Nu har en grupp, med Morgan Johansson som ordförande, kommit med en analys av varför S backade så katastrofalt i senaste valet. Jag har inte läst den så jag ska inte skriva om just den saken. Istället ska jag här ge min syn på orsakerna till att S har gått kräftgång sedan flera årtionden. Enligt min uppfattning beror det på i huvudsak fyra faktorer:

1: Avregleringarna, som ledde till att man i praktiken avhände sig alla möjligheter att fortsätta att föra en traditionell socialdemokratisk ekonomisk politik för jämlikhet och full sysselsättning. Det är möjligt att man under alla omständigheter hade tvingats till sådana på grund av omvärldsfaktorer som man inte hade någon makt över, men man hade inte behövt genomföra dessa på det felaktiga sätt som man gjorde.

2: Rosornas krig, det som pågick i slutet av 80-talet  och kulminerade i början av 90-talet, och under vilket man såg till att göra sig av med alla de starka fackföreningsordförandena. Jag vet det inte säkert förstås, men jag är ganska övertygad om att de skandaliseringar vi fick se i media av två av dem, Stig Malm och Björn Rosengren, hade sina ursprung i interna ”läckor”, Malms famösa uttalande om kvinnorna (chaufförens historia!!) och Rosengrens åkande i ”limousin”, som förargade fackföreningsmedlemmarna – förstås. De båda ersattes, efter att de tvingats bort från sina poster, med personer som man sedan knappast hörde talas om. Stridbara kan de knappast ha varit.

Malm kanske hade fel i somligt som han sade, men han hade ju alldeles rätt när han ondgjorde sig över det kasino man hade förvandlat ekonomin till och när han skällde på ”finansvalparna”.
Socialdemokratin har inte en chans utan ett starkt stöd av facken, och här gjorde man stora delar av medlemskåren förbannad på ”fackpamparna” . Det var mycket tanklöst gjort.

3: Skatteomläggningen i slutet av 80-talet där man ersatte ett progressivt skattesystem, alltså ett system där de som tjänade mest betalade en större andel, i procent, i skatt än de som tjänade lite. Den här omläggningen gynnade förstås de rikare medan de med de lägsta lönerna fick avsevärt mycket högre skatt. Tanken var en slags platt skatt där allting skulle beskattas till 30%, i kommunal skatt, vid sidan om varuskatter förstås moms etc. Men det fanns kvar en liten skatt till staten som endast de högavlönade betalade. (Sedan är det en annan sak att de rikaste alltid har kommit undan med skatten på grund av de avdrag de kunnat göra och också för att de alltid har kunnat föra ut vinster ur landet på olika sätt.) Det var en hel del klaganden från rörelsen på det nya skattesystemet, som Kjell Olof Feldt försvarade med att det skulle ge ”dynamiska effekter” (dvs fler jobb), vilka han nu, många år senare erkänner att man hittade på för att få människor att acceptera det nya skattesystemet.
Jag minns valrörelsen efter skatteomläggningen, 1991, då många socialdemokrater helt tappat sugen och lusten att valarbeta för S. Så många håglösa och nedslagna socialdmokrater som jag träffade då.

4: Nedläggningen av de stora socialdemokratiska tidningarna. Givetvis får man inte ut sina åsikter och kan förklara ”hur bra de är” när man övrlåtit åt de politiska motståndarna, den borgerliga pressen, att redogöra för ens politik. Det är mycket ovanligt att åsiktsmotståndare ger en rättvisande bild av sina antagonister. Just detta har S lidit allvarligt av de senaste valen.

När S kom tillbaka efter regeringen Bildts totala misslyckande och satte igång att ”spara” Sverige ur krisen, avskedade en massa människor från den offentliga sektorn, fortsatte privatiseringarna, som de flesta på den tiden inte var förtjusta i, och dessutom sänkte skatterna ännu mer för de mest välbärgade, ja då hade man sålt sin själ och sedan dess finns det inget traditionellt socialdemokratiskt parti.

Allt detta tillsammans kokar ner till det gigantiska sveket: Genom de senaste tjugo årens ekonomiska politik har S i praktiken övergått till att föra precis en sådan politik som partiet bildades för att bekämpa i slutet av 1800-talet, som jag påpekat tidigare, under den förra perioden med försöket att genomföra ekonomisk låt-gå-politik. Det resulterade i en fruktansvärd utsugning av de arbetande människorna och i ett vidrigt slavdriveri, i svält och stora umbäranden för befolkningarna runtom i Europa.

Nu är vi där igen och på väg åt samma håll igen. Än så länge är det bara mindre grupper som drabbats, och resten inser inte att de står på tur nästa gång. Mitt uppe i detta elände förklarar Socialdemokrater för oss att partiet inte kan vara ett parti för de sjuka, arbetslösa och utslagna. Förstår de inte vad de gör och vad de bäddar för? När den dagen kommer att så många är drabbade av politikens konsekvenser att de är beredda att aktivt kämpa emot, då har S redan sålt sin trovärdighet – för en kortsiktig ”vi vill sitta i regering, för det är en god affär för oss i partitoppen och makt är kul-politik”. Då torde man inte få stöd från de nya kadrer som fattiggjorts genom den politik man varit med om att föra.

För, man ska ju inte tro annat än att konsekvenserna av dagens kris kommer att hänga med oss flera årtionden, och dessutom plusas på med fler kriser under tiden, som fattigör ännu fler människor. Ingen sitter säker idag. Varenda person, utom de allra rikaste, kan när som helst drabbas av arbetslöshet eller sjukdom och snart finna att han eller hon inte har någonting kvar längre.

Nyliberal låt-gå-politik är i grunden:
1: En stagnationspolitik, inom alla område, vetenskapens, teknikens och den samhällelig utvecklingens och den är
2: den ständiga krisens politik.

/Kerstin

PS: Undertecknandet av Lissabonfördraget var dessutom den sista spiken i den svenska välfärdens likkista. Jag sörjer det döda Socialdemokratiska partiet. DS

Länkar:
- Socialdemokraternas valanalysgrupp och orsakerna till valnederlaget, Ulf Bjerelds blogg
- Lördagsintervjun med Morgan Johansson, SR