Det är dystert när man blivit så gammal att man att har upplevt ett flertal omsvängningar vad gäller det ”politiskt korrekta”, och har sett hur effektiv massmedia är vad gäller att driva fram de opinioner de vill driva fram.

Jag växte upp i efterkrigstiden, med en far som var starkt antinazistisk och antirasistisk, och även om kriget slutade när jag var ett år så levde jag med det under hela min ungdom.

Direkt efter kriget blev all antisemitism politisk inkorrekt, pga av gaskamrarna, trots att stora delar av det svenska etablissemanget varit antisemitiskt dessförinnan. Istället inträdde en period under vilken flyktingar skulle tas emot med öppna armar och de baltiska flyktingar, som skickades tillbaka till Sovjet, blev en återkommande anklagelse, framför allt från folkpartiets sida, mot den socialdemokratiska regeringen. Men vem hör talas om baltulämningen idag??

Så kom slutet av femtiotalet, och svensk industri ropade efter arbetskraft och började importera sådan från framför allt Finland och Sydeuropa. Snart spreds irritationen över dessa invandrare bland svenskarna, inte för att de tog våra arbeten, för det gjorde de inte, det fanns hur mycket jobb som helst, utan för att de jobbade så in i nordens att de sänkte ackorden för svenskarna. Många av de unga män som kom som arbetskraftsinvandrare hade tänkt sig att slita hårt några år för att sedan återvända hem till Italien, Jugoslavien eller Grekland, för att starta egna rörelser där, men sedan blev de flesta kvar i Sverige, barnen rotade sig här etc. Svenskarna däremot hade tänkt sig orka med sina industrijobb fram till pensionen.

I mitten av 60-talet, när alltfler svenskar började bli riktigt sura på invandrarna, som också satt och pratade för högt på våra svenska barserveringar, gick massmedia ut i en samlad kampanj för att vända svenskarnas attityder gentemot invandrarna, talade om att vi behövde dem, att de tog jobb som vi svenskar inte ville ha, att vi hade dem att tacka för vårt välstånd och man slutade att skriva ut kriminella personers härkomst. Snart hade attityderna förändrats och svenskarnas inställning till invandrarna blev mer positiv.

1973 störtades Allende, och tragedin i Chile, men även miltiärjuntorna i Argentina och i Grekland, ledde till att vi började få politiska flyktingar igen. Massmedia skrev om den verklighet flyktingarna flydde ifrån, om tortyren, om folk som försvann i dessa länder, om lik som flöt upp i floderna. Det var helt klart att det handlade om människor som behövde vårt stöd. Svenska folket var då mycket positivt till att ta emot flyktingarna och många var de som vill hjälpa flyktingarna. Massmedia lyckades alltså vända en tilltagande främlingsfientlighet till den motsatta attityden på fem år.

Den tidens journalister hade antisemitismen, koncentrationslägren och gaskamrarna i gott minne och ville aldrig mer se något liknande. Tiderna var dessutom goda, det fanns jobb åt nästan alla och få människor kände att de hotades av arbetslöshet eller att deras ekonomi kunde rasa samman vilken dag som helst om de blev arbetslösa eller sjuka.

Men så hände något i slutet av 80-talet (1989). Massmedia, inte minst de liberala (DN), började beskriva flykting- och invandrarpolitiken som misslyckad, som dålig, och flyktingar och invandrare som problem. De sades strömma och välla in i landet och kosta oss svenskar ofantliga summor. Bilden man gav antydde att det kom miljoner. Vi kunde läsa stora rubriker i massmedia om invandrarfaran var och varannan dag under flera år. Man skrev däremot nästan ingenting om att de allra flesta flyktingar som kom utvisades så småningom. Svenska folket förstod nu att flyktingarna kom hit i massor, att de utnyttjade våra social förmåner och levde gott på svenska skattebetalares bekostnad och att detta var deras verkliga skäl att komma hit. Kampanjen fortgick under flera år och ny demokrati kunde utnyttja den för att komma in i riksdagen

Några år senare, i början av 1990-talet, kom den stora ekonomiska krisen, den som gjorde massor av människor arbetslösa och nu slog massmedia rekord i smutskastning av flyktingar, invandrare och av invandrar- och flyktingpolitiken. De invandrare och flyktingar som tidigare hade beskrivits som goda, som förföljda, som människor som förtjänade omsorg och vårt stöd, förvandlades i massmedia till varelser som var lata och arbetsovilliga och till människor som man måste ställa krav på, som man måste ta i med hårdare tag emot

Monopol

Detta eländiga drev mot invandrare och flyktingar, liksom mot politiken på området, pågick under flera år och kulminerade med en förstasida i Expressen (1993), om att kasta ut dem, som bara blev för mycket. Den tystade massmedia för en tid, inga fler hetsjakter på invandrare, flyktingar eller på flykting- och invandrarpolitiken. Men man hade väckt krafter som hade varit sovande under nära 50 år, som nu vädrade morgonluft, och som har fortsatt att verka sedan dess.

Nu börjar det i massmedia igen, och den här gången är det folkpartiet som direkt och öppet leder kampanjen mot våra flyktingar och invandrare. Det ska ställas krav på flyktingar och invandrare, de ska återigen lära sig veta hut och vill de bli svenska medborgare ska de minsann både har lärt sig svenska och känna till vår svenska litteratur.

Och hela tiden handlar det om andra saker egentligen. I slutet av 80-talet handlade kampanjen (som även den gången bedrevs av liberala krafter, men utan att folkpartiet skyltade direkt i den kampanjen) om att skälla på och kritisera den offentliga sektorn och förespråka nedskärningar i denna. Nu handlar samma kampanj mot invandrarna om att rädda folkpartiet kvar i riksdagen, om att utnyttja en tilltagande främlingsfientlighet, gynnad av arbetslöshet och otrygghet för massor av människor, för egoistiska politiska syften.

Klippen på bilden ovan tagna ur tidningar (mestadels ur DN) åren 1991-992.