Hörde ett intressant inslag på radion, i programmet ”Pengar”, av Jesper Mejling. Han refererade en bok av professorn i socialepidemiologi, Richard Wilkinson, om hur ekonomisk ojämlikhet påverkar människors livsvillkor.

Wilkinson betonar att det är individernas position i hierarkin, i det samhälle de lever i, som avgör hur de upplever och reagerar på sin omgivning. Fattigdom är en relativ företéelse med andra ord. En person som befinner sig längst ner i hierarkin, oavsett om hans ekonomiska situation är bättre än de sämst ställda i ett annat och fattigare land, reagerar med samma stress som de längst ner i hierarkin i det fattigare samhället. Den samhällsklassbestämda stressen försämrar de sämre ställda människornas levnadsvillkor avsevärt.

Man kan inte, menar Wilkinson, enbart titta på medellivslängden i ett land för att bedöma levnadsstandaren utan man måste också titta på hur livslängden ser ut i de olika samhällsklasserna. Gör man det ser man hur de sämre ställda i exempelvis USA, har 20-25% kortare medellivslängd än de bättre ställda. Den större stressen för de sämre ställda förorsakar sämre immunförsvar och därmed fler sjukdomar av olika slag. Att de sämst ställda har så mycket lägre medellivslängd handlar inte i första hand, hävdar han, om narkotika- och alkoholproblem, utan om att de sämre ställda dör tidigare på grund av stressrelaterade sjukdomar som hjärtinfarkter och kärlsjukdomar.

Dessutom betonar han att ojämlikhet, som alltid medför ökande press på de sämre ställda, förorsakar samhället stora och onödiga kostnader. Det har många av oss redan konstaterat.