Såg Fredrik Lindströms program om Sverige i kväll, och blev urarg. Det finns få ting som retar mig så mycket numer som skällandet på, eller förhånandet av den ”sociala ingenjörskonsten”, på miljonprogrammet och på byggstandardiseringar.

Miljonprogrammet var en välsignelse för väldigt många.
Det var förvisso stor skandal att man rev gamla fina hus i stadskärnorna, kontoriserade dem och ersatte de äldre husen med fula fyrkantiga lådor, men de moderna bostäderna, även om områdena inte var precis drömlikt mysiga, var likafullt en välsignelse när de byggdes med en försiktig början under senare delen av fyrtiotalet men huvudsakligen med miljonprogrammet under 60-talet.

Först hade vi den usla bostadsstandarden i städerna, som bestod för ganska många ända in på sextiotalet, och trångboddheten. Hela familjer bodde i ynkligt små lägenheter, fortfarande omoderna med endast kallt vatten inne, ibland inte ens det, med vedspisar, ibland gasspisar, med dass tre trapper ner och en trappa upp på andra sidan gården i värsta fall. Det kan ju tyckas idylliskt för dagens ofantligt bortskämda unga människor och för den äldre överklassmässiga kultureliten i min egen generation, som är de som har initierat råskället på miljonprogrammet, men ingen av dem skulle stå ut att bo med sina familjer en vecka i sådana lägenheter som stora delar av svenska folket fick hålla tillgodo med på den tiden.

När ”flyttlasspolitiken” drog igång så smått mot slutet av femtiotalet, men mest in på sextiotalet, uppstod en skriande bostadsbrist i de större städerna med 10-15 års bostadsköer. Arbetare på industrierna bodde i tillfälligt uppslagna baracker, med delat kök och toalett, folk hyrde rum i andra människors lägenheter och de som hade lägenheter bodde fortfarande uselt i många fall.

När jag gifte mig under sextiotalet började vi med att bo i ett litet gårdshus utanför Södertälje, med vedspis i köket och kallt rinnande vatten samt en kakelugn i det enda rummet och med utedass på gården. Det blev kallt på vintern och det var inte bekvämt att behöva värma vatten varje gång man skulle tvätta sig och stå vid vasken i köket och svabba. Det var tur att mamma hade bad så att man kunde åka hem till henne och bada då och då i alla fall.

Nej, bostadsbristen den gången berodde inte på att man inte tillämpade marknadshyror eller på regleringar, utan på den enorma och snabba omflyttningen av svenskar, in till industrierna i de större städerna, som ropade efter arbetskraft. Mängder av människor flyttade in till storstäderna från landsbygden och framför allt från Norrland (den s.k. flyttlasspolitiken alltså). En privat bostadsmarknad hade inte haft en chans att fixa det här direkt heller. Alltså satsades politikerna pengar på just ”miljonprogrammet” och så småningom fick människor anständiga bostäder på grund av det intensiva bostadsbyggandet. De fick nya fina lägenheter med en standard som många av dem var överlyckliga för, moderna lättskötta kök, riktiga diskbänkar, kylskåp, badrum, fina och moderna tvättstugor i källarna.

Jag minns en finska, som kom till Sverige som invandrare i mitten av sextiotalet, som i början av 70-talet berättade för mig att hon tyckte att hon hade kommit till himmelriket när hon kom till Sverige och flyttade in i den moderna lägenheten, med den av kultureliten idag så förhatligt reglerade bostadsstandarden. Detta var mer än hon någonsin hade kunnat drömma om. Jag glömmer aldrig hur hennes ögon strålade när hon berättade om sin ankomst till Sverige. Många svenskar kände likadant när de fick flytta in i någon av miljonprogrammets lägenheter.

Den löjliga forskningen om köksarbetet
Fredrik Lindström behagade också skämta om forskningen vid Hemmets forskningsinstitut, och visst, vad spelar kvinnornas ryggar för roll. Gör ju inget om de får förslitningsskador genom fullkomligt vansinniga arbetsställningar vid för låga diskhoar exempelvis. Löjligt att forska kring köksarbetets ergonomi alltså, ett tecken på överhetsattityder, ett regleringsvanvett, förstod man av programmet. Och vilka fula fönster husen hade förresten, inte en spröjs så långt ögat nådde.

Så kan endast den diskutera som aldrig behövt arbeta i ett omodernt kök, som aldrig behövt tvätta, städa eller laga mat på det mest opraktiska sätt man kan tänka sig och ingen som inte tvättat fönster med sex rutor i begriper hur mycket lättare fönstren är att tvätta om rutorna är hela, men förstås, det var ju kvinnorna som skulle sköta den saken, eller hembiträdena, och deras ryggar – vem f:n bryr sig om dem – fjantigt alltså, ja övermåttan löjligt, att vilja underlätta kvinnors hemarbeten och rationalisera deras arbetsplatser, överhetsfasoner av värsta slag.

Nu hör det nämligen också till saken att kvinnorna började förvärvsarbeta i allt högre utsträckning in på femtiotalet och i ännu högre grad under 60-talet, även medelklasskvinnorna (många av arbetarklassens kvinnor hade arbetat hela tiden), och då ville de gärna ha lättarbetade kök, för – hör och häpna, ja håll i er, det var faktiskt kvinnorna som, vid sidan av sina förvärvsarbeten, också skötte hushållen. De förhånade inte de effektiva och funktionella diskbänkarna som ersatte vasken. De tyckte inte det var löjligt att de fick varmt vatten i kranarna. De tyckte inte att kylskåpen var mest till besvär och de svor inte för att dessa enligt reglerna skulle finnas i köken. De tyckte inte att de moderna tvättstugorna var fåniga överhetsfasoner och de längtade garanterat inte efter de vedeldade tvättgrytorna och sköljandet i sjön.

Det är med förlov sagt både tanklöst och arrogant att uttala sig med förakt och hånfullhet om miljonprogrammet, som betydde så mycket, ja var en ren välsignelse för så många. Det fanns baksidor förstås, som med det mesta, men alternativet, att inte ha byggt, det hade varit en enda stor baksida – utan någon framsida alls.

Standardiseringarna – en välsignelse och också miljövänligt
Man har också gnällt över byggnormer och standardiseringar, ja det gjordes också i programmet, ingen valfrihet på det sättet har det hetat men som vanligt ökar inte valfriheten för majoriteten för att allting kan se ut precis hur som helst. För den som har råd att byta hela badrumsinredningen och kakla om hela badrummet för att hålen i väggen inte stämmer med toalettpappershållaren kanske det är jättekul och ger en enorm valfrihet. Jag blev bara ilsken som ett bi när jag upptäckte att det inte fanns en enda taorullhållare att uppbringa som stämde med hålen i kakelväggen i badrummet när vi flyttade hit. Jag hade varken råd eller lust att riva och kakla om hela badrummet för den sakens skull.

sŠdesŠrla Så här fick det bli istället för ett nytt badrum. Så jag längtar tillbaka till den tiden då man visste att det man köpte passade till den utrustning man redan hade. Variationerna förelåg ju ändå, det fanns toapappershållare med olika utséenden, trots att skruvarna alltid satt med samma avstånd.

Länk:
Världens modernaste land – men världens osäkraste folk, Fredrik Lindström, svt 1/7 2007