Psykiatriker brukar anse att psyket i grunden handlar om fysiologiska processer. Ja de flesta vetenskapsmän anser nog att allt mänskligt i grunden handlar om biokemiska processer i kroppen eller i hjärna och nervsystem. Av det skälet har den medicinska vetenskapen sökt och sökt efter de biokemiska medel som ska förändra eller påverka psyket i önskad riktning.

Alltså stoppar de i deprimerade patienter ett biokemiskt preparat (SSRI ex) som de antar fungerar si eller så i hjärnan, påverkar hjärnans och nervsystemets sätt att fungera så att patienterna slutar att känna sig deprimerade ex. Så långt resonerar de ju konsekvent (även om de oftast inte alls vet hur de preparat de stoppar i folk faktiskt fungerar). Känner sig patienterna gladare/nöjdare, så bra, då fungerar medlen.

Ibland resulterar de praktiska försöken med sådana här preparat i att forskarna/psykiatrikerna föreslår en tänkbar orsak till att preparaten fungerar som tänkt. Ibland utgår de från en hypotes om saken, skapar ett biokemiskt preparat som de tänker sig ska fungera bra mot depression och börjar testa det. Ibland har läkemedelsjättarna redan ett preparat som inte fungerar för vad det var tänkt emot och som de börjar experimentera med mot andra åkommor, verkliga eller inbillade. Ibland uppfinner de en sjukdom att använda deras preparat mot. De moderna antidepressiva  medlen antas påverka serotoninhalten i hjärnan så att patienterna blir mer harmoniska, mår bättre. Fortfarande resonerar de konsekvent även om de inte alltid har rätt.

Nu visar det sig att en del människor inte alls reagerar som teorin säger att de ska reagera på preparaten de börjar äta. Då börjar läkare och psykiatriker ofta experimentera vilt, genom att skriva ut mer av preparatet som patienten blev sämre av, genom att byta till ett annat eller lägga till ett eller flera andra preparat också, i värsta fall rekommenderar de till slut ECT (elchocker). Därmed vet de inte alls vad som händer med patientens biokemiska system. I det stadiet klampar de omkring i människors nervsystem som elefanter i en porslinsbutik. Nu sysslar de med ren Trial and Error. Spelar Gud med patienterna som intressanta spelbrickor.

Ibland blir patienterna vanvettigt dåliga när de försöker sluta äta preparaten, eller efter ECT-behandlingar. Både i det fallet, och när patienter klagar över påfrestande biverkningar av medlen de får, börjar inte så få psykiatriker och läkare att tala om att patienterna ”bara upplever” det ena eller det andra, ”bara inbillar” sig det (ex. Håkan Odeberg, se förra inlägget). Här övergår de till att betrakta psykiska känslor och/eller upplevelser som något andligt, substanslöst som något som ”inte är verkligt”. De här ”inbillningarna/upplevelserna” beror absolut inte på de medel patienterna äter alltså finns de inte.

Inbillning verkar i psykiatrikernas och läkarnas föreställningsvärld plötsligt vara något icke-fysiologiskt, något man inte behöver ta på allvar. Men, varför är i så fall inte också den ursprungliga depressionen bara ett ”andligt icke-fysiologisk fenomen”, en ”ren inbillning”? Varför är patienters ”upplevelser”, ”känslor” eller ”inbillningar” något man inte har anledning att bry sig om, något som kan bortförklaras som något som inte har med hjärnans och nervsystemets biokemi att göra, när de förskrivna preparaten inte fungerar eller fungerar på ett helt annat sätt än de ska göra enligt teorin? Hur kan psykiatriker undgå att fundera över vad sådana här upplevelser beror på, istället för att bara förklara bort dem som icke-intressanta, icke-adekvata, icke existerande fenomen, till skillnad från känslan av att vara deprimerad?

Alldeles givet är alla känslor och upplevelser grundade i biokemiska processer i kroppen så det borde vara omöjligt för psykiatriker och läkare att bortförklara somliga upplevelser som varande något annat, något irrelevant. De borde, om de vore någotsånär konsekventa, ta de biverkningar som patienter berättar om, som lika verkliga och fysiologiskt betingade som den ”depression och nedstämdhet” de tror sig lindra eller bota.

Men – om man kan diagnosticera en person som schizofren, på grund av dennes upplevelser, inbillningar eller hallucinationer, då finns det preparat att sätta in. Somliga läkare tar också till dessa preparat när patienterna klagar på allvarliga biverkningar av SSRI-preparat,  som då betraktas som närmast hallucinatoriska. Somliga psykiatriker är konsekvent korkade alltså, andra är  korkat inkonsekventa.

/Kerstin

PS: När man endast hade bensodiazepiner att sätta in som lugnande, som var gravt beroendeskapande, då kallades patienterna läkemedelsbehövande ända tills de behövde så stora doser att läkarna inte kunde skriva ut så mycket som de behövde. Därför skaffade sig många recept från flera olika läkare. När detta hände betecknade man istället patienterna som ”läkemedelsmissbrukare”. Felet var inte läkarnas eller läkemedelsindustrins, det var patienternas. Psykiatriker i allmänhet har alltid betraktat sig som gudomligt felfria.

Länkar:

Uppdrag granskning, svt 1

 Fick ECT – mot sin egen vilja, Uppdrag granskning, svt 1

 Uppdrag granskning, del 13 av 16, svt-play

 Snärjd av vetenskap och beprövad erfarenhet, Ove Carlsson

Pillret : en berättelse om depressioner och doktorer, forskare och Freud, människor och marknader, Ingrid Carlberg

Sjuka pengar – En svensk insider skakar läkemedelsindustrin, Peter Rost

Piller och Profiter, John Virapen