 oktober-kommittén är bara några exempel. (Se faktaruta)
SAF köper också tjänster från närliggande föreningar, som stödjer deras intressen, t ex Patrik Engellaus Den nya välfärden.
Fördelen med många organisationer är att SAF kan driva flera olika sorters kampanjer samtidigt. När tidningen Opinion i slutet av 70-talet häcklade socialdemokraterna i bitska artiklar med dåligt faktaunderlag föll inte skuggan direkt på SAF. Aggressiva kampanjer kunde skyllas på andra, även om det egentligen var SAF som finansierat dem.

Så forsätter det:

Timbro, tankesmedjan och bokförlaget, har däremot inte burit sina egna kostnader, utan har subventionerats av SAF och Näringslivets fond. Det tycker Sture Eskilsson är ganska självklart:
– Den sortens verksamhet går inte att driva med vinst på ett traditionellt sätt, utan den är ju beroende av finansiering. Det går inte att driva tankesmedjor med vinst.
Något som är rätt ironiskt med tanke på att Timbro förespråkar fria marknadskrafter och är emot subventioneringar.

När man kunde skriva illasinnat om LO-bidrag till socialdemokraterns valkampanjer förteg man i massmedia:

Sammanlagt hade företag stött moderaterna med 26 miljoner kronor. Och Carl Bildt visade sig ha skrivit tiggarbrev till näringslivet där han bett om bidrag. Trots att Hökmark sagt att moderaterna inte tar emot bidrag från näringslivet. Och moderaternas valbudget går inte ihop. I valet 1994 uppgav partiet att de spenderat 25 miljoner i valrörelsen. Men enbart reklamplatsen som partiet köpte i radio, dagspress och på stortavlor gick på 45 miljoner. (Arena 5/98)
Och det är här det verkligt märkliga inträffar. Näringslivets bidrag till moderaterna blev ingen stor nyhet. Det ledde inte till några tv-debatter. Institutet mot Mutor kritiserar inte. Nyheten försvann.

Läs hela artikeln. Den är mycket informativ och avslöjande.