Jag har skrivit om det tidigare på bloggen och misstänker att de flesta yngre människor som läst vad jag skrivit inte har trott på mig, eller föreställt sig att jag överdriver grovt, men det är ett faktum att överklassen för inte så länge sedan betraktade vanligt folk mer som djur än som människor – på fullt allvar.

Den som lyssnade på programmet Greven, i P1 idag, en intervju från 1993 med greve Magnus Stenbock, som dog för lite sedan, kunde höra en ”blåblodig” person uttala en åsikt av just det slaget. (Programmet sändes klockan 11.03 med repris klockan 20.03.)

Dystert nog finns programmet inte utlagt på nätet (kan bara hoppas att det kommer så småningom) så jag har inte möjlighet att varken citera exakt eller belägga mitt referat av hans uttalande, men den som tvivlar har alltid möjligheten att ringa eller mejla SR och kontrollera saken.

Ninni Hasselberg, som intervjuade, frågade greven om han någon gång hade önskat att han vore någon annan. Fritt återgivet ur minnet således:

Jo det hade hänt, ibland när han hade haft ont och fysiska besvär, att han önskat att han hade varit en vanlig bonde (möjligen sade han bondpojke eller dräng alternativt bonddräng), som ju inte kände smärta på samma sätt och som hade annat för sig än att fundera över kroppsliga plågor/åkommor.

Tydligare kan det inte uttryckas. Det här är precis den uppfattning man haft om djur ända tills för bara några årtionden sedan, att de är så lågt stående varelser att de inte känner smärta eller kan lida av psykiska eller nervösa besvär. För greve Magnus Stenbock var vanliga människor helt självklart en slags lägre stående varelser vars känsloliv mer liknade hundens eller oxens än hans eget överlägsna och förädlade dito.

Inte konstigt att högern var helt emot hela demokrati- och välfärdsprojektet.

Mycket tyder på att överklassen, även den yngre delen av denna, är av samma uppfattning ännu idag och demokratin står fortfarande inte högt i kurs i överklasskretsar.

Tillägg 27/6:
Tack Kurt, som kommenterat nedan, för länken till programmet. Har alltså avlyssnat det igen och återger här lite mer av vad greven sade. På journalistens fråga om det fanns skillnader mellan adel och inte adel, svarar han bl.a. så här:

….kan jag säga med en aforims som jag har med i min bok. Där står det så här: ”Demokraten kräver mycket av andra, aristokraten kräver mycket av sig själv, dvs pliktkänsla och uppoffring för landet. Det var adliga dygder och naturligtvis ståndaktighet, hederlighet och anständighet och dessutnom ledarförmåga hörde till sådana egenskaper som tillhört adliga familjer”

Dessa egenskaper skiljer alltså, enligt greven, vanligt folk från adeln. På annat sätt kan man inte förstå hans svar.
På frågan om han inte någon gång hade velat vara bonde, eller ha ett praktiskt arbete, förklarar greven att se det låg inte för honom. Däremot hade han som ung velat bli vetenskapsman men sedan var det konsten, måleriet som fängslade honom.

Därmed till ett återgivande av vad exakt greven sade, och som jag refererade ur minnet ovan, Journalisten frågade alltså: ”Har greven någonsin längtat efter att vara någon annan än en greve?” varvid greven svarade:


Ja det måste jag säga att ibland när man har haft olika sjukdomslidanden så har man tyckt att om man vore en riktig sån där bonddräng som inte fäster sig vid om han har ont här eller där och inte oroar sig för om han har ont här eller där, minns jag att jag tyckte då.

Detta är detsamma som att säga att ”bonddrängen” inte hade förstånd nog att ha ont eller oroa sig om han var sjuk.

Tänk, det syns mig som om det som adeln tyckte om vanligt folks sjukdomar då, och ansåg vara självklart och genetiskt betingat, det ser dagens borgerlighet (och dessvärre också ledande socialdemokrater) fortfarande som ett ideal, men numer uttrycker man det som en norm, snarare än att tro på det som genetiskt nedärvd underlägsenhet: ”Du som inte är rik ska inte bry dig om om du är sjuk och mår uselt, du ska slita och jobba på i alla fall!”

Länk:
Intervju med en greve, SR dokumentär (kl. 11.03)