När jag i slutet av 80-talet läste boken Kritisk teori – en introduktion* (1987), som handlade om Frankfurtskolan, tyckte jag att dess företrädare överdrev ordentligt och att de hade helt fel vad gällde de grundläggande teserna, som John Burrill, som skrivit inledningen till boken, sammanfattar sålunda:

Till grund för Frankfurtskolans analys av nationalsocialismen låg tesen, att nationalsocialismen inte innebar ett brott med liberalismen och monopolkapitalismen. Den var tvärtom fullbordandet av liberalismen och det logiska resultatet av den kapitalistiska världsmarknaden (s.17)

Mot mitten av 90-talet började jag tänka om i det avséendet och idag känner jag mig betydligt mer övertygad om att det trots allt ligger en hel del i Frankfurtskolans tes.

Under de senaste dagarna har jag plockat fram lite böcker ur bokhyllan, som jag visserligen läst tidigare men som tålde att läsas om i ljuset av det som händer just nu, och plöjt dem från pärm till pärm.

böcker
**
I Kapitalet,se kan vi exempelvis läsa om Patrik Engelau, en av systemskiftets arkitekter och ivrigaste konsulter:

Huruvida samhället går mot planekonomi eller förnyad marknadsekonomi är inte en fråga om sant eller falskt skrev han 1982. Det är två myter som står mot varandra. Vilken av dem som segrar bestäms av vad vi tror och gör. ”Det är bara att välja”. Själv valde han myten om marknadens återkomst. Fick han tillräckligt många att omfatta den skulle den bli sann. (s.136)

Så sant så sant!
Mikael Nyberg, författaren till boken ifråga, redogör utförligt (450 sidor) för all den energi och de otroliga summor pengar som amerikanska och svenska företag lagt och lägger ner för att vända opinionen mot välfärdsamhället och för marknadsliberalismen. I centrum för propagandan för ”systemskiftet” står Aspeninstitutet i USA, bekostat av de stora företagen därstädes, där även många kända svenskar inom ”eliten” skolats in i propagandans konster och där man dragit upp riktlinjerna för kampanjer mot den allmänna välfärdstaten.

Efterkrigstidens sociala kontrakt är i upplösning, heter det i Aspeninstitutets rapport. Åtta timmars arbetsdag fem dagar i veckan är en ”historisk abnormitet” och full sysselsättning ”bör inte accepteras som ett mål i sig och naturligtvis inte som något absolut gott som ska uppnås till varje pris”. Men i omställningen till bestående arbetslöshet riskerar samhället att upplösas i vilda strejker, sabotage och politisk oro. ”Om vi inte är kloka nog att förhindra det, kan trettiotalets klasskrig lätt blossa upp på nytt och förvärras.” (s.143)

Jag får kanske anledning att återkomma till den här boken, som bland annat innehåller mycket intressanta avsnitt om ”lean production” och hur den genomförs. Tror att många svenskar känner igen sig och sin situation om de läser den här boken. ”Lean production” handlar helt enkelt om att tvinga människor att arbeta hårdare genom att se till att deras arbetsplatser alltid är underbemannade! Det, har kapitalägarna kommit underfund med, tar fram de anställdas egen kreativitet, dvs hur de ska hinna mer på kortare tid, men det förutsätter förstås att de samtidigt hotas av arbetslöshet.

I S Å Axelssons m.fl. bok kan man läsa om hur det gick i Nya Zeeland, som genomförde ”systemenskiftet” redan för 20 år sedan och som klarade av att knäcka fackföreningarna inom några år. Det ledde inte till bättre förhållanden för de flesta kan man sammanfatta saken, med ett understatement. Och i Stefan Kochs bok leds vi genom utvecklingen och tanketrendens förändring från 60-talet fram till dagens, på ett sätt som jag anser stämmer väl med mina minnen, med vad jag läste under tiden och med mina erfarenheter från de här åren.

Så kommer TV-programmet om Folkpartiet liberalerna, och kompletterar bilden. Det handlar om makt. Det handlar om att urholka, ta risken ur demokratin, det handar om att härska genom att söndra och den vägen liberalerna vandrar just nu är till förvillelse lik den väg som många vandrade fram till nazismen. Nu leder vägen till förtryck av arbetare världen över och till krig mot muslimerna, det nya hotet mot oss alla. Det är ett nytt liberalt parti, inte längre det socialliberala parti vi varit vana vid. Det liknar mer Frankfurtskolans uppfattning om liberalismens logiska slutpunkt.

För den som är lite insatt i tanketrenderna och samhällsfilosofin under förra sekelskiftet, är dagens tanketrend, på nästan alla områden, nästan exakt densamma som då. Inre fienden är de undermåliga människorna, de sjuka, de lata, du odugliga gamla samt eventuella missnöjda arbetare, de yttre fienden är emellertid andra än de var då, Idag är det muslimerna. Det handlar om kontroll av människorna, det handlar om att ta risken ur demokratin, men lite smartare än Hitler gjorde.

Men nej, historien upprepar sig aldrig exakt. Vi kommer inte att få se samma sak upprepas igen, och säkert inte några gaskamrar, men det finns komponenter som återkommer, gång på gång; hur man leder människor dit man vill med propaganda, hur man härskar genom att söndra, hur man förleder människor genom att skrämma dem med yttre och inre fiender, urgamla härskarknep som nazismen och fascismen använde sig av. Folkpartiet liberalerna har kommit på att det är dessa knep man ska ta till för att komma till makten. Det är en farlig och mycket otäck väg Folkpartiet har börjat vandra.

*
En antologi med uppsatser av Theodor Adorno, Walter Benjamin, Erich Fromm, Max Horkheiner, Leo Löwenthal, Herbert Marcuse och Franz Neuman, med förord av av John Burril
**
Böckerna på bilden är:
1) Axelsson S Å, Sandell A, Scheele von C, 1994, Nya Zeeland –systemskifte i kris
2) Koch Stefan, 1999, Höger om. En svensk historia 1968-1998.
3) Galbraith, J K, 1996, Min ekonomiska historia
4) Galbraith J K, 1991, Den stora börskraschen
5) Mikael Nyberg, 1998, Kapitalet.se. Myten om det postindustriella paradiset

Länk tillagd 18/10 2008:
Aliansfritt Sverige Samarbete med sverigedemokraterna inte uteslutet