Om klassamhället – en egen lärorik ungdomserfarenhet
Jag tror det var under trettiotalet som Gunnar Myrdal frågade sina juridikstudenter hur stora bostäder de trodde att folk i allmänhet hade och dessa svarade att fem rum och kök nog var en normal bostad. På den tiden bodde många vanliga familjer i städerna, även sådana med många barn, i ett s.k. spisrum eller i små omoderna enrummare!
Det var alltså så att överklassen inte hade en aning om hur vanligt folk hade det, och inte heller om hur vanligt folk behandlades, i förhållande till hur överklassen behandlas, såvida överklassen bara inte räknar vanligt folk som människor förstås, vilket nog inte heller varit/är ovanligt. Det har nog inte förändrats sedan dess, dessvärre.
I början av sextiotalet, då jag var en ung tonåring och inte hade samma efternamn som min pappa, som var åtminstone medelklass, och som hade en chefsposition på ett större företag i Södertälje, där jag bodde då, gick jag hos en tandläkare i staden. Jag var van vid att alltid få vänta ganska länge i väntrummet, och jag hade många gånger förundrats över hur somliga, som kom efter mig till mottagningen, ändå kom in till tandläkaren före mig.
Så en dag när jag satt på mottagningen och väntade kom min pappa in i väntrummet. Vi talas vid några minuter innan han blev inkallad till tandläkaren, medan jag, som hade väntat ganska länge redan, fick vänta ytterligare en god stund. När pappa var klar och kom ut igen, stannade han och pratade en stund med mig, vilket tandsköterskan noterade. När jag så kom in till tandläkaren undrade denne hur jag kände XX, varvid jag talade om att han var min pappa. Efter den dagen behövde jag aldrig mer vänta i väntrummet hos tandläkare. Jag blev inkallad direkt när jag anlände!
Den gången insåg jag att folk behandlades helt olika beroende på samhällsklass, eller samhällsposition. Jag, en liten obetydligt tonåring med ett vanligt vedsågarnamn, var ingen man hade anledning att ta hänsyn till. Jag kunde vänta. Det väckte mitt förakt för tandläkaren ifråga och jag bytte snart till en annan. Då var jag 17 år.
Bara några år senare arbetade jag några månader på samma företag som min pappa. Jag hade anställts med provanställning på tre månader på orderkontoret och satt och kontrollräknade fakturor. Tre månader hade snart gått, och jag hade inte fått något besked om jag skulle få stanna på företaget så jag sökte och fick ett annat arbete. I ungefär samma veva kom pappa in på orderkontoret och letade efter en faktura i arkivet. Han stannade vid mitt skribord och utbytte några ord med mig innan han seglade ut ur rummet.
När han hade avlägsnat sig kom min chef fram och undrade nyfiket hur jag kände XX. Min pappa sade jag. Två timmar senare blev jag inkallad till chefen för ekonomiavdelningen, som orderkontoret tillhörde, och fick veta att jag givetvis skulle blir fastanställd och dessutom skulle jag få rejält högre lön om jag ville stanna! Jag tackade nej och började på den andra arbetsplatsen istället. Jag avskydde redan då nepotism, fast jag nog inte kände till det ordet då.
Klassamhällets funktion hade jag redan förstått, som sagt, men ändå begrep jag inte att samhället är uppbyggt på att man har rätt kontakter, smörar för rätt person eller är barn till rätt person. Det förstod jag inte förrän jag blivit närmare 50. Ända till dess var jag dum nog att tro att det var personliga kvalifikationer som gällde och att det var sådana man kom fram på i samhället.
Tillägg 26/8: Glömde ett annat tillfälle där samma sak visade sig. Pappa for ner till Brasilien för att arbeta åt företaget där under några år. I det sammanhanget förklarade hans överordnade chef att jag ju inte fick följa med på företagets bekostnad då jag just hade fyllt 18 år, men, fortsatte han, vi anställer henne om du vill. Tack, svarade pappa, det behövs inte, hon har just slutat på företaget.
PS: Jag trodde att den bruksanda som forfarande rådde i Södertälje på den tiden var helt borta, men döm om min förvåning då företaget, Scania, skickade min mamma en stor blombukett på hennes 85-årsdag förra året. Löjligt nog blev jag riktigt imponerad av denna gest, då mamma ju varit änka efter pappa i femton år.
Tillägg 18/8: Nytt på Skandalkalendern
19/08 09:18 at 09:18
Välkommen till verkligheten, Kerstin. Jag väntar inte heller hos tandläkaren. Det är frivilligt att vänta. Beställ tid och du slipper vänta. Du kan få denna förmån utan att vara överklass. Säg till om du vill ha numret till min tandläkare.
Nu för tiden behöver man inte heller vara överklass för att komma fram i samhället. Det räcker med en karriär i SSU, och fina jobb väntar. Det har byggts upp ett nytt klassamhälle, fast du inte har märkt det. Regeringskansliet vimlar av barn och barnbarn till kända politiker.
Läs gärna på nätet om statsministerhustruns förmåner och hur hon fick jobbet.
19/08 10:46 at 10:46
Va´bra att du var så klarsynt redan då!
I Aftonbladet igår läste jag om en annan dotter som man säger fick ett UD-jobb för att hon hade en känd mamma!
http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,873463,00.html
Vad vet jag – mamman fick ont i magen i alla fall.
19/08 15:04 at 15:04
Söta Harry:
Hur dum tror du att jag är??
JAG HADE FÖRSTÅS BESTÄLLT TID jag också. Hade jag tid till klockan 9 kunde jag få sitta och vänta till klockan var halv elva i värsta fall, och se andra komma och gå under tiden.
Du avslöjar alltså något om din egen okunnighet om sociala frågor, just den jag skriver om i inlägget.
Ve´sågarn:
Jo, det där ser ju illa ut, men jag är inte alls säker på att Mona Sahlin faktiskt gjort något för att dottern skulle få det där jobbet, tror att hon talar sanning alltså.
Min pappa sade inte till tandläkaren att denne inte skulle låta mig vänta så länge (inte skulle behandla mig så nonchalant), inte heller sade han till ekonomichefen att denna skulle ge mig fast anställning på störten. Sådant behövs inte!
De här sociala mekanismerna verkar ofta helt omärkligt för dem som de ”drabbar”. Det behövs ofta inte någon öppen och uttalad nepotism från den som betraktas som betydelsefull – andra fixar den saken utan påtryckningar av något slag, vilket var det andra budskapet i inlägget ovan.