Något har hänt i Libyenfallet. Inte lätt att lista ut vad. Men får vi tro The Guardian (21/7) så har de tre stora som bombar i Libyen USA, England och Frankrike, helt olika idéer idag om hur man ska gå vidare, eller komma ur hela problemet (det där som inte lät sig lösas på några dagar som man faktiskt tycks ha tänkt sig) utan att tappa ansiktet totalt. Att tala med en röst tycks inte vara aktuellt längre.

Det har ju glunkats om att både England och Frankrike har slut på sina bomber, så från det hållet handlar det kanske om ekonomi, man anser sig inte ha råd att fortsätta bomba. USA har väl inte heller råd, men det brukar ju inte stoppa USA. Det finns säkert några soppkuponger till fattiga som man kan dra in på. Å andra sidan får ju Benghazi-gänget nu en massa pengar som de kan betala till USA för vapen och bombningarna med, så det kanske löser den sidan av problemet.

”Tripoli tycks mer intresserat nu av en lösning där Ghadafi avgår”, anser Abdul-Elah al-Khatib, FN:s speciella sändebud som förhandlar med libyerna, enligt The Guardian. Libyen å andra sidan (Ghadafiregimen antar jag), säger att det inte är någon diskussion om att han ska avgå. Frankrikes utrikesminister Juppe menar att Ghadafi kan få stanna i Libyen bara han avgår från alla politiska och militära uppdrag. USA:s senaste inställning är, enligt tidningen, att ”det är det libyska folket som ska bestämma” om han får stanna i landet eller inte. Italienska utrikesministern. Franco Frattini säger att man ska stödja det libyska folkets beslut i saken.

Idén att Ghadafi ska få stanna i Libyen efter att han avgått avspeglar, säger tidningen vidare, en konsensus om att det inte går av ta bort honom från Tripoli utan stor blodspillan – och en otålighet att få avsluta Natiooperationen.

Ovanpå detta föreslår Saad Djebbar, en London-baserad internationell jurist, att man inte ska ställa Ghadafi till svars inför ICC bara kräva att han avgår och inte vidare lägger sig i politiken. Han tycks ha fattat något om vilken tulipanaros Nato har råkat, eller velat kanske, skapa. Man undrar dessutom om juristens förslag är ett öppet erkännande av att ICC inte är något annat än ett av USA:s instrument för att styra världen, ett skämt alltså, som domstol betraktad.

Det låter ju ganska bra dock, att det libyska folket självt ska få avgöra. Fast sen förstår man att så enkelt var det inte. Så här avslutas artikeln i Guardian:

Nato governments are careful to stress that any such deal would have to be agreed by the rebel National Transitional Council, which is based in Benghazi. But Guma Elgumaty, its London representative, dismissed the idea that Gaddafi could remain in Libya. ”It has no merit and no chance of succeeding,” he insisted. ”Gaddafi will either leave Libya or be killed.”

US officials met Gaddafi representatives in Tunisia last Saturday to press the Libyan leader to end the fighting.

A senior Obama administration official said: ”The message was simple and unambiguous — Gaddafi must leave power so that a new political process can begin that reflects the will and aspirations of the Libyan people.”

De stora bombande Natomedlemmarna verkar alltså inte alls vara överens längre om hur de ska gå vidare och USA:s röst talar i tungomål.

Och det libyska folket, förstår man, får bara avgöra som det vill om det avgör som USA vill, för det är numer den nyerkända ”regimen” i Benghazi som bestämmer och den bestämmer som USA vill – tänker sig Obama. Men det ska man kanske inte vara så säker på. Det är nu inte alls säkert att resultatet av ett eventuellt Benghazigängstyre blir vad Nato-trojkan har tänkt sig. Det är troligare att man blir sittande med en ny Karzai-regim i Libyen, en som inte har någon kontroll över territoriet utanför sitt eget klanområde och som dessutom inte alls brinner för att få införa västerländsk demokrati utan föredrar att styra enligt något man anser vara islamiska lagar. Somligt tyder ju på att ”rebellerna” är inne på den senare linjen. Saudiarabien, som också har sitt finger med i Libyenspelet, såväl som i ”Syrienupproret”, torde ha just denna agenda, trots sin ”vänskap” med USA.

Om inte allt bombande, de vapenleveranser som bl.a. Frankrike har försett ”rebellerna” med, samt de rådgivare från CIA mm som finns i Libyen, har räckt för att ”rebellerna” ska kunna döda Ghadafi, hur ska ”rebellerna” då klara den saken själva, eller att styra Libyen själva, utan massivt stöd från Nato eller bara USA? Benghaziklanen eller klanerna, dvs det som med Nato-språk numer är ”det libyska folket” får säkert svårigheter att döda Ghadafi om Nato drar sig tillbaka, eftersom det tycks finnas ganska många människor i Libyen som inte tillhör ”det libyska folket”, enligt Nato:s/USA:s nya definition, men som också vill vara med och bestämma och som vill ha kvar Ghadafi. Även Benghaziklanen/klanerna kommer att förorsaka en hel del blodspillan om eller när de försöker döda Ghadafi alltså. Men det kanske är vad USA syftar till – ett definitivt splittrande inbördeskrig i Libyen. Härska genom söndring är ju också en urgammal metod och mycket tyder ju på att USA:s målsättning är att slå sönder staterna i Mellersta Östern och inrätta området i lättkontrollerade småstater. Åtminstone splittring har man ju lyckats med både i Irak och i Afghanistan.

Frågan är alltså nu om det blir ett långdraget inbördeskrig i Libyen utan bombstöd från Nato-länderna eller med bara vapenstöd (de får köpa vapen från Nato-länderna för de pengar de får lägga vantarna på nu, Libyens frusna tillgångar), eller om USA ser sig tvingat att sätta iland ett större antal USA-befolkade stövlar på libysk mark för att till slut få död på Ghadafi, alternativt att bara fortsätta att bomba, bomba, bomba, precis som de 10 åren före Irakinvasionen. Det  tycks dock ställa till problem för bombarna att de inte kan se skillnad mellan vän och fiende därnere på marken eftersom båda parter är utrustade på samma sätt. Men det blir kanske lättare när Benghazigänget får mer och modernare utrustning från USA.

Vi har nog dessvärre anledning att tro att det blir ett långdraget inbördeskrig med USA-stövlar på libysk mark och på Benghaziklanens sida, och vem vet, kanske till och med ett antal svenska stövlar kan få vara med (för att förebyggande försvara vår svenska frihet, som ju är det svenska ”försvarets” nya uppgift). Vad jag hoppas på är förstås något helt annat men för det har nog tiden gått ut nu, en snabb fred alltså och snara fria och allmänna val under internationellt överinseende. Det vill inte Benghazirebellerna veta av dock, vilket förstås får en att misstänka att de inte tror sig kunna vinna ett sådant val. Annars är det, enligt min uppfattning enda sättet att ta reda på vad Libyens majoritet vill och enda sättet att låta Libyens folk bestämma självt.

/Kerstin

Länkar:
- Libya talks could see ousted Muammar Gaddafi stay in country, The Guardian 21/7 2011

Nedanstående artikel i Coto Report rekommenderas starkt till alla som är intresserade av Libyenfallet och som önskar mer allsidig information. Den ger en chockerande bild av hur det gick till när FN utfärdade sina resolutioner mot Libyen. Det är inte bara ICC som är ett skämt, även FN har blivit en organisation som inte förtjänar någon respekt:

- US and UN illegally barred Libyan officials from UN Security Council meetings authorizing war on Libya. The Role Of The UN Security Council In Uunleashing An Illigal War Against Libya, Coto Report

Artikeln har ursprungligen publicerats i Global Research