Det var ett tag sedan jag skrev de första delarna av ”min svenska historia – som jag minns den och tycker att jag har upplevt den”. Jag lovade en fortsättning. Det tog ett bra tag men här kommer en bit till:

Det är väl allmänt bekant att vänstern var stark i slutet av 60-talet och i början av 70-talet, i det offentliga samtalet alltså. Vad kom det sig att den dog, för det får man nog lov att säga att den gjorde i början av 80-talet? Jag har förstås inte något slutgiltigt svar på den frågan, men har funderat ganska mycket kring den och tror i alla fall att jag har delar av svaret. Jag var aldrig själv en aktiv del av den här vänsterrörelsen men hade förstås många studiekamrater som var det och ägnade självklart många kvällar åt intensiva politiska diskussioner med vänsterfolk under min studietid.

Vänsterns uppgång och fall
Det som huvudsakligen skapade vänstern och som många ungdomar, kanske framför allt universitetsstuderande, enades kring var protesterna mot Vietnamkriget. Det var landet där USA krigade mot kommunismen, mot det lilla vietnamesiska folket, som stred framgångsrikt men under hårda umbäranden. Protesterna mot Vietnamkriget förde med sig studier av Marx skrifter och en allmän vänstervridning. Demonstrerandet och arbetet för Vietnams folk var intensivt. Det bildades massor av vänstergrupper och dessutom vänstergrupper med olika tolkningar av Marx budskap, den s.k. bokstavsvänstern stred mellan boktstäverna om den rätta tron, om det var Lenin, Trotskij, Stalin eller Mao, eller kanske Castro, som stod för den sanna kommunismen. Diskussionerna gick höga på universiteten och över Vinotinto-pavorna på kvällarna.

Så besegrade Vietnameserna amerikanerna, som tvingades fly från Saigon i en oordnad evakuering i april 1975. Detta, tror jag, var början till vänsterns sammanbrott i Sverige. Man firade segern och gladde sig med vietnameserna som nu hade nått sin frihet, äntligen och efter många år av krig mot Västvärldens kolonialmakter, först mot fransmännen, som de besegrade och drev ut 1954, senare mot amerikanerna. Det dröjde inte länge dock, förrän Vietnam började kriga mot Kambodja (1977-78), där Sovjet stödde Vietnam och Kina stödde Kambodja. Det tror jag var ett hårt slag mot vänstergrupperna i Sverige. Det var ju inte för att Vietnamn skulle bete sig som en angripare som svenska vietnamaktivister hade engagerat sig för Vietnams sak. Besvikelsen i den svenska vänstern blev stor när det här kriget utbröt alltså. Kommunister var tydligen inte så fredliga som man hade trott. Tron på kommunismen började säkert vackla här.

Dessutom hade de borgerliga vunnit valet i Sverige 1976. Svenska folket, som många inom ungdomsvänstern faktiskt trodde stod beredda att göra en svensk kommunistisk revolution, var alltså inte alls så vänstersinnade som delar av studentvänstern hade inbillat sig.

Högern och SAF mobiliserar
1978 bildades så tankesmedjan Timbro (1) som tog hand om borgerlighetens propaganda och hade den uttalade målsättningen att vrida det politiska klimatet i Sverige i en mer borgerlig, högerinriktad riktning. Från det hållet har det formligen vräkts ut borgerligt propagandamaterial sedan dess och så småningom startade man också radiostationer som huvudsakligen riktade sig till ungdomar, som Radio City. (2) Bakom Timbro stod Svenska arbetsgivarföreningen, SAF, numer omdöpt till Svenskt Näringsliv (SN) med gott om pengar att ösa in. Man inrättade dessutom mängder av underorganisationer för att föra propagandan, organisationer som synbarligen är neutrala, som Ung företagsamhet m.fl. (3), men som alla ingår i det stora propagandaprojekt som SAF stod för. Deras verksamheter måste sägas ha varit otroligt framgångsrika.

Miljörörelsens uppgång och fall
Parallellt med vänsterrörelsen hade vi under 70-talet också en stark miljörörelse, som delvis bestod av vänsteraktivister men också av engagerade människor från andra partier, framför allt från mittenpartierna, Centerpartiet och Folkpartiet, som på den tiden var betydligt mindre högerinriktade än idag. Högerpartister lyste dock mestadels med sin frånvaro. Miljörörelsen hade vuxit fram och inspirerats av Rachel Carsons bok ”Tyst vår” (1962) som handlade om hur biocider och andra miljögifter dödade fåglar och andra djur i naturen. Denna rörelse dog väl egentligen efter Kärnkraftsomröstningen.

Jag var aktiv i denna rörelse och var motståndare till kravet på kärnkraftomröstning. Jag menade att etablissemanget, både Socialdemokraterna och SAF, hade sådana kollossala resurser för propaganda att de med stor sannolikhet skulle vinna en sådan omröstning och vad skulle miljörörelsen göra om vi förlorade omröstningen? Då hade ju svenska folket i val sagt att man ville ha kärnkraften och därefter kunde vi ju inte verka mot densamma utan att bli beskyllda för att vara antidemokratiska. Jag menade att vi i miljörörelsen istället skulle fortsätta att mullvada för miljöarbetet och mot kärnkraftsutbyggnaden inom de befintliga partierna för att vinna på längre sikt. Jag fick emellertid inte gehör inom miljörörelsen för den åsikten.

Så kom den allvarliga olyckan i ett kärnkraftverk i Harrisburg 1979 (4) och plötsligt fick antikärnkraftgrupperna gehör hos politikerna, som beslutade att en omröstning om kärnkraften skulle hållas 1980.(5) Det gick som jag hade väntat mig, och för att garantera en sådan utgång inrättade man tre alternativ. Alla var egentligen avvecklingsalternativ, fast de handlade om olika takt i avvecklingen. Jag brukar säga att man hade linje ja, linje jaså och linje nej. Genom att man räknade samman rösterna från linje ”ja” (högerns linje) och linje ”jaså” (S-linjen) fick man majoritet för att köra vidare. Inga fler reaktorer men de som redan fanns skulle användas tills de var utslitna, eller till omkring 2010 och staten skulle vara majoritetsägare (om jag inte missminner mig).

Så var miljörörelsen oskadliggjord. Vi miljöaktivister hade slitit rejält inför omröstningen och när vi förlorade, eller, som somliga kanske tyckte, hade vunnit en halv seger, för nu skulle ju kärnkraften avvecklas i någon obestämd framtid, så fanns det ingen ork kvar så miljörörelsen dog i stort sett.

Det diskuterades också inom miljörörelsen om man skulle starta ett miljöparti. Även detta talade jag emot (jag var dock inte någon framträdande eller viktig person på riksplanet måste jag väl tala om, även om jag var mycket aktiv i vår lokala miljögrupp och var med på en del möten på riksplanet) och av just skälet att det var bättre att ha en tvärpolitisk miljörörelse som verkade för ökat miljömedvetande inom alla partier. Varken Miljöförbundet och eller MIGRI (de två stora miljörörelser som fanns och som hade uppstått efter en splittring) kom att starta något miljöparti. Det gjorde istället folkpartisten Per Gharton, som hade suttit i riksdagen flera år. 1981 såg vi alltså Miljöpartiet födas. Det kom sedan in i riksdagen 1988. Idag har väl detta parti, som var radikalt vad gäller miljön en gång, urartat till att bli ett parti som alla andra, där kohandel och svek mot idealen blivit en del av partiets verksamhet.

(Och här noterar jag något som förstås döljer viktiga skeden i svensk 1900-talshistoria. Varken Miljöförbundet eller MIGRI har några artiklar på Wikipedia. Det var dock ett par ganska stridbara miljöorganisationer på 70-talet och att de inte finns nämnda där döljer det faktum att Sverige hade en mycket energisk och synnerligen aktiv miljörörelse under detta årtionde, som dessutom åtstadkom  en hel del förändringar. Inte underligt alltså att somliga unga miljöintresserade människor idag undrar varför vi 40-talister inte har brytt oss om miljöfrågorna. Det gjorde vi men etablissemanget dödade dessa gräsrotsrörelser som det dödat alla andra folkrörelser under senare delen av 1900-talet. Så var exempelvis inrättande av Naturvårsverket 1967 (6) ett svar på miljörörelsen och på kraven på en mer medveten miljöpolitik. Valfrid Paulsson, den förste generaldirektören för detta verk, agerade dock snarare mot miljön än för den.)

Feminismen urartar och dödas
Feminismen har en lång historia, som jag inte ska gå in på närmare. Bara säga några ord om dess senaste historia. Jag var förstås kvinnosakskvinna, som det hette på sextiotalet när jag var ung. Det handlade om att kämpa för kvinnors rätt i samhället, till fri abbort, till daghemsplats åt alla så att kvinnor kunde arbeta och försörja sig själva och slippa vara bereonde av sina äkta män, eller av att skaffa sig sådana. Det handlade om kvinnors  möjligheter att forska och om att avancera på arbetsplatserna, om lika lön för lika arbeten.

(Här var jag exempelvis med och bildade Forum för kvinnliga forskare i Göteborg, men drog mig ganska snart ur eftersom jag vid den tiden var ensam med ett litet barn och inte hade möjlighet att vara aktiv på kvällstid.)

I början handlade den akademiska feminismen, som man nu började kalla kvinnokampen efter amerikanskt mönster, om att kvinnor borde ges samma möjligheter att forska som män hade, nu när vi var lika många på grundutbildningen ungefär. Argumentationen var att kvinnor kunde se sådant som män inte såg, just för att vi hade andra samhällserfarenheter än män. Så långt var jag med. Men gradvis övergick den här idén i det jag kom att kalla ”livmodermystiken”. Det blev så väldigt speciellt att vara kvinna så ingen enda man kunde åstadkomma vad kvinnor kunde, kunde se vad kvinnor såg och de kunde heller inte förstå, ens om vi förklarade det för dem. Jag reagerade mot den här glidningen, som handlade om att vi var så speciella, och det gjorde jag för att jag såg biologismen stå på lur bakom den här attityden.

Högern tog snart över problemformuleringsprivilegiet på området och höll med: Visst, kvinnor var väldigt speciella och de borde inte bli som män, som de ju försökte bli, hävdade nu borgerliga kvinnor med Timbros benägna medverkan och understöd. Istället för att kämpa för att kvinnor skulle bli som män, eller för att de skulle ta över makten helt, skulle man erkänna kvinnors särart och uppskatta dem för vad de var. I denna uppskattning, anade man, ingick inte betalningen för utförda sysslor utan den syftade istället till att kvinnor skulle förbli vid den kvinnliga lotten, göra vad de var biologiskt mest lämpade för – ta hand om barn, ja och passa upp och vårda frisk man också förstås – och nöja sig med lägre löner och uppskattningen för detta.

Arbetsgivarföreningen anställde snabbt i huvudsak kvinnor för att föra fram detta budskap och för att slå mot sina jämställdhetssträvande systrar – för mycket god betalning dessutom. Så var feminismen oskadliggjord.

Nu kallas vi som hyser samma åsikter i saken som vi alltid gjort, och som kvinnokämparnas förgrundsgestalter hyste, för ”gammelfeminister” och påstås inte passa i en ny tid, fast det i själva verket är förra sekelskiftets kvinnofälla man motar in oss i igen. Samtidigt har man ställt kvinnor mot kvinnor och även yngre kvinnor mot äldre kvinnor och därmed dödat kvinnorörelsen. Ingen kamp lyckas om de kämpande splittras. Det vet alla som kan något om politik, om sociala förhållanden och om hur propagandanslipstenen ska dras, och de kunskaperna köper sig de penningstarka, som aldrig varit så penningstarka som idag.

Fortsättning följer (fast jag vet inte när)

/Kerstin

Länkar:
1) Timbro, Wikipedia
2) Radio City, Wikipedia
3) Ung företagsamhet, Wikipedia
4) Harrisburgolyckan, Wikipedia
5) Kärnkraftsomröstningen, Wikipedia
6) Naturvårdsverket,Wikipedia
- Min svenska historia III (Dagens inhumana människosyn), Motvallsbloggen 29/8 2009

Övrig rekommenderad läsning:
- Så funkar den, arbetslinjen, Ett Hjärta Rött
- Dags att avliva myten om den socialdemokratiska välfärdsmodellen? Utredarna