Antagligen var det fel att skriva en smutskalender, framför allt för att det är svårt att dra gränser. Den är, som synes, ganska tom fortfarande, men beror det bara på gränsdragningsproblem?

Vad ska betraktas som ren smuts om människor och vad är relevant nyhetsrapportering om våra politiker? Inför förra valets Skandalkalender fick jag en hel del hjälp från läsare av min blogg, den här gången har jag enbart fått in något enstaka tips och själv har jag inte hittat något allvarligt fall av ren smutkastning mot person i våra rikstäckande media fast alla talar om att en sådan pågår för fullt.

Nu säger och skriver mängder av socialdemokrater, Ingvar Karlssom bl.a. att Mona Sahlin utsätts för en förtalskampanj som är värre än den Olof Palme utsattes för. Var utspelar sig denna, i Stockholms innekretsar, på borgerliga bloggar, sådana som jag inte läser regelbundet? I stora och rikstäckande media ser jag inte mycket av den. Littorin menade att även han var utsatt för förfärliga mediadrev som också drabbade hans familj, vilket man heller inte sett mycket av utanför Stureplan.

Därmed är jag inne på de aktuella Littorinaffären. Vad ska man säga om AB:s behandling av honom? Börjar det inte likna en subtilare form av smutskastning: ”Hihi, han har gjort något riktigt fult, men jag talar inte om vad.” Resultatet är förstås vilda spekulationer (vid sidan förmodligen av ökad AB-upplaga). Fältet lämnas öppet för alla upptänkliga misstankar. Människor spekulerar vilt om Littorins brott och föreslår allt från rattfylla, mord eller misshandel över smitning och narkotikabrott till sexköp. Mannen utsätts med andra ord för misstanker om allt från tämligen beskedliga brott till förfärliga illdåd varav de flesta torde vara felaktiga och där den värre sortens brott förhoppningsvis inte är sådana som han faktiskt har begått. Om Aftonblandet inte ganska snart berättar vilket brott han gjort sig skyldig till kommer jag att föra in deras skriverier i smutskalendern inom kort. Nu börjar det ju snarare handla om att fria Littorin från obefogade misstankar om värre brott än han har gjort sig skyldig till.

Sedan verkar allt det här talet om smutskampanjer och mosa den ena eller den andre, mest handla om vad som sägs och viskas om i innekretsarna i Stockholm, alltså något som försiggår inom en grupp som torde omfatta högst 500 personer, kanske 1.ooo om man tar till ordentligt, och Sverige har faktiskt 9 miljoner invånare . Vid förra valet avlades totalt 5.385.430 röster och landet hade då 6.892.009 röstberättigade varför omkring minst 6 miljoner röstberättigade aldrig hör något av dessa mosningskampanjer. Räknar vi snällt och tar bort bloggläsare kanske de icke-invigda väljarna inte är fler än 4-5 miljoner, men ändå. De röstar också i valet.

Själv har jag hittills förvånats över hur pass lite av både smutskastning och skandalskriverier vi sett i den här valkampanjen – hittills måste jag väl tillägga, så var finner man belägg för Ingvar Karlssons påstående om att det här är den smutsigaste valkampanjen någonsin? Vi som inte regelbundet frekventerar nöjesinrättningarna kring Stureplan ser i varje fall inte mycket av den.

Hur skulle det vara om politiker lärde sig inse att majoriteten av väljarkåren inte bor i centrala Stockholm, eller i stadens rikare randkommuner.

/Kerstin

Länkar:
- Jag är ingen stålman, S-O Littorin, AB
- Förhandlingarna om barnen bröt samman, AB
- Här tar det slut. Aftonbladet frågar ut ministern om ett påstått brott – då väljer han att avgå, AB
- Han valde att hoppa av istället för att berätta sanningen, AB
- Om röstfördelningen 2002 0ch 2006, Motvallsbloggen 28/9 2006
Tillagd länk 12/7:
-Medierna, politikerdrev och provokatör, SR
(Innehåll: Kritik av påståenden om journalistdrev mot Littorin.)