Hur USA går tillväga för att störta "olydiga" regimer
I Countercurrents. org kan man idag läsa en intressant artikel om hur USA gick tillväga för att försöka störta Evo Morales i Bolivia, statens förste president ur ursprungsbefolkningen. Morales har, i likhet med Chavez, nationaliserat sitt lands olja och han använder oljeinkomsterna, också i likhet med Chavez, för att förbättra levnadsvillkoren för hela befolkningen, inte minst för de fattigaste. Artikeln grundar sig i Wikileaksavslöjanden.
Vi som varit med några år känner igen förfarandet som beskrivs i artikeln. Jag minns det från 1973 när den CIA-stödda kuppen mot den demokratiskt valde presidenten Allende i Chile genomfördes. Något liknande har USA också försökt genomföra i Venezuela mot den demokratiskt valde presidenten Chavez bl.a.
Taktiken går ut på att skapa kaos i landet som man vill ta över kontrollen av, ett kaos som lägger grunden till en fascistisk statskupp där en USA-vänlig marionettregering sätts in istället.
Både kuppförsöket mot Hugo Chavez och Evo Morales misslyckades.
Även i Bolivia handlade det om att försöka splittra landet så att den del av landet som har oljan frigörs från resten av landet och de stora befolkningsgrupperna lämnas åt sitt öde – ett IMF-styrt sådant = författigande.
Cables from the weeks immediately leading up to the coup attempt have yet to be released, but evidence of ongoing communication between the embassy and military commanders, right up until Goldberg’s expulsion, was provided in a report by former parliamentarian Walter Vasquez Michel published in La Epoca on September 28, 2008.
With coup plans well underway, the article reported that US embassy officials met with four retired generals and a security representative from the Santa Cruz prefecture on September 2.
Three days later, the US embassy’s head of military affairs spoke with high ranking active military officials based in Santa Cruz to “plan the handing over of military units to paramilitary groups”.
The aim was to “create the sensation that the government had lost control of the Armed Forces”, a scenario outlined in US embassy cables issued only months prior.
Instead, the plot backfired as government supporters and loyal troops moved into action. (1)
Mycket tyder på att det är en variant av detta scenario vi ser i Libyen och också i Syrien, den här gången med inhyrda uprorsmakare som beväpnats, i akt och mening att provocera regeringarna att gå till motattack. När dessa så ingriper med vapenmakt för att återställa ordningen, då föreligger genast den perfekta situationen för Nato att ingripa för att ”försvara civila” (det där försvaret som snabbt brukar övergå till att bomba och på andra sätt bestraffa de civila för att de inte avsätter sin regering) – och ta över makten och kontrollen i landet – om man nu klarar av den saken. Det gör man inte alltid men tillräckligt ofta för att man ska försöka igen och igen och igen i land efter land, i vartenda sådant som har viktiga naturtillgångar som regeringen vägrar låta amerikanska multinationella företag ta hand om och kontrollera.
Den regering som råkar ut för ett sådant kuppförspel har i praktiken inte en chans. När upprorsmakare börjar skjuta skarpt, mot polis och/eller andra människor, måste den svara med eldgivning för att försöka återställa ordningen i landet. När den gör det så beskrivs den omedelbart som grym och omänsklig. Det faktum att varje regering, diktatorisk eller demokratiskt vald, tar till vapenmakt i en sådan här situation för att återställa ordningen (så har även USA gjort åtskilliga gånger under 1900-talet), försvinner nu i den propagandastorm som genast utbryter i media runtom i världen, media som omedelbart matas med i förväg väl uttänkt och lämplig ”information” från dem som vill ta makten i det land som angrips.
För det mesta har de här kuppförsöken dessutom föregåtts av flera års propaganda mot de regimer, eller de politiska ledare som USA vill avsätta, så att världsopinionen är väl förberedd och direkt accepterar påståendena om att nu visar sig den där hemska diktatorn återigen så grym som vi ju alla redan vet att han är.
Så beskrivs exempelvis Hugo Chavez ofta som en hemsk och förtryckande ”diktator”, trots att han valts i otaliga fria val. Dessutom har man beljugit honom hejdlöst ända sedan han kom till makten i stort sett. Det skulle alltså förvåna mig mycket om inte USA kommer att göra fler försök att störta honom (om han överlever sjukdomen som han drabbats av). Även Morales har fått sin beskärda del av den här sortens demoniserande propaganda. Sådant demoniserande brukar betyda föreberedelser för kuppförsök eller militära angrepp.
I propagandan gäller det dessutom att vara först ut för då kommer man att ha ett viktigt övertag över de mer sanningsenliga och/eller mer balanserade rapporterna om vad det är som sker, som kommer senare, ibland bara månader senare, i vissa fall åratal senare. Detta vet varenda professionell PR-person.
/Kerstin
Länkar:
1) Bolivia: WikiLeaks Expose US Conspiracy, Federico Fuentes, 3/8 2011,Countercurrents.org
- US and UN illegally barred Libyan officials from UN Security Council meetings authorizing war on Libya. The Role Of The UN Security Council In Uunleashing An Illigal War Against Libya, Coto Report
– Hur 6 miljoner dödats i CIA:s hemliga krig mot tredje världen, Motvallsbloggen 25/6 2011
– Igen, “Vi ska störta regeringarna i Syrien, Libanon, Libyen och Iran” Motvallsbloggen 8/6 2011
- Vad händer egentligen i Syrien? Mavera 2/8 2011
07/08 18:31 at 18:31
Jo, varje alltför avantgardistisk regering lever mycket farligt. Och tvingas därför ta till metoder som på sikt är självbesegrande.
Vilket är ett skäl till att jag är ganska skeptisk mot den gamla socialistiska regeringsmaktsstrategin.
Inte för att det inte ibland är nödvändigt att som MAS gjorde vinna ett val och tillsätta en regering. Eller att det ibland kan vara nödvändigt att använda avantgardistiska metoder. Men vi bör vara medvetna om att det är mycket farligt och hittills knappast har lyckats någonstans.
07/08 19:04 at 19:04
Jan Wiklund säger:
Förlåt en okunnig: Vilka var MAS?
08/08 11:13 at 11:13
MAS, Movimiento al Socialismo, är Evo Morales parti.
Jag kanske ska lägga till två punkter som lättar upp det hela:
1. I skydd av de avantgardistiska regeringarna brukar det vara möjligt att nå segrar på andra håll, eftersom kapitalismens repressiva krafter inriktar sig så frenetiskt på just dem. Välfärdsstaterna i Europa under skydd av Sovjet, t.ex. och framgångar för jämlikhet och demokrati i Brasilien och Argentina under skydd av rabiata regimer som Chavez’ och Morales’.
2. USA har allt mindre möjligheter att agera, åtminstone i Latinamerika. Dess kuppförsök har oftast misslyckats. Och mindre lär de få.
08/08 13:59 at 13:59
MAS – Movimiento al Socialismo – är Evo Morales parti.
För övrigt kan jag lägga till ett par positiva punkter också:
1. Det kan vara tack vare de avantgardistiska som vi andra kan utveckla våra positioner. Välfärdsstaten i Europa tack vare att polishundarna var upptagna med Sovjet. Utvecklingen av demokrati och ökad jämlikheet i Brasilien och Argentina tack vare att polishundarna är upptagna med Chavez.
2. USAs förmåga att kontrollera minskar snabbt. De har redan i stort sett tappat greppet om Latinamerika.
08/08 16:27 at 16:27
Jan Wiklund skriver:
Visst har vi inrättandet av Sovjetrevolutionen att tacka för utvecklandet av våra välfärdssystem. Men nu har ju de rika eliterna lyckats skruva klockan tillbaka ganska mycket och ta tillbaka vad de anser att de förlorat under mitten av 1900-talet. De kommer att ta tillbaka ännu mer i den just nu uppseglande ekonomiska krisen. Och försöken med en kommunistisk revolution torde varken vara möjliga igen eller ens påtänkta någonstans.
USA har allt mindre möjligheter att agera, åtminstone i Latinamerika. Dess kuppförsök har oftast misslyckats. Och mindre lär de få.
Visst, så länge irakier, afghaner och nu libyer, kanske tillkommer snart ett Natolett inbördeskrig i Syrien också, bekämpar de amerikanska styrkorna så har USA häcken full, inte minst då de också fått allvarliga ekonomiska problem. Men jag tror nog att de ämnar ta itu med Sydamerika bara de löst de där andra ”lättlösta” problemen. När detta händer är ju inte lätt att säga dock och så länge de har fullt upp i Asien kan Sydamerikanska stater kanske känna sig tämligen trygga. Men nog kommer man att försöka stötta inhemska opppositionsrörelser i Sydamerika, som de rikas försök till revolter både i Venezuela och i Bolivia, så gott man kan. Stora bombningsinsatser där vill man kanske undvika just nu dock.
08/08 18:15 at 18:15
När… om det nånsin händer.
För USA är på nedgång. Dess andel av världens produktion blir bara mindre och mindre. Snart är de inte ens nummer ett längre. Den platsen intas av Kina inom nåt tiotal år.