Så var det det här med lön efter förtjänst och individuell lönesättning. Visst låter det bra att den som anstränger sig mer och/eller som gör ett bättre arbete ska belönas för den saken, men verkligheten ser nu inte sådan ut att det är de mest kompetenta och de flitigaste som belönas med högre löner. Istället är det ofta de som smörar mest för chefen, de som inte kommer med nya förslag, de som har böjliga ryggar och de som råkar vara kompisar med lönesättaren som får löneförhöjningarna.

Detta leder till sämre arbetsmiljö för alla och till kreativitetsdödande. Tanken att den som inte får löneförhöjning kommer att anstränga sig mer för högre lön är så dum att det är obegripligt att någon kan tro att den fungerar i praktiken. I verkligheten slutar den att anstränga sig ganska snart, som ser sig frånsprungen vad gäller lönen, försöker göra så lite som möjligt, undviker att komma med goda förslag om utveckling av företaget eller myndigheten och lägger sin själ någon annanstans. Människor fungerar helt enkelt inte i enlighet med den här teorin och varje teori som grundar sig på antaganden om verkligheten som inte stämmer med denna, är en usel teori.

Teorin har inte bara fel om arbetssäljarna, den har lika fel om arbetsköparna och deras hantlangare. Systemet med individuell lönesättning och lönesättning efter förtjänst, kräver att lönesättande chef kan mer än varje anställd om allas arbeten, för att han/hon ska kunna bedöma de anställdas insatser. Dessutom kräver det chefer som verkligen vill belöna kompetens och chefer som är övermänskligt objektiva. Sådana djur finns inte i den hage där mänskligheten betar.

Istället är de flesta chefer okunniga om medarbetarnas arbetsförhållanden, om deras insatser, om kvaliteten på deras utbildning, kunskaper och kompetens. Inte så få chefer är dessutom rädda för kompetenta underställda, som de upplever som hot mot den egna positionen. Vad värre, de flesta chefer inom de större företagen, liksom inom offentlig förvaltning, har inte alls företagets eller förvaltningens bästa eller målsättning för ögonen. De har ofta helt andra och mycket småaktigare målsättningar, allt ifrån att skydda det invanda systemet från all förändring till att göra sig av med underställda som de inte gillar eller vars kompetens de fruktar och att konkurrera ut sidoställda personer ur organisationen till att sko sig själva i första hand.

Teorin om individuell lönesättning är en ren fantasiprodukt med andra ord, som så många andra nyliberala idéer. Ibland misstänker man dessutom att styrande nyliberaler själva är mycket medvetna om detta och att det är därför de till varje pris vill avskaffa arbetssäljarnas rättigheter på arbetsmarknaden, så att de kan använda sig av enbart piskan mot dem: Här har du ett jobb, förutsatt att du håller klaffen och gör som jag säger, där har du svälten! Varsågod och välj, valet är ditt och helt fritt!