Jag är ingen beundrare av Macej Zaremba, för att uttrycka det med exakt det understatement som han kritiserar medel- och överklassen för i sin senaste artikel i DN (den enda kritik jag är överens med honom om), så alltså: Jag anser att Zaremba är ute och cyklar ganska ofta, eller ännu klarare, att han alltsom oftast inte vet vad han talar om. Han har skrivit den ena artikelserien efter den andra i DN som egentligen bara har ett tema, att anklaga socialdemokratin och välfärdsstaten för alla nya och gamla samhällsproblem, ja för allt ont som tänkas kan.

Nu skriver han om rättsväsendet och om modern rättshistoria i DN, en ny artikelserie, förstår man, varav jag tagit del av den första artiklen. Som vanligt är det mesta han skriver alldeles obegripligt och logiken oklar.

Vi får exempelvis veta att 60-talet var ett underligt decennium (vilket han vet som kom till Sverige från Polen 1969), och då, skriver han, kom svenska staten att fatta beslut som var fullkomligt galna:

DEN 21 NOVEMBER 1962 skrev nämligen riksdagen historia. Som den första – och hittills enda staten i världen (om man inte räknar Grönland för ett rike) tog Sverige avstånd från tanken att människor är moraliskt ansvariga för sina gärningar. Det är den moralfilosofiska innebörden. Det praktiska steget bestod i att de folkvalda upphävde följande rättsprincip.

”Ej må någon fällas till ansvar för gärning, som han begår under inflytande av sinnessjukdom eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnesjukdom.

Har någon utan eget vållande tillfälligt råkat i sådant tillstånd, att han är från sina sinnens bruk, må straff ej heller ådömas för gärning, som han i det tillståndet begår”.

Den nya lagen trädde i kraft den 1 januari 1965 och stadgade att sinnesjuka, förvirrade och dementa skall rannsakas och dömas som alla andra. Först när deras skuld var bevisad skulle domstolen avgöra om de var så sjuka att de inte fick skickas i fängelse.

Som vi skall se fick denna reform väldiga konsekvenser. Somliga av dess följder sover i parkerna, andra gör våra gator osäkra. Ännu andra sitter i fängelse fast deras förstånd knappt klarar av klockan. Det kunde man kanske inte förutse med det samma. Men redan från början borde det stått klart att denna reform kommer att förändra betydelsen av begreppet ”ansvar”. Det måste tänjas ordentligt om det skall bli möjligt att fälla otillräkneliga skyldiga till vad de gjort.

Nu har jag lite svårt att följa den här tankegången, men det kanske beror på att jag inte är speciellt insatt i lag och rätt på området eller i vår moderna rättshistoria. För mig förefaller nämligen Zarembas slutsats ovan vara självmotsägande: Menar han att även mentalt sjuka är ansvariga för sina handlingar (och då bör de ju dömas till fängelse) eller menar han att de inte är det (och bör sättas in för psykvård)? Eller på vad sätt fråntog den lag som tillkom 1965, den mentalsjuke hans moraliska ansvar i förhållande till den princip Zaremba tydligen anser mer förnuftig (den som står inom citationstecken ovan)? För att inte tala om sista stycket ovan, vad menar mannen egentligen? Tillsammantaget är det här rena rappakaljan.

Att rättssystemet stipulerar att en persons skuld ska fastställas innan påföljd utdöms, vare sig denna består i ett vanligt fängelsestraff eller i att man låser in personen för psykiatrisk vård, förefaller i alla fall inte mig vara en alldeles galen tanke. Eller menar Zaremba att man ska bura in folk så fort de är mentalt sjuka, att alla som är det är livsfarliga för sin omgivning och bör låsas in på stängda anstalter? Om inte, hur menar han att man avgör vilka som är farliga av de mentalt sjuka? Ska det avgöras på blotta misstanken att han/hon har begått en handling som skulle anses kriminell om den begåtts av en person som är vid sina sinnens fulla bruk? Och var och av och vem ska avgörandet om farligheten tas?

Jag är som sagt inte speciellt väl bevandrad i juridiken på området jag minns bara från min ungdom att de flesta som ställdes inför domstol inte ville få stämpeln psykiskt sjuk i samband med att de hade begått ett brott, eftersom det innebar att de kunde buras in på mentalsjukhus utan tidsbegränsning, att samhället och rättssystemet alltså lade över på psykiatrikerna att besluta när den som begått ett brott var så frisk att han eller hon kunde skrivas ut. Vid fängelsestraff visste de däremot hur länge de skulle sitta inlåsta.

Hur som helst, Zarembas artikel tycks i slutänden handla om att påföljderna blir godtyckliga med den lag (som socialdemokraterna införde) som, enligt honom, fråntar de mentalt sjuka det moraliska ansvaret för deras handlingar, och som förklarar att de kan dömas, till endera fängelse, om de är friska, eller till psykvård, om de är mentalt sjuka, och att han upprörs över den saken.

Jag håller förstås med honom om att godtycklighet alltid är förkastligt, i synnerhet när det gäller samhälleliga åtgärder eller bestraffningar. Dock undrar jag hur han tänker sig att påföljderna skulle bli säkrare och mindre godtyckliga om en persons mentala tillstånd bedöms innan hans eventuella skuld till ett dåd fastställts och om han samtidigt är moraliskt ansvarig men inte bör ställas till svars för sitt dåd?

Risken förefaller uppenbar att personer skulle låsas in för sluten vård utan orsak alls, nämligen om de inte var skyldiga till det dåd de misstänks för, eller bara för att någon anser att de borde låsas in så där i största allmänhet. Det vore inte speciellt mycket mer rättssäkert tycker man. Dessutom har det gått till på precis det senare sättet också, med hjälp av tvåläkarintyg.

Jag håller alltså också med Zaremba om att det här är ett problem och dessutom ett svårt sådant, men Zaremba blandar ihop saker här.

Det faktum att vi inte längre har så många mentalsjukhus att lägga in folk på och inte heller anses ha resurser att hjälpa alla dem som behöver hjälp, leder till orimliga konsekvenser, som att psykiskt sjuka just bara skickas hem med en burk piller. Detta, i sin tur, leder till att fler mentalt sjuka, eller läkemedelsskadade, begår hemska dåd ibland. Men slutsatsen man bör dra är inte att socialdemokraterna tog ifrån de mentalt sjuka deras moraliska ansvar, eller vad det nu var de tog ifrån dem enligt Zaremba, så att godtyckligheten kunde börja regera. Slutsatsen är istället precis den Zaremba inte vill dra, att besparingar och nedskärningar i offentlig sektor, i kombination med en allvarlig övertro på läkarnas försäkran om att man nu har så effektiva mediciner (SSRI och sånt) har skapat problemen. Men just nedskärning av offentlig sektor har varit ett konservativt och liberalt önskemål så länge jag levt.

Zarembas försök att vrida till vartenda samhällsproblem så att skulden läggs på socialdemokratiska regeringar och på välfärdsssamhället är närmast patetiskt. Så hänger hans skriverier inte ihop heller, varken det här resonemanget eller hans så omtalade resonemang kring sterilisieringarna.

Länkar:
– DN, Zarembas artikel
– Wikipedia om Zaremba