De s.k. rebellerna, de som Västvärlden nu börjar tala om som ”folket i Libyen”, viftar med den flagga som landet hade före 1969, då Ghadafi tog över genom en kupp mot den dåvarande kungen i Libyen, Idris I (Sayyid Muhammad Idris bin Sayyid Muhammad al-Mahdi al-Senussi, 1889 – 1983 (1)). En del i ”oppositionen” demonstrerarade också med stora foton av denne kung i händerna.

Vem var Idris I, och varför avsatte militären/Ghadafi honom? Jag gick ut på nätet för att skaffa mer kunskaper om kungen och om den period då han regerade. Det visade sig att det var svårt att få några mer ingående bilder av kungen och hans tid vid makten. Men en del verkar stå klart:

Kung Idris var en klanledare från Benghazi som hjälpte de allierade under andra världskriget genom att från Egypten, dit han flydde, leda motståndet mot Mussolini och därmed strida på de allierades sida. Libyen var en italiensk koloni sedan 1911 fram tills italienarna drevs ut 1943.(1) Landet drabbades mycket hårt av kriget då den afrikanska delen av detsamma i stor utsträckning utkämpades i Libyen. Kung Idris hade redan i början av 1920-talet stöd från Engelsmännen och senare av italienarna, som emir av Cyrenaica. Senare skulle även Tripolitana acceptera honom som sådan. (Ghadafi har sin klan och sina bundförvanter i Fezzan, den trejde och södra delen av Libyen, och också i Tripoliområdet.)

När kriget var över kunde Idris, som tidigare försökt förhandla fram en självständighet för Cyrenaica, återvända till sin hemstad Benghazi och nu tillsattes han snart av Västmakterna att styra över de tre områden som Libyen består av, Cyrenaica, Tripolitana och Fezzan. Med stöd från framför allt Storbritannien inrättades nu Libyen som ett arvkungadöme med kung Idris I som regent.

On November 21, 1949, the UN General Assembly passed a resolution stating that Libya should become independent before January 1, 1952. King Idris I represented Libya in the subsequent UN negotiations. When Libya declared its independence on December 24, 1951, it was the first country to achieve independence through the United Nations and one of the first former European possessions in Africa to gain independence. Libya was proclaimed a constitutional and a hereditary monarchy under King Idris.

(min översättning: 21:a november 1949 utfärdade FN:s Generalförsamling en resolution enligt vilken Libyen skulle bli självständigt före januari 1952. Kung Idris I representerade Libyen i de kommande förhandlingarna med FN. När Libyen deklarerade sin självständighet 24:e december 1951 var landet det första att erhålla självständighet genom FN:s försorg och en av de första av de tidigare europeiska besittningarna i Afrika som uppnådde självständighet. Libyen proklamerades som en konstitutionell arvsmonarki under kung Idris I)

Den nya statens grundlag stadfästes 1949 av en nationell församling (kongress) i Libyen. Hur denna kongress sattes samman har jag inte hittat information om. Idris, som hade fem fruar, lyckades inte få fram en vuxen son/arvtagare till tronen. Idag anser sig ett syskonbarn till honom vara den rättmätige arvtagaren till kungariket Libyen.

Libyen var mycket fattigt vid den här tiden, läskunnigheten bland befolkningen mycket låg och dessutom led stora delar av befolkningen av diverse sjukdomar. Resultatet blev att många offentliganställda var engelsmän.

Utöver detta är uppgifterna om Libyen under kung Idris I sparsamma. Man kan läsa om hur han påbörjade arbetet att ena landet och att han förhandlade med Storbritannien om självständigheten. Vidare förbjöd han bildandet av politiska partier och han var medlem och hade sina rötter i Senussi Muslim Sufi order. Den överväldigande majoriteten i Libyen är sunniter. Dagens uppror handlar alltså sannolikt inte om allvarliga religiösa motsättningar i Libyen.

The economy prospered from its oil fields and the presence of the United States Air Force’s Wheelus Air Base near Tripoli, but the king’s health began to falter and the crown prince assumed a greater role in the government and from time to time acted as regent. On 4 August 1969 Idris signed an Instrument of Abdication in favour of Crown Prince Hasan as-Senussi, to take effect on 2 September that year.⁽⁵⁾

(min översättning: Ekonomin blomstrade pga oljefälten och närvaron av United States Air Force vid flygbasen i Wheelus nära Tripoli, men kungens hälsa började bli sämre och kronprinsen spelade en större roll i regerandet och till och från agerade han som regent. 4:e augusti 1969 signerade Idris ett papper om abdication till förmån för kronprins Hasan as.Senussi som skulle träda i kraft 2:a september samma år. /anm: Kronprinsen  var ett syskobarn till kung Idris/.)

Det fanns både engelska och amerikanska militärbaser i kung Idris Libyen.

Of course Idris also made deals with the U.S. and U.K. signing twenty year deals for military bases. He was also widely regarded as a puppet of British and American oil companies.  (Allvoice)

(Min översättning: Naturligtvis gjorde Idris också överenskommelser med USA och Storbitannien där han skrev under ett papper om militärbaser under en 20-årsoeriod. Han ansågs också som brittiska och amerikanska oljebolags nickedocka.)

På några siter antyds att kung Idris favoriserade sin egen klan och dess bundsförvanter och därmed vissa områden men hur mycket han gjorde det har jag inte lyckats få fram. Däremot verkar det helt klart att de klaner som idag står bakom upproret mot Ghadafi är de som var speciellt omhuldade av Idris. De bor ju också i Benghazi, Idris hemstad. Dessa grupper förfördelades av Ghadafi, enligt en del skribenter. Det kan man nog inte betvivla eftersom det räckte att han delade ut favörer, höga tjänster mer rättvist, till sina egna supporters också, så kände sig Benghazigruppen förbigången eftersom den sannolikt förlorade en del av inflytandet på det sättet. Exakt hur illa Ghadafis politik slog mot Idrisanhängarna är svårt att få fram dock. Det är inte omöjligt, kanske troligt till och med, att han favoriserade sin egen klan och dess bundsförvanter mer än så.

I wikipedia läser vi också:

In April 1955, oil exploration started in the kingdom with its first oil fields being discovered in 1959. The first exports began in 1963 with the discovery of oil helping to transform the Libyan economy, although imposing a resource curse on Libya. Although oil drastically improved Libya’s finances, popular resentment grew as wealth was increasingly concentrated in the hands of the elite.

On 25 April 1963, the federal system of government was abolished and in line with this the name of the country was changed to the Kingdom of Libya to reflect the constitutional changes.

As was the case with other African nations following independence, the remaining Italian settlers in Libya held many of the best jobs, owned the best farmland and ran the most successful businesses.

(Min översättning: I april 1955 startades de första prospekteringarna för olja och man upptäckte de första oljefälten 1959. Exporten påbörjades 1963 och med upptäckten av olja kunde Libyens ekonomi förändras men därmed följde också förbannelsen att ha viktiga resurser. Även om oljan förbättrade Libyens finanser avsevärt växte missnöjet då välståndet huvudsakligen koncentrerades till några få inom eliten.

25:e april 1963 slopades landets federala system och i konsvens med detta förändrades landets namn till Kungadömet Libyen.

Liksom fallet var med andra afrikanska nationer efter självständigheten, behöll italienska invånare  i Libyen många av det bästa arbetena, ägde det bästa odlingsmarken och drev de mest framgångsrika affärerna.)

När ”rebellerna”, kung Idris anhängare således, nu gör uppror så stöds de av den person som anses vara Idris arvtagare till kungatronen:

Libya’s exiled Crown Prince Mohammed El Senussi Wednesday called upon the United Nations Security Council to support a no fly zone over his homeland.

The UN and members of the Arab League have both been debating the possibility of the no-fly zone since Libyan dictator Muammar Gaddafi began bombing protesters in the country’s capitol city of Tripoli several weeks ago, raising international concern. (arabian buisiness.com)

(Min översättning: Libyens kronprins, som lever i exil, Mohammed El Senussi begärde på onsdagen att FN:s säkerhetsråd skulle stödja ett överflygningsförbud i hans hemland.

FN och medlemmar i Arabförbundet hade båda diskuterat möjligheten av ett överflygningsförbud i Libyen sedan diktatorn Moammar Ghadafi började bomba protesterande i landets huvudstag Tripoli för flera veckor sen, vilket väckte oro internationellt .(Se också Movallsbloggen 1/5)

Gadhafi har däremot stöd från sina egna, menar man på andra siter:

On the other hand Gaddafi’s own tribe and the Magariha tribe that dominates Fezzan in the south and some parts of Tripolitania have been steadfast in supporting Gaddafi. This includes the city of Sirte Gaddafi’s birthplace which is firmly in the control of pro-Gaddafi forces. (allvoices)

(Min översättning: Å andra sidan har Ghadafis egen klan och Magharihaklanen som dominerar Fezzan i söder och vissa delar av Tripolitana varit stadiga i sitt stöd för Ghadafi. Detta inkluderar staden Sirte, Ghadafis födelsestad som kontrolleras av pro-Ghadafitrupper.)

Kuppen mot kung Idris I
Varför genomfördes kuppen mot Idris? Något måste man väl har varit missnöjd med, åtminstone militären. Jag har sökt efter information om orsaken till Ghadafis militärkupp 1969 mot Idris, som avsattes när han var utomlands, men inte hittat någon utförlig eller ens halvbra redogörelse för den saken, ingen information alls egentligen. Det enda jag har hittat är den här uppräkningen av datum i Libyens historia:

January 13, 1963: Libyan students demonstrations in and out of some of Libya’s schools and universities. One of the reasons for the demonstrations was that king Idris’s government did not participate properly in the Arab Summit which was organized by the Arab League in Cairo, Egypt in 1963. The police killed some of the demonstrators.
(Min kortöversättning: Libyska studenter demonstrerar utanför en del skolor och universitet bl.a. för att Idris inte deltog i de andra arabstaternas protester i Kairo. Polisen dödade en del av dem.)
January 14, 1963: Libyan students demonstrated again and more were killed by the police.
(Min kortöversättning: Libyska studenter demonstrerar, fler dödades av polisen)
——–
January 14, 1964: The first anniversary of 1963′s students demontrations. The Libyan students in schools and universities marked the occasion by demonstrating in the streets and the police intervened and some students got shot.
(Min kortöversättning: Libyska studenter demonstrerar polis ingriper och en del sköts)
May , 1967: Clashes between Libyan students and government troops.
((Min kortöversättning: Sammanstötningar mellan studenter och regeringstrupper)
June 6, 1967: Demonstrations in major cities in Libya following the beginning of the Arab Israeli war of June 5, 1967. Many of the demonstrators asked the government to let them go to the front and fight .The Egyptian leader Jamal Abdulnasir accused king Idris’s government of allowing American and British bases in Libya to be used against Egypt.
(Min kortöversättning: Demonstrationer i de större städerna i Libyen i början av det arabisk-israeliska kriget i juni 1967. Egypten anklagar Idris för att tillåta att amerikanska och brittiska baser i Libyen användes mot Egypten)
September 1, 1969: Moammar Al-Gadhafi and a group of army officers overthrew king Idris’s government and changed Libya’s official name from The Kingdom of Libya to The Libyan Arab Republic which to be governed by The Revolutionary Command Council lead by Moammar Al-Gadhafi. A temporary constitution was declared to replace the Kingdom’s constitution which was adopted December 25, 1951 and updated October 7, 1963. The change happened in a peaceful way. The day is celebrated every year as The Revolution Anniversary. The Libyan Revolution was supported by most of the Libyan people and huge demonstrations were held next day and continued for days. (Libya: What Happened and When?)
(Min kortöversättning: Moammar Ghadafi och en grupp av officerare störtade Idris. Förändringen var fredlig. Dagen firas varje år. Den libyska revolutionen stöddes av de flesta i Libyen och stora demonstrationer hölls dagen efter och flera dagar i följd)

Det enda vi kan sluta oss till på grundval av den här texten är att kung Idris, precis som alla andra ledare i arabstaterna, inte drog sig för att döda dem som protesterade mot regimen, en aktivitet som Ghadafi fortsatt med senare, vilket inte kan förvåna någon.

1969 genomför alltså Ghadafi och militären en kupp och utropar det nya, socialistiska Libyen, sannolikt för att det var oro i landet. Detta gör han i en tid då många f.d. kolonier blir alltmer vänsterorienterade och då studentrörelser runtom i världen drar åt samma politiska håll. Efter hans maktövertagande har Libyen sett ett antal uppror och demonstrationer mot hans regim, som han slagit ner med stor kraft och med många dödade som resultat.

Det är också av intresse att konstatera att Ghadafi nationaliserade oljan i Libyen och förbjöd USA och Storbritanninen att hålla militärbaser inom landet:

March 31, 1970: After lenghthy negotiations between Libya’s representitives and the British representatives, the british government agreed to leave Tobruk “Al-Adam” base which was established following World War II. The base was named Jamal Abdulnasir Base and that day is celebrated every year under the name Eid Al Jala. The British forces in Tobruk base were there mainly to insure UK’s interests in the region and to insure king Idris’s government stability.
(Min kortöversättning: Efter segdragna förhandlingar mellan Libyen och Storbrittanien kom Storbrittanien överens med Libyerna att lämna Tobrukbasen ”Al-QAdam som etablerades efter andra världskriget. Basen var ämnad att bevaka engelska intressen i regionen och att säkra kung Idris regering,)
June 11, 1970: After lenghthy negotiations between Libya’s representitives and the American representatives, the American government agreed to leave “Almallaha” base near Tripoli which was established following World War II. The day is celebrated every year under the name Eid Al Jala. The American forces in Almallaha and Alwatia bases were there mainly to insure US’s interests in the region and to insure king Idris’s government stability.
(Min kortöversättning: Efter långvariga förhandlingar mellan Libyerna och Amerikanerna beslutade USA att lämna sin bas nära Tripoli som etablerades efter andra världskriget. Basen var ämnad att försäkra de amerikanska intressena i regionen och att säkra kung Idris regering)
July 7, 1970: The Libyan Government nationalises the networks for distributing oil products owned by foreign oil companies. Henceforward only the Libyan National Oil Company will have the right to distribute these products througout the country.
July 21, 1970: The Libyan Revolutionary Command Counsil decrees the expropriation by the state of all Italian property. (Libya: What Happened and When?)
(Min kortöversättning: Den libyska regeringen nationaliserade oljedistributionen. Hädanefter hade endast det libyska National Oil Company rätt att distribuera oljan.)

Under 2000-talet har Ghadafi lyckats mjuka upp förhållandena till Västvärlden, dels genom att erkänna skuld till Lockerbieattentatet och betala för det, dels genom att släppa in Västerländska oljeföretag i landet igen samt också genom att avstå från utvecklandet av kärnvapen. Därför togs han till nåder igen 2003, efter att under många år ha varit hatobjektet nummer ett i Västvärldens propaganda. Ghadafi anklagades under decennier för att stå bakom terrorismen i många områden i Mellersta Östern och i andra områden. Libyen bombades också av USA under 80-talet.

Ghadafi har, till skillnad från Egypten på senare år, tagit ställning för palestiniernas rätt. Han har inrättat en sekulär stat med förhållandevis stor frihet även för kvinnor och han har utvecklat landets infrastruktur. Han har också försökt att ena de afrikanska staterna för att utgöra en motvikt mot Västvärldens makthegemoni (USA:s) Ghadafi är alltså inte bara svart, liksom förmodligen inte heller kung Idris var det, även om den senare styrde i enlighet med helt andra och betydligt mer religiöst färgade åsikter.

”Rebellerna” kan inte vara detsamma som ”det libyska folket”
De rebeller som idag har Västvärldens stöd, och på vars sida Nato krigar, är med stor sannolikhet inte detsamma som ”Det libyska folket”, som hävdas i media idag. Det är svårt att tänka sig att Ghadafi skulle klara sig kvar och lyckas trycka tillbaka ”rebellerna” så effektivt som ändå är fallet, och trots Natos insatser mot hans militära kapacitet, om han inte hade något stöd alls i beolkningen i Libyen. I våra västmedia betonas dock ständigt att han lyckas göra framryckningar, där han gör det, med hjälp av legosoldater. Det har han kanske en hel del, men om det nästan bara är sådana som krigar för hans sak, hur kommer det sig att vi inte ser mängder av bilder på en nästan helsvart Ghadafisk armé i våra medier? I själva verket ser vi inga bilder alls från Ghadafis styrkor.

Med tanke på hur Västmakterna, med USA och Nato i spetsen, tidigare ljugit hejdlöst om dem de bekrigar, har vi all anledning att ställa oss skeptiska till det vi idag får höra och läsa om kriget i Libyen. Vi har all anledning att anta att för Västvärldens del handlar det i huvudsak om makten över Libyens olja och att förhindra att exempelvis Kina får mer inflytande över hur Libyens olja används. I synnerhet har vi anledning att misstänka detta som det råd som Västvärlden nu har erkänt som rättmätig regering i Libyen består av män som samarbetat med Väst sedan länge.

Jag vill också betona att jag inte är ute efter att försvara Ghadafi eller för att hävda att han är en ängel, till skillnad från ”rebellerna”. Det är han inte. Men jag kan inte stödja ett förmodligen helt onödigt krig som redan drabbar, i  huvudsak kommer att drabba många civila och oskyldiga människor i Libyen hårt och som i värsta fall kommer att leda till samma förstörelse av landet som den vi sett i Irak.

För övrigt förefaller inte ledarna för ”rebellerna” vara mer humana och måna om de civilas trygghet än Ghadafi:

…  today’s rebel leader Colonel Tarek Saad Hussein from Cyrenaica said he would “finish” the people of Sirte (mostly the Gadhadhfa tribe) if they opposed the rebels:

“I want to deliver a message to the people of Sirte: You are with us or against us. Because when we move to Tripoli, you either join us, or we will finish you”. (TheClearView 1)

(Min översättning: …dagens rebelleledare överste Tarek Saad Hussein från Cyrenaica sade att han skulle göra slut på folket i Sirte (som i huvudsak består av Ghadafis klan) om de opponerade sig mot rebellerna:

”Jag vill meddela folket i Sirte: Ni är med oss eller mot oss. För när vi drar in i Tripoli ansluter ni er till oss eller så gör vi slut på (=dödar) er”.)

Rebellerna hotar alltså med ett blodbad på Ghadafis anhängare. Varför talas det inte om detta hot?

Lögner, lögner och åter lögner
När USA, under Busch II, fick för sig att ställa Usama bin Ladin ansvarig för 9/11, erbjöd talibanerna, som hade makten i Afghanistan då, att lämna över bin Ladin till USA om USA kunde lägga fram belägg för bin Ladins inblandning. USA föredrog att börja bomba Afghanistan istället.

När Saddam (och Hans Blix) hävdade, och helt sanningsenligt, att han inte hade några massförstörelsevapen vägrade USA att bry sig utan började bomba och invaderade Irak.

När Ghadafi bad Västvärlden att komma och kontrollera om han hade ”bombat sin egen befolkning”, som påstods i Väst, var ingen i Väst intresserad. Istället föredrog man att skaffa fram en FN-resolution att börja bomba i Libyen på Benghaziklanernas sida.

Vi har alltså all anledning att inte tro på något som vi får höra och läsa om Libyen idag. Jag vet inte hur det är i själva verket, men är helt säker på att bilden är en annan och mer komplex än den vi matas med och jag anser att bombande av människor inte ska påbörjas förrän samtliga andra alternativ är uttömda.

Ingen i Väst försökte förhindra ett krig i Libyen. Istället skyndade man sig att starta ett sådant. Därmed har man faktiskt också gjort sig av med beläggen för lögner om Ghadafiskt bombande, om det var sådana man serverade oss, vilket förefaller troligt. Man har heller inte ingripit för att rädda civila. Dessutom kan man inte hävda att man ”räddar det libyska folket”. Det vore lika korkat att hävda det som det skulle  vara att börja bomba Sverige för att rädda det svenska folket, eftersom sådär en 50% inte är nöjda med den regering vi har. Inget enda folk är helt enigt i sådana här fall nämligen. Frågan i Libyens fall är istället hur många som stöder Ghadafi och hur många som stöder de s.k. rebellerna alltså. Och även om de senare är i majoritet, vilket vi inte kan utgå ifrån dock, så är det inget skäl att börja bomba innan man försökt alla fredliga vägar. Det har Väst och Nato högaktningsfullt struntat i att göra, ja undvikit att ens försöka göra – igen.

Bästa sättet att skydda civila är aldrig att börja bomba. Den nya principen om” förebyggande krig” kan, som var och en förstår, användas precis var som helst och på vilka grunder som helst. Det enda en stormakt, USA eller Nato, behöver göra för att en sådan ska anses tillåten är att hävda att om man inte börjat bomba X så hade X begått folkmord. Det enda USA och Nato behöver övertyga oss om, med andra ord, är att man har en kristallkula som är helt tillförlitlig. Det, kan vi vara säkra på, har de inte. Jag tror i alla fall inte på hokus pokus eller på spågubbar.

/Kerstin

Länkar:
1) History of Libya, Wikipedia
- Libya/History, global edge
- Artikel på siten Allvoices
- Exiled Libyan crown prince calls for no-fly zone, Arabian business.com
- Libya: What Happened and When?
- Mer om Libyen: Hoppsan några bomber hamnade fel, Movallsbloggen 1/5
–  Libya’s Tangled Opposition – Youth, Tribes, Monarchists, Regime Castoffs and Oil, The Clear View
– Obama’s Diplomatic Slight-of-hand, The Clear View
- Book Review: Setting the Record Straight on Libya The Continuing Terror Against Libya, Fan Yew Teng By Pip Hinman.
-  Who is Leading the Egyptian Uprising Now? The Clear View
- Gaddafi’s “African Mercenaries” – Or Are They Libyans From Fezzan? The Clear View
- Humanitära krig – finns de? Margareta Zetterström, SvD
- Kadaffi förlorar greppet om Libyen, SR
- Vad händer i Libyen, Konflikt SR (lyssna spec. på Robert Malley och Paul Hughes)
- Air Libya, Jeff Huber, Pen & Sword
- Mot lögner och halvsanningar, Margareta Zetterström, LO-tidningen