Om klasskoder och om varför Palme blev så hatad av överklassen
Ju mer jag tänker på Palme idag, desto mer av hans gärning är jag beredd att omvärdera och att uppskatta honom.
Palme var genuint hatad inom överklassen. Det brukar ofta antas att det berodde på att man ansåg att han var en förrädare som blev socialdemokrat. Så var det säkert men hur fungerar de psykologiskt djupare liggande känslorna bakom det där hatet?
Det kan inte hjälpas, men människor som fötts in i överklassen är mycket mer självsäkra än vi andra, har en självklar tilltro till sin egen förmåga och om de inte tänker så långt, och det gör många av dem inte eftersom de flesta av dem inte är mer än normalbegåvade och i bästa fall normalkunniga, tenderar de att överskatta sin egen intelligens, sina förmågor och sin överlägsenhet. Dessvärre fungerar de flesta av oss så att vi viker ner oss inför självsäkra typer, känner oss precis så underlägsna inför dem som de anser att vi är. Vi är inte bara som vi är, vi blir vad omgivningen gör oss till, blir som vi blir behandlade. Vi är helt enkelt olika personer beroende på vilka vi umgås med för tillfället.
Detta faktum gör att överklassen ofta kan trycka ner oss andra, kan sätta sig på oss och vinna över oss i ”intellektuella slag”, eller utnyttja oss för sina egna syften. Ett bra exempel på detta är Carl Bildt, som alltid ger intrycket att kunna och veta det mesta, just för att han är tvärsäker. I själva verket är han inte alls så kunnig som många tror att han är. Men journalister faller gärna undan för honom, kommer sig inte för med att ställa de rätta och kritiska frågorna, helt enkelt för att han inte inbjuder till detta, för att han får andra att känna sig små och obetydliga, även om de råkar kunna mer än han själv i många fall. Om de här överklasspersonerna däremot behandlar oss med synbarlig respekt blir de flesta av oss smickrade. Detta reaktionsmönster kan överklassen använda sig av för att nå olika mål som den för dem förhatliga demokratin tvingar dem att försöka uppnå med andra medel än genom en enkel och direkt order.
Egentligen var det samma sak med Olof Palme. Han uppvisade samma självklara säkerhet som Bildt, för att han var född in i samma överklass. Även andra har påpekat att de båda påminner om varandra i det avseendet, även om de hade diametralt olika åsikter om det mesta. Överklasshatet mot Palme grundade sig alltså inte bara i att han hade andra åsikter än de gängse i överklasskretsar, utan i att han inte blev imponerad av dem, inte kunde smickras av dem att göra dem till lags och inte kunde luras av dem. Han visste vad de stod för. Han kände dem inpå bara benen, sedan barnsben. Han visste precis hur snacket gick mellan skål och vägg inom överklassen, hur nedvärderande man uttalar sig om vanligt simpelt folk, hur föraktfullt man uttryckte sig om arbetande människor, hur illa man tycker om demokratin och om att man inte har kvar den absoluta makten över hela samhället. Överklassen visste att han visste vad de tyckte om vanligt folk och hur de brukade uttala sig om ”pöbeln”. De hatade att han visste vilka deras verkliga politiska mål var. Det var alltså ingen slump att han sade det jag citerade i ett inlägg nedan, och ännu en gång här:
”Ambitionerna hos de nu tongivande kretsarna inom SAF sträcker sig mycket längre än till att hävda arbetsgivarnas intressen i samhället som helhet. De eftersträvar en systemförändring som för oss långt bort från den svenska blandekonomin och från det svenska välfärdssamhället. Det frisläppande av marknadskrafterna, den nedskärning av den offentliga sektorn, den ökning av inkomstklyftorna, den försvagning av den offentliga sektorn, den försvagning av de fackliga organisationernas ställning som de, enligt sina programskrifter, säger sig företräda, går icke att förena med den svenska modellen, den svenska blandekonomin och välfärdssamhället som vi känner det.” (se PS Palme själv Texter i urval Tidens förlag 1996 sid 156)
”Vi avvisar en konservativ, för att inte säga reaktionär ideologi som hänvisar människan att ensam kämpa med marknadskrafterna, att ensam söka bemästra de sociala konsekvenserna av teknikens utveckling, att hoppas att det ändå finns en plats i arbetslivet och i samhället när de drabbas av sjukdom eller arbetslöshet. Ty detta är den kalla verkligheten bakom det dunkla talet om friheten förkvävs i ett samhälle där människorna tar ett ansvar för varandra…………
Spelrummet skulle öka för dem som har makt och ekonomiska resurser. (se Peter Antman & Pierre Schori ”Olof Palme den gränslöse reformisten”, Tidens förlag 1996 sid 93)
Detta var de konservativas åsikter, under 1800-talet såväl som 1985 och är det fortfarande 2011, och konsekvenserna av att man låter människor med de här åsikterna styra ett land. Palme visste det för att han hade hört dem säga vad de faktiskt tycker och vill men inte säger offentligt. (se ex Janne Josefssons intervju med Marian Radetzky, som är ovanlig nog att öppet avslöja överklassens åsikter om vanliga arbetande människor och vad de konservativa vill genomföra). Därför hatade de honom. De kunde inte lura honom, han hade varit inne under skinnet på dem, ja han var född där. Annat är det med folk från de lägre samhällsklasserna, medelklassen och arbetarklassen, som ofta är mycket lättare för dem att manipulera.
Med Göran Persson förhöll det sig alltså annorlunda. Han är i det här sammanhanget en liten strunt från Vingåker som kommit upp sig i smöret. Ingen ska inbilla mig annat än att detta är vad överklassen anser om honom. Sin vilja att ”bli som en av dem” har han demonstrerat väldigt tydligt. Palme behövde inga yttre attribut för att känna sig säker eller för att ställa sig in, han behövde inte hävda sig genom att bo på en herrgård eller genom att ta jägarexamen för att bli som ”det fina folket”. Han var bara, som en självklarhet, en av detta folk, men en udda fågel bland dem, en som hade ett hjärta, som hade sett och förstått och som inte ville tillhöra de självgodas och förtryckandes skara. Dessutom var han välutbildad.
Gubbarna i SAF och inom adeln imponerade alltså inte på Palme. De kunde inte smickra honom till att göra dem till lags (om han inte själv ansåg det förnuftigt att göra det). De kunde inte hota honom att göra det och de kunde inte lura honom till det, i synnerhet som han även var intelligentare och kunnigare än de flesta andra i hans samhällsklass.
I Björn af Kleens bok ”Jorden de ärvde” (2009), kan vi läsa om hur Göran Perssons regering återgav adeln samma status som skattefrälse som den hade för århundraden sedan genom avskaffandet av en massa skatter. Göran Persson förklarar bakgrunden till åtgärderna:
Jag har själv varit med och sett dem, bokstavligt talat, kliva ut från matsalen på herrgården och tvingats sätta sig på traktorn. Idag hittar du ju en greve på traktor. Titta på hur de ser ut. Hur hårda de är om nävarna. Då förstår du att de gått igenom ganska tuffa tider. Det fanns inte i tankevärlden för femtio år sedan att de skulle göra lantarbetaruppgifter. Nu tvingas de göra dem om de över huvud taget ska klara sig. De har gjort en enorm klassresa. (sid 146)
Vad Göran Persson inte säger här, men som Björn af Kleen berättar, är hur Göran Persson befriade dem från detta hårda slit, som han uppenbarligen tycker att de är alldeles för fina för, genom att i stort sett totalt skattebefria dem – igen. Däremot förklarar Göran Persson att han tycker att detta inte är mer än rätt (sid 148). Man undrar hur grevarna gjorde för att övertyga Persson om hur synd det var om dem? (Med denna nära nog totala skattebefrielse är det förresten inte synd om Persson heller numer.)
Jo, adeln övertygade regeringen och riksdagsmän om hur viktiga deras gods är, för att de är och äger en ”kulturskatt” som måste bevaras, och det håller Göran Persson med om.
”Den nästa stora gåvan”, skriver Björn af Kleen, ”var ju när såssarna tog väck arvs- och gåvoskatten! Det skedde från och med 2005. Sverige har blivit ett fantastiskt skatteland, säger Gyllenkrok” (sid 134-5).
- Vi har länge bjudit in politiker till olika egendomar berättar Johan Nordenfalk. Vi har haft alla från Gunnar Sträng till Gudrun Schyman……..
– De flesta hade ingen aning om vilka kulturvärden som fanns. När de började förstå det förändrades attityden (sid 214)
Det är ju kul att de där kulturvärdena finns, för dem som får njuta av dem, godsägarna och deras familjer. Vanligt folk får ju bara vara med och betala till dem – på många olika och i somliga fall brutala sätt, på 2000-talet som på 16- och 1700-talen.
Jag tror inte att Olof Palme hade varit lika lättflirtad
/Kerstin
09/03 09:49 at 09:49
Jag är också en av dem som är tillräckligt gammal för att minnas Olof Palme och hans gärning.
Jag funderar mycket över om inte det faktum att han blev mördad på något sätt har förhindrat all saklig debatt om Palme och hans gärning. Hans kritiker har i princip hållit tyst i 25 år. Eller ändrat uppfattning. Det skulle inte förvåna om både Palme och hans epok kommer att granskas och diskuteras långt mer framöver när man kan se det ur historisk synvinkel.
Alla vi som ”var med” den gången minns ju mycket väl att han var oerhört kontroversiell. Nästan inte någon var likgiltig. Antingen var man kraftigt för eller kraftigt mot honom.
Men jag tror inte ett ögonblick på den ofta framförda teorin att Palmehatet skulle komma från en överklass som såg honom som en klassförrädare. Som jag minns saken var det spritt tämligen jämnt över hela samhället.
Palme var en produkt av sin epok. Skall man förstå Palme så måste man förstå den tidsålder han verkade i. Och den gången var hans utrikespolitiska ställningstagande mot USA i VietNam och mot Apartheid väldigt kontroversiella. Även långt in i de socialdemokratiska leden.
Jag vill gå så långt som att påstå att en majoritet har ändrat åsikter i de frågorna i efterhand. När Palme gick i bräschen för FNL och ANC företrädde han en liten men upplyst minoritet bland folket. Medan majoriteten ännu såg USA som garanten för demokrati och välfärd.
I det avseendet var han en föregångare som var med att skapa en rörelse som med tiden kom att ändra åsikterna hos en majoritet av folket. Men det tog många år.
Vid samma tid såg de allra flesta Sovjetunionen och kommunismen som den stora faran i världen. Även inom de Socialdemokratiska leden. Man var beredda att ha överseende med stora brister hos USA enbart därför att man såg dem som den stora spärren mot Sovjetisk expansion i Europa och Världen.
Och det är nog här som hatet mot Palme har sina rötter. Han tog ställning i utrikesfrågor långt innan ”folk flest” var mogna att ”hänga med”.
Tvärtom såg man honom som en Sovjetisk agent och en potentiell landsförrädare den dagen som Ryssen kommer. Det var ju inte frågan OM Ryssen skulle komma, frågan var bara NÄR.
Så resonerade i vart fall en majoritet i de kvarter där jag växte upp. Som var en typisk arbetarmiljö i Stockholm. Något som också drev många trogna Sossar att rösta Borgerligt.
Inrikespolitiskt baxade han fram löntagarfonderna. Ett projekt som var kontroversiellt även inom (s). Jag tror att just löntagarfonderna var en fråga som bekräftade synen på Palme som Sovjetälskare.
(I efterhand har det ju också visat sig att fonderna var så kontroversiella att även (s) har gått ifrån tanken.)
Men – och det är också viktigt. Grunden för hatet mot Palme lades 20 år innan han mördades. När mordet skedde hade många ändrat uppfattning i främst de utrikespolitiska frågorna. Samtidigt som löntagarfonderna var högst aktuella. Och höll liv vid myten om Palme som en Sovjetisk lakej som ville införa kommunismen i Sverige.
09/03 16:30 at 16:30
Det är inte enda gången man fått en liten inblick i Göran Perssons föreställningsvärd som minst sagt verkar lite egen. Jag tror han har hämtat sin verklighetsbild från romaner och sin fantasi.
Alltmer framträder bilden av Persson som onkel Tom. Samma person som utan att blinka kastade ut ännu fler av vanligt folk i arbetslöshet, gjorde återigen tänderna till ett klassmärke och hemlösa och tiggare till normalt inslag i den svenska gatubilden rörs nästan till tårar över att den adliga överklassen behöver arbeta för sitt uppehälle.
09/03 17:27 at 17:27
Donkeyman:
Jovisst fanns det många som hatade Palme också i de andra samhällsklasserna. Somliga, gissar jag, just för att han ofta gav ett arrogant och självsäkert intryck, och för att han faktiskt var både kunnig och intelligent. Ingetdera har ju varit direkt poppis i arbetarkretsar. Så har man ju alltid sett en kluvenhet inom den traditionella arbetarklassen såtillvida som att många inom denna har både hatat och känt sig underlägsna dem som är högutbildade ex. samtidigt som man hyst en viss men mycket motvillig beundran för kunskaper, varit inte så lite schizofrena här alltså.
Fast här var det just äverklassens Palmehat som intresserade mig.
lasse:
Och just idag läser man i AB att Göran Persson ringt runt och ”hotat” somliga partidistrikt för att få dem att rösta för Östros som nästa partiledare.
Klart att han vill ha en fortsättning på den politik för de rika som han själv förde. Idag är han ju en del av den samhällsklass som han gynnade som statsminister och drar därmed själv nytta av denna politik.
Dessutom har han numer som jobb att arbeta för SN, via den högerkonsultfirma som han får månadslön från. Exakt den amerikanska situationen alltså, där kapitalet köpt upp båda partierna.
09/03 18:59 at 18:59
Man måste se det här med löntagarfonderna ur ett helhetsperspektiv, SAF/högern kör med linjen att vinsterna är för knapra de behöver mer för att kunna inverstera. S/LO menar då att om folket ska avstå för inverteringar ska de också få del i ägandet. Men SAF/högern tycker de ska avstå utan att få nåt för det mer än eventuellt trickle down vid eventuellt investerande för det som avståtts.
Palme och en del hos S ligger tidigt ute med kritik av Indokina krigandet. Med det är inte ur fas med att kritiken i USA växte och fanns även där hos etablerade kretsar inom Demokraterna. Som Pilger menade om Son My/My Lai-massakernatt det den knappast var unik men att opinionen i den amerikanska eliten hade börjat svänga, annars hade det inte blivit en stor nyhet.
Vid det beramade Harvard besöket gjorde Palme fler framträdande/besök och där var patriotiska kommunistfientliga fackföreningar som protesterade mot Palme. Men som en US ambassadör i Sverige noterade i sin rapport att visst var det störande med Vietnamengagemanget men det var också det enda, annars friktionsfri ”business as usual” när det gällde allt annat som det militära och underrättelsesamarbetet. Att Palme skulle varit en Sovjet lakej är så snurrigt att man baxnar, men allt går att sälja med mördande reklam.
Själv var och är jag mycket förtjust i debattörer som Palme som ger liv åt diskursen, han hade mer av den anglosaxiska akademiska och politiska stilen som är betydligt mer konfrontativ och rak, är det match så är det. Jag blir mer kritisk när jag i efterhand försökt utvärdera helheten.
Bofors VD Claes-Ulrik Winberg, som av en tillfällighet omkom i en trafikolycka precis innan han skulle vittna i Boforsrättegången, som även var engagerad moderat ska ha sagt när borgarna efter 40 år vann valet 1976, ”jag borde vara glad men det här är inte bra för F (Försvarsdivisionens verkstäder)”.
Varför kände sig den kommande SAF ordföranden och en av höjdarna inom den svenska krigsmaterielindustrin betryckt av S petats från regimtaburetterna? Var de så angelägna om att ha en statsminister som var ”sovjetlakej” och fredsivrare. Eller var det så att ett litet ”alliansfritt” land hade sin vapenmarknad framförallt hos de sk ”non aligned” delarna av världen som inte var uppknutna till någon part i kalla kriget och S och inte minst Palme odlade med framgång våra förbindelser med dessa länder och var högt ansedd där.
09/03 19:23 at 19:23
”He will make them an offer they can not refuse”
Don Persson
Vilken cirkus detta val av S ledare har blivit, de kanske skulle pröva någon demokratiskt metod för att utse partiledare. Eller varför inte demokratisera hela rörelsen. Det börjar allt mer se ut som en maffiaklan som ska utse nytt överhuvud.
09/03 20:59 at 20:59
Jag har ingen aning om Olof Palmes eventuella storhet eller inte. Men jag utgår ifrån att varken Mona eller vem nästa partiledare nu blir skulle känna sig särskilt nedtryckta eller ha någon särskild respekt för någon som råkar vara adlig. Ärligt talat, vem gör det i dagens samhälle (förutom Svensk Damtidning)?
Vad gäller arv och gåvoskatten så fanns det ganska många goda skäl till att ta bort den, framförallt att den inte drabbade de riktigt rika, och det var definitivt inte en särskilt dyr reform – 1,8 miljarder 2005, ett räknefel i statsbudgeten -
09/03 22:32 at 22:32
Martin H:
Jag skriver nog inte att alla har respekt för dem som är adliga utan för dem som verkar självsäkra och/eller stöddiga. Det gör nämligen de flesta, även om det finns undantag.
Jag hävdar vidare att folk som fötts in i överklassen är mer självsäkra än vi i de lägre samhällsklasserna. Det gäller för de flesta, men även här finns det förstås undantag.
08/11 14:21 at 14:21
Tjenare,
intressant läsning om Palme – jag kommer också ihåg palmehatet men jag kommer inte ihåg vad det helt grundades i.
Din förklaring ger inget kött på benen då det på dig verkar som att ”överklassen” (finns sådan i sverige idag) träffas i ett rum någon gång i månaden och bestämmer vilka de ska gilla och inte.
Jag söker vidare.
dessutom finner jag det beklämmande att du verkar mena att all kultur som är värd att bevara är den som finns till allmän beskådan.
Den kultur som många markägare värnar är det öppna svenska landskapet som lantbruket borgar för. Med fideikommissens borttagande (bra/dåligt, the jury is still out) krävdes det åtminstone att arvs och gåvoskatten skulle tas bort för att de stora lantbrukarna ska kunna driva gårdarna vidare.
annars hade många av gårdarna delats upp i mindre delar för länge sedan. till generationsskiftet mellan 2030-2060 kommer många gårdar sorgligt nog delas upp i mindre delar – detta för att fideikommissen tagits bort.
Sveriges stora kulturbärare kommer då att försvinna.
ha en fin dag.
Christian
08/11 19:08 at 19:08
christian:
Trevligt att du kommenterat här. Jag undrar om du kan besvara en fråga som jag ställt i många år men inte fått något uttömmande svar på: När exakt blev de där stora godsen godsägarnas/adelns privata egendom? Från början handlade det om förläningar som tack för militära insatser, och då handlade det i huvudsak om rätten att använda sig av deras arbetskraft, som bodde inom förläningarna och vars förfäder hade försörjt sig inom området i århundraden och om rätten att suga ut dem genom skatteuppbörd. Då var markerna allmän egendom som alla boende hade rätt att utnyttja. Så när och exakt hur blev dessa områden privat egendom. Det var definitivt inte Gud som gav adeln och godsägarna både marker och slavarbetare.