Lön efter förtjänst – löjligt verklighetsfrämmande
Så var det det här med lön efter förtjänst och individuell lönesättning. Visst låter det bra att den som anstränger sig mer och/eller som gör ett bättre arbete ska belönas för den saken, men verkligheten ser nu inte sådan ut att det är de mest kompetenta och de flitigaste som belönas med högre löner. Istället är det ofta de som smörar mest för chefen, de som inte kommer med nya förslag, de som har böjliga ryggar och de som råkar vara kompisar med lönesättaren som får löneförhöjningarna.
Detta leder till sämre arbetsmiljö för alla och till kreativitetsdödande. Tanken att den som inte får löneförhöjning kommer att anstränga sig mer för högre lön är så dum att det är obegripligt att någon kan tro att den fungerar i praktiken. I verkligheten slutar den att anstränga sig ganska snart, som ser sig frånsprungen vad gäller lönen, försöker göra så lite som möjligt, undviker att komma med goda förslag om utveckling av företaget eller myndigheten och lägger sin själ någon annanstans. Människor fungerar helt enkelt inte i enlighet med den här teorin och varje teori som grundar sig på antaganden om verkligheten som inte stämmer med denna, är en usel teori.
Teorin har inte bara fel om arbetssäljarna, den har lika fel om arbetsköparna och deras hantlangare. Systemet med individuell lönesättning och lönesättning efter förtjänst, kräver att lönesättande chef kan mer än varje anställd om allas arbeten, för att han/hon ska kunna bedöma de anställdas insatser. Dessutom kräver det chefer som verkligen vill belöna kompetens och chefer som är övermänskligt objektiva. Sådana djur finns inte i den hage där mänskligheten betar.
Istället är de flesta chefer okunniga om medarbetarnas arbetsförhållanden, om deras insatser, om kvaliteten på deras utbildning, kunskaper och kompetens. Inte så få chefer är dessutom rädda för kompetenta underställda, som de upplever som hot mot den egna positionen. Vad värre, de flesta chefer inom de större företagen, liksom inom offentlig förvaltning, har inte alls företagets eller förvaltningens bästa eller målsättning för ögonen. De har ofta helt andra och mycket småaktigare målsättningar, allt ifrån att skydda det invanda systemet från all förändring till att göra sig av med underställda som de inte gillar eller vars kompetens de fruktar och att konkurrera ut sidoställda personer ur organisationen till att sko sig själva i första hand.
Teorin om individuell lönesättning är en ren fantasiprodukt med andra ord, som så många andra nyliberala idéer. Ibland misstänker man dessutom att styrande nyliberaler själva är mycket medvetna om detta och att det är därför de till varje pris vill avskaffa arbetssäljarnas rättigheter på arbetsmarknaden, så att de kan använda sig av enbart piskan mot dem: Här har du ett jobb, förutsatt att du håller klaffen och gör som jag säger, där har du svälten! Varsågod och välj, valet är ditt och helt fritt!
11/10 18:44 at 18:44
Strålande bloggning!
Du beskriver verkligheten på ett perfekt vis, jag har själv upplevt den så jag vet att din beskrivning är helt korrekt!
11/10 18:57 at 18:57
Suck och stön!!! Alltid dessa elaka nyliberaler som lurar i buskarna och vars enda mål är att göra livet till ett helvete för alla…
Din argumentation faller på de svaga premisserna. För faktum är att individull lönesättning är det enda rimliga. Ett system som gav alla människor samma lön oavsett ansvar och innovationsförmåga vore djupt orättvist och skulle leda till stagnation. Att det sedan finns många småaktiga chefer som inte förstår värdet av att belöna duktiga anställda ifrågasätter ingen. Detta är dock bara ett problem inom verksamhetsområden som inte är konkurrensutsatta. Ett privatägt företag som premierar ”rövslickeri” framför innovation och förnyelse förlorar till slut i konkurrenskraft gentemot andra företag. Företag och verksamheter i statliga eller kommunala monopol saknar denna drivkraft, vilket sannolikt förklarar varför anställda inom offentlig sektor har högre sjukfrånvaro och går i pension tidigare än anställda inom privat näringsliv.
11/10 22:56 at 22:56
Du har väldigt mycket åsikter om individuell lönesättning. Men har du några som helst belägg för dina svepande generaliseringar? Eller bygger de, som de flesta fördomar, på okunskap?
12/10 00:46 at 00:46
Aqurette: Haha, ha du inte följt de svenska företagen under senare år? Och du missar min poäng, nämligen att verkligheten inte följer teorin!
Thorvald: Ja, c:a 45 års yrkeserfarenhet och många anställningar, både inom privat och offentlig verksamhet samt en bekantskapskrets med samma erfarenheter, och så Lasse -se ovan..
12/10 01:59 at 01:59
Kerstin:
Jag bodde i Nederländerna fram till december 2003, så jag har inte följt de svenska företagen så noga de senaste åren. Vet dock att individuell lönesättning fungerar alldeles utmärkt i nästan alla andra länder i världen och har svårt att se vad som gör det omöjligt här.
Jag arbetade i ungefär fyra år inom en stor internationell koncern i Amsterdam. Där tillämpades denna typ av lönesättning. Mig veterligt var det ingen där som tyckte det var konstigt att duktiga personer fick bättre betalt. Det var tvärtom ett incitament till förbättring för alla. Eftersom du åberopar egna erfarenheter som ”bevis” misstänker jag att du antingen haft dåliga chefer, varit dålig på att löneförhandla, eller att du inte gjort dig förtjänt av högre lön. Min erfarenhet är i vilket fall lika tungt vägande som din, och jag har inte upplevt några problem med individuell lönesättning. Att andra tjänat mer än jag har jag ansett vara rättvist.
12/10 02:20 at 02:20
Aqurette: Det var en imponerande erfarenhet får jag säga. Vad är mina 45 år i jämförelse? Dessutom var jag nog 45 år innan jag såg hur det fungerade, men jag var förstås sent utvecklad.
12/10 08:57 at 08:57
Jag vet inte att det har gjorts så många undersökningar om effekterna av individuell lön kontra lön bestämd i centrala avtal. Radions program Tendens gjorde i förra veckan ett seriöst försök att tränga in i problematiken.
12/10 09:22 at 09:22
När jag nu lyssnar på programmet en gång till hör jag att de hänvisar till Arbetslivsinstitutet. På deras webbsajt kan man t.ex. hitta en rapport om hur det har fungerat på ABB. En utförlig sammanfattning av rapporten kan hittas på denna länk:
12/10 12:33 at 12:33
Börje:
Tack för länken!
Den studien om individuell lönesättning verkar seriös.
Och den säger inte emot det Kerstin talar om – men bilden blir mer nyanserad. Det är ju aldrig antingen/eller i verkligheten. Lite mer både/och – tänker jag.
Varför har inget företag i Sverige provat på det som företaget Semco gör i Brasilien? Där sätter alla arbetare som tjänstemän sin egen lön (inom rimliga gränser). Det är frihet det!
12/10 16:13 at 16:13
Kerstin:
Märker du inte själv hur svagt du argumenterar? Du använder dina 45 år av arbetserfarenhet som bevis för din tes och menar tydligen att alla som (a) inte delar din åsikt och (b) inte har din långa arbetslivserfarenhet saknar legitim rätt att uttala sig om systemet med individuell lönesättning. Jag skulle ju här kunna kontra med att mina erfarenheter från arbetsmarknaden i såväl Sverige som Nederländerna ger mitt argument mer tyngd är ditt. Antal arbetade år behöver ju inte vara den enda meriten vid utvärdering av ett lönesystem.
12/10 20:22 at 20:22
Problemet med teorin att Företag AB ”straffas” av Marknaden, om det premierar nollor vid anställning och lönesättning, är att detta ”straff” vanligtvis utfaller ett antal decennier senare…
Tröghetslagen må icke underskattas!
Och då är den narcissistiske och/eller psykopatiske chefen för länge sedan någon annan stans!
Det är av sådana små aber som verkligheten är sammansatt ;=)
12/10 20:30 at 20:30
Eftersom en chef, även med ett centraliserat avtal, är alldeles fri att premiera särskillt goda medarbetare…
… måste anledningen till denna tjäcka teori om individuell lönesättning vara något a n n a t än just omsorgen om den ”duktiges” individuella lönekuvert.
Eller?
12/10 20:38 at 20:38
Aqurette:
Kan inte se att jag har förbjudit dig att uttala en åsikt som avviker från min. Det gör du ju återkommande här och jag har fortfarande inte strukit någon av dina kommentarer.
Sedan är det givetvis så att teorin alltid är överlägsen verkligheten. När kartan och verkligheten inte stämmer överens är det kartan som har rätt. Jag är bara för korkad att inse det.
Börjes bidrag till diskussionen är naturligtvis också svagt, eftersom det inte heller stämmer med den nyliberala kartan, förlåt teorin, om hur människor fungerar, sak samma med de andra som här uttryckt att de har samma uppfattningar som jag.
12/10 20:39 at 20:39
A propos de quois, jag arbetade för några år sedan på en arbetsplats där vi hade individuella s c h e m a n.
Chefen hade lärt sig detta underbara trix på sin förra arbetsplats.
Nu skulle hon hämnas!!! O
Vi fick altså inte se de andras arbetsdagar, bara veta våra egna… och eftersom svensken är ”dum” dvs godtrogen, så var det ju ingen mer än kamrern som såg att en av oss var ledig hela tiden när vi andra arbetade…
Samma en av oss.
12/10 20:54 at 20:54
Göran!
Den personen fick förstås ordentlig sänkning av lönen!
12/10 21:27 at 21:27
Nej, det var ju chefen!
Hon är kvar, vi andra inte.
12/10 21:33 at 21:33
Göran:
Det där måste du ha drömt. Du ser ju vad Aqurette skriver, och hans teori säger att du har fel! Hon har ju blivit chef för att hon var mest kompetent och arbetade bäst, och hade förmodligen högre lön än de underställda, och då måste hon ju ha arbetat flitigare än ni andra.
12/10 22:51 at 22:51
Ha, ha, ha!
Men hon har bott flera år i USA…
Allvarligt talat, 1/3 av arbetslaget är väck och hon är fråntagen arbetsledningen för de övriga.
Men det hjälper ju inte oss ;=)
12/10 23:19 at 23:19
Göran:
Det finns naturligtvis en tröghetsfaktor. När det gäller stora multinationella företag som det jag arbetade inom blir trögheten ett större problem än inom ett litet företag. Men trögheten till trots så handlar det sällan om decennier, utan snarare om månader. En dålig chef på mellannivå upptäcks ganska fort då resultaten i hand ”team” sjunker. På ett mindre företag ser man nästan direkt om någon chef inte sköter sig eftersom dennes del av företagets ekonomi är större. En sak som dock underskattas inom många företag är ledningsgruppens/ägarnas direktkontakt med de anställda. Ofta fungerar det så att de högst upp i organisationen lyssnar till mellancheferna och aldrig till dem som jobbar under denne. Jag personligen tror mycket på att ta fram system av direktkanaler mellan företagsledning och den enskilde arbetstagaren. Detta kan ske antingen genom fungerande fackklubbar, eller genom någon typ av ”arbetstagarförening” (ett okänt begrepp i LO-styrda Sverige, men ett allt vanligare i andra länder). Oavsett hur det går till rent strukturellt, så är det öppen kommunikation som är det viktiga – och då en öppen kommunikation i praktiken och inte enbart på pappret!
Kerstin:
”Det där måste du ha drömt. Du ser ju vad Aqurette skriver, och hans teori säger att du har fel!”
Istället för att raljera på min bekostnad kan du väl konkretisera de goda resultaten av din tes om lika lön oavsett arbetsinsats? Vad är det positiva utfallet av att duktiga och ansvarstagande personal ges samma lön som olämplig och oansvarig dito? Det är ju faktiskt detta som är kärnan i ditt resonemang. Det enda jag har hävdat är att jag och alla som jag känner delar uppfattningen att en extraordinär arbetsinsats förtjänar belöning och att detta system sporrar andra till att bli bättre.
12/10 23:52 at 23:52
Göran: Så fick Aqurette rätt – i ditt fall. Gratulerar Aqurettte :-).
Men Aqurette, har du lyssnat på programmet som Börje länkar till, eller läst rapporten som han också länkar till?
Sedan har jag inte sagt att alla chefer är inkapabla att rätt bedöma sina medarbetares insatser och utdela lön efter förtjänst, bara att alldeles för många är det – och det är illa nog.
13/10 16:27 at 16:27
Nu tycker jag att vi talar förbi varandra. Det är väl självklart ”att en extraordinär arbetsinsats förtjänar belöning”.
Frågan var om det sker…
Och visst, sådana ”system sporrar andra till att bli bättre”. Om de finns.
Och som sagt; centrala avtal (som Sverige levde väl och lyckligt med i 50 år) hindrar ingen att ge förtjänsten löneförhöjning.
”En dålig chef upptäcks ganska snart” visst – men vad händer? Andra får gå, inte chefen.
Och de som gått förtalas sedan av den chef som ”upptäckts”, men som alltså får vara kvar som chef.
”Referenser” kallas det.
I fallet med min förra arbetsplats är verkligheten ett mycket stort antal upprepade och långvariga sjukskrivningar för dem som är kvar.
Plus att 1/3 av arbetslaget slutade och en del av dess blev sedan långtidsarbetslösa.
Det var oxå en del av landet där det är mycket ont om arbeten för flera av de inblandade kategorierna, t.ex. kvinnor som inte har vårdlinje eller dylikt.
Och låter man sådant hända – och det gör man alltså – så finns det inga käcka teorier som kan ändra på det.
Bara en starkt förändrad arbetsrätt och arbetsmiljölagstiftning. Politisk vilja. En stark Stat.
Makt att tvinga den som inte vill.
De berömda ”ekonomiska incitamenten” finns nämligen inte i verkligheten, därför att sådant här endast sällan ”kostar” så mycket pengar att konkurs hotar – och därför att sociala strukturer alltid är starkare än enskildas lidande.
Vi skall inte glömma hur l i t e t Sverige är.
”Man” har fattat ett feliaktigt beslut – och sådant kan ytterst få människor erkänna offentligt.
Det blir alltså långa telefonsamtal till de sjukskrivna där ”man” beklagar sig över hur jobbigt det är – men ”man” gör inget åt det ;=)
13/10 22:48 at 22:48
Göran:
Dessutom finns det ingenting sådant som upprättelse! Det är bara i sagorna hjältarna får sådan.
14/10 11:28 at 11:28
Prexis.
Det skall förebyggas om det skall alls.
Sen är det redan hänt.
16/10 16:29 at 16:29
Det här med ”frihet” i skilda former har många, många fallgropar. När det gäller t.ex. ”fri lönesättning” efter s.k. ”prestation” eller ”förtjänst”, hamnar vi väldigt snabbt in på ”tävlingsspåret” – ett spår som inte så sällan handlar om ”survival of the fittest” eller om ”kontakt/kompisskap” – eller ”If I scratch your back, you must scratch mine – oh, sorry! I ment; You scratch my back and I’ll scratch yours” -allt beroende på de inblandades sinsemellan ”hierarkiska rangordning” – och sådant är – i mitt tycke något ”mänskligt” som vi alla gör oss ”skyldiga” till – åtminstone då och då och i vissa sammanhang (detta även om vi i allmänhet är mot eller till och med förnekar det). Ett enkelt exempel på det är att vi helst prioriterar nära och nära när det gäller våra ”medmänskliga skyldigheter” (t.ex. att dela med oss, att hjälpa till). Likväl tenderar vi ”prioritera” dem som är av samma åsikt som vi själva. (Tänk på chefen, för fan!)
När det gäller samhällspolitik och ”rättvisa”, tenderar vi i både teori och praktik ”glömma” eller ”blunda för” sådana väsentliga punkter av ”kännedom om oss själva” även om vi innerst inne är medvetna om det…
Här tycker jag finns en direkt koppling till, t.ex. den nyliberalism som utgår ifrån en sorts rättvisefilosofi som ger individen äganderätt, inte enbart till den egna kroppen, själen, och talangerna, utan också till de materiella ting som man ”rättmätigt” – antingen genom arv eller genom förtjänst – har förvärvat. I förlängningen ger en sådan moralfilosofi faktiskt individen rätt till att låta sin nästa i granngården/(eller i grann – be)lägenheten intill oss att svälta till döds om så är fallet, medan vi själva får sitta oberörda på vår äganderätt eller – varför inte rätten till individuell lönesättning. Jag anser att i denna fråga har Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet, uttryckt saken bra. Jag rekommenderar hans bok ”Filosofi & Politik” till alla intresserade.
17/10 16:43 at 16:43
PS. En parentes: Nej, Tännsjö är inte längre professor i Göteborg. Numera sitter han i Stockholm. DS.
17/09 01:56 at 01:56
Kommer dessutom att tänka på att de som framför allt förespråkar liberalism också gärna hävdar att människan är en egoistisk varelse. Så varför skulle en varelse med den karaktären ha företagets bästa för ögonen?