Vilka är de där personerna som sitter i rebellrådet, NTC, de där som hela världen (nästan) har erkänt som Libyens legala regering? Jag har nu ägnat flera dagar åt att försöka ta reda på den saken och det här är vad jag har funnit. Idag finns det betydligt mer på nätet om saken än då upproret i Libyen började. Sanningshalten kan jag dock inte garantera även om jag får intycket att informationen är i huvudsak riktig.

Om Mustafa Abdul Jalil
En av de två mest kända medlemmarna i rebellrådet är Mustafa Abdul Jalil, den lille mannen som sågs hälsa på Cameron och Sarkozy häromdagen. Han var justitieminister i Ghadfis regering sedan 2007 och fram till slutet av februari då han bytte sida.

Han studerade vid University of Libya, på institutionen för Sharia och Lagar på det arabiska språket. Därefter utsågs han till assistent till åklagaren i Bayda innan han blev utsedd till domare 1978. Han ansågs ofta döma mot regimens önskemål. När han ville avgå 2010, därför att regimen inte frigav ett antal fångar, säger Wikipedia, tilläts han inte göra det.

At least 200 others remain detained after serving their sentences or being acquitted by courts. Justice Minister Mostafa Abdeljalil has publicly called for the release of these prisoners, but the Internal Security Agency, which holds them, refuses to comply… Justice Minister Abdeljalil has said that he is unable to order an investigation into abuses by Internal Security Agency Officers because they have immunity. Only the Interior Ministry can waive immunity, but it has consistently refused to do so, he said.

(min översättning: Minst 200 andra var fortfarande fängslade efter att de avtjänat de straff som hade utmätts för dem av domstolen. Justitieminister Mostafa Abdeljalil hade offentligt begärt att de skulle friges men Avdelningen för inre säkerhet, som höll dem kvar i fängelse, vägrade att ge med sig…..
Justitieminister Mostafa Abdeljalil har sagt att han inte kan beordra en undersökning som trotsar ansvariga inom Avdelningen för inre säkerhet eftersom de har immunitet. Bara inrikesministern kan häva denna immunitet,  men han har konsekvent vägrat att göra så, sade han.)

Det där låter lite märkligt om man samtidigt vill hävda att Ghadafi styrde allt med järnhand och att ingen tilläts säga emot honom. Hade det varit så borde Jalil inte ha kunnat både döma mot regimens intentioner ibland och tala för frisläppandet av fångar som den enväldige Ghadafi inte vill släppa och ändå kunna sitta kvar på sin post. Då borde han istället ha avskedats för att han inte var tillräckligt följsam, tycker man, och i värsta fall själv ha satts i fängelse. Istället godkändes inte hans avgångsbegäran.

Så är det dags att tala om, fast jag återkommer till denne senare, att minister för inrikesdepartement var Younis, mannen som mördades för några månader sedan. Här skyller alltså i praktiken Jalil på Younis för att ett antal fångar inte blev frisläppta, fast han själv ville att de skulle släppas.

I samband med anklagelserna, 1998, mot ett antal bulgariska sjuksköterskor om att de medvetet skulle ha injicerat drygt 400 barn med HIV-virus, och dessa sköterskors överklagande till den högsta instansen 2007, där Jalil satt som ansvarig domare, vägrade han att upphäva dödsdomarna mot kvinnorna, som hade torterats att erkänna sig skyldiga. (2)

De frigavs så småningom, sannolikt efter en affärsuppgörelse som handlade om vapen, fast det har förnekats av båda parter att dessa affärer hade med saken att göra. Hrm.

När rebellupproret började skickades Jalil till Benghazi för att försöka förhandla fram frigivning av de Ghadafitrogna gisslanfångar som rebellerna hade tagit. Istället gick han över till rebellernas sida 21/2 2011. Det sägs också att Jalil ledde förhandlingarna 25/2 som ledde till att man satte upp en interimsregim i Bengahzi i väntan på att Ghadafi hade störtats från makten.

Enligt somliga Ghadafilojala är Jalil också känd som rasist. (1)

Jalil is known by revolutionary and progressive organizations throughout Africa as a racist. His so-called Transitional National Council, in accordance with their Arab supremacist mindset, rejects Libya’s African identity. (1)

(min översättning: Jalil är känd av revolutionära och progressiva organisationer genom hela Afrika för att vara rasist. Hans så kallade Transitional National Council (rebellrådet TNC: min anm.) vägrar acceptera/avvisar Libyens Afrikanska identitet, i överensstämmelse med de arabiska överhöghetsidéerna .)

Det är väl numer allmänt känt att rebellerna har mördat ett antal svarta, misshandlat andra och skrämt många på flykt, samt att de uttalat klart rasistiska åsikter.

I våra västerländska media har svarta nästan alltid, tills nyligen, påståtts vara legosoldater hyrda av Ghadafi, trots att de flesta varit endera infödda libyer (c:a 25-30% av Libyens befolkning är av afrikanskt inte arabiskt ursprung) eller gästarbetare, som inte sällan utfört de arbetsinsatser som många arabiskättade libyer ansett sig för fina att utföra:

These African governments must be aware that Libya’s ex-Minister of Justice Mustafa Jalil, leader of the Transitional Council, and other Libyan officials who have defected to the rebels were among those who condoned brutal attacks on Africans in a series of incidents a few years ago, when Nigerians and Ghanaians were being attacked in the streets of Tripoli. This was an attempt to embarrass Qaddafi and tarnish his Pan-African credentials, thereby undermining Libya’s Pan-African project. (1)

(min översättning: Dessa afrikanska regeringar måste bli medvetna om att Libyens f.d. justitieminister Mustafa Jalil, ledare av rebellrådet, och andra libyska tjänstemän som har övergått till rebellerna, var bland dem som gav de brutala attacker på afrikaner, i en serie incidenter för några år sedan, sitt godkännande, då när nigerianska och ghanesiska afrikaner attackerades på Tripolis gator. Detta var ett försök att genera Qaddafi och att förlöjliga/göra ner hans Pan-afrikanska insatser, för att därmed underminera Libyens Panafrikanska projekt.)

Vidare kan vi om Jalil läsa att:

What should concern us most is that both Jalil and Younis come from the Haribi tribe, the dominant one in northeast Libya, and the one that overlaps with al Qaeda. According to Stratfor, the “…Harabi tribe is a historically powerful umbrella tribe in eastern Libya that saw their influence wane under Col. Gadhafi. The Libyan leader confiscated swaths of tribal members’ land and redistributed it to weaker and more loyal tribes…”.(3)

(min översättning: Vad vi bör oroa oss mest för är att både Jalil och Younis (skrivet innan denne mördades) kommer från Haribiklanen, den klan som dominerar i nordöstra Libyen och den som har kontakter med al Qaeda. Enligt Strafor, är …”Haribiklanen en historiskt mäktig paraplyklan i östra Libyen som såg sitt inflytande minska under överste Gadhafi. Den libyske ledaren konfiskerade delar av klanmedlemmarnas mark och gav den åt svagare och mer lojala klaner….”)

Därmed över till näste kände man i NTC.

Om Mahmoud Jibril
Mahmoud Jibril, som numer kallas Libyens premiärminister och som, sedan 23/3 fungerar som ordförande för rebellrådets internationella affärer och den verkställande styrelsen i NTC, utexaminerades i ekonomi och statsvetenskap på universitetet i Kairo. Därefter tog han en mastersexamen i ekonomi (1980) och en doktorsgrad i statsvetenskap (1985) vid Universitetet i Pittsburg där han undervisade i strategisk planering ett antal år.

Mellan 2007 och mars 2011 satt han i Ghadafis regering där han hade ansvaret för ekonomi och utveckling. Han ivrade för privatiseringar och liberalisering av Libyens ekonomi, något som också delvis kom till stånd. Inte svårt alltså, att förstå varför han kommer så väl överens med Sarkozy och Cameron. Samtidigt som det är svårt att tänka sig att mannen medverkar i, eller tänker sig att han medverkar i någon slags socialistisk/kommunistisk revolution.

Jibril talar, som man förstår, god engelska, medan Jalil sägs inte tala detta språk.

Jibril led meetings and negotiations with French President Nicolas Sarkozy, a meeting that resulted in France officially recognizing the National Transitional Council as the sole representative of the Libyan people. He also met with UK Foreign Secretary William

(min översättning: Jibril ledde möten och förhandlingar med den franske presidenten Nicolas Sarkozy, i ett möte som resulterade i att Frankrike officiellt erkände rebellrådet (NTC) som den enda representanten för det libyska folket. Han träffade också den brittiske utrikesministern William.)

Jibril är en ädel man dock, som har vädjat till rebellerna att sluta med sin förstörelse och sitt plundrande.

Om Abdul Fatah Younis
Younis, som mördades för några månader sedan, troligen av någon av de islamistiskt fanatiska grupperna bland rebellerna, var generalmajor i Ghadafis militär och samtidigt inrikesminister. Han var alltså den person som, enligt Jalil, vägrade att frige de tidigare omtalade fångarna, som var de som i mitten av 90-talet försökte störta regimen och mörda Ghadafi.

Yonis ansågs vara nr 2 i den tidigare libyska regeringen. Han anlände till Benghazi med en styrka för att frita de tidigare omtalade lojalister som hade tillfångatagits i början av upproret. Han lär ha förhandlat fram en frigivning av dessa och samtidigt lovat att hans styrkor inte skulle skjuta på de protesterande.

Han gick så över till rebellerna och sattes som NTC:s ansvarige för militären. Men snart förklarades en annan person vara chef för denna, nämligen Khalifa Haftar. Detta förnekas dock av NTC. Haftar fick istället bli tredjeman med titeln generallöjtnant.

28:e Juli arresterades Younis för att han misstänktes spela under bordet med Ghadafi och därpå mördades han. Enligt Tarhouni var det Obaida Ibn Jarrah Brigaden som dödade honom. Rebellerna påstår att denna brigad huvudsakligen bestod av tidigare fångar som alltid misstrott Younis.

and according to Reuters, the group is likely to have Islamist leanings. One rebel commander, who asked not to be named, said Islamists whom Younes had targeted as interior minister may have killed him in retaliation. ”Some of those Islamists are now fighting with the rebels and they have always refused to fight under Younes’s command and have always viewed him with suspicion,” he said.

(min översättning: och enligt Reuters, har grupperna sannolikt islamistisk inriktning- En rebelledare, som bad att inte bli nämnd med namn, sa att islamister, som Younis hade bekämpat som inrikesminister, kan ha mördat honom som hämnd. ”En del av dessa islamister kämpar nu med rebellerna och de har alltid vägrat att slåss under Younis befäl och har alltid betraktat honom med misstänksamhet”, sade han.)

Om Khalifa Belqasim Haftar (Hifter, Hefter or Huftur)
Haftar var tidigare militär befälhavare i Ghadafis armé men avgick när Libyen hade förlorat kriget mot Chad, och sökte asyl i USA. Några har menat att han hade kontakter med CIA.
Haftar satte nu upp en egen armé, bekostad av CIA men återkom till USA i början av 90-talet där han bosatte sig i Virginia. Han återvände 2011 till Libyen där han hade utsetts till att ansvara för militären, något som NTC senare har förnekat. Han var underställd Younis fram till mordet på denne.

Högst i rang i NTC:s militär förefaller Suleiman Mahmoud vara. Han var tidigare officer i Ghadafis armé.

Om Abdelhakim Belhadj
Belhadj kallas emir i Libyens islamiska kampgrupp ( Libyan Islamic Fighting Group, LIFG)

Belhadj är född 1966 och utbildad civilingenjör. Han var med i en grupp som tänkte mörda Ghadafi men tvingades lämna Libyen innan gruppen hade hunnit uträtta något. Han tog sig till Afghanistan där han ingick i de islamistgrupper som slogs mot Sovjetunionen. 1992 återvände han till Libyen och det var nu han grundade LIFG tillsammans med några andra. Gruppen försökte störta Ghadafi från 1994 och framåt. Efter ett misslyckat mordförsök på Ghadafi krossades LIFG 1998.
Belhadj flydde då till Afghanistan och slog sig samman med Talibanerna. När USA hade invaderat Afghanistan och avsatt Talibanerna flydde han först från Afghanistan men återvände tydligen. CIA och MI6 hade ögonen på honom och arresterade honom 2004 i Kabul (andra säger i Kuala Lumpur  (5)). Därifrån togs han till Bangkok där han hölls fången och torterades. Han överlämnades så till Libyen där han satt i fängelse under 7 år och torterades. Så småningom frigavs han av Saif-al Islam, Ghadafis son, mot att han lovade att inte mer vända sig mot regimen eller använda vapen mot denna. Tydligen lämnade han Libyen när han blev fri.

In 2010 under a ”de-radicalisation” drive championed by Saif al-Islam Gaddafi, the Libyan authorities released him amongst 170 other Libyan Islamists. In March 2011, Belhadj appeared in an unreleased al-Jazeera film, in which he praised the mediation of Saif al-Islam for his release. In responce, Gaddafi’s son said that the men who had been freed ”were no longer a danger to society.”

(min översättning: 2010, under en ”deradikaliseringkampanj” som bedrevs av Saif al-Islam Gaddafi, släppte de libyska myndigheterna honom (Belhadj) fri, tillsammans med 170 andra libyska islamister. I mars 2011 uppträdde Belhadj i en icke släppt al-Jazeerafilm där han prisade Saif al-Islams förlikning och för frigivningen av honom. Som svar sade Gaddafis son att mannen som hade blivit frigiven ”inte längre var något hot mot samhället”.)

Detta frisläppande påstås Saif al Islam ha ångrat vilket inte är svårt att förstå.

När oroligheterna utbröt tog sig Belhadj hem igen:

Abdel Hakim Belhadj returned to his country in a Qatar military plane at the onset of the NATO intervention. He took command of the Al-Qaeda men in the Jebel Nefoussa mountains. ….
Abdel Hakim Belhadj opened the gates of the Abu Salim prison, liberating all the Al-Qaeda jihadists who were still detained. He was appointed military governor of Tripoli. He currently demands an apology from the CIA and MI6 for the treatment inflicted on him in the past [8]. The National Transitional Council has put him in charge of training the army of the new Libya. (4)

(min översättning: Abdel Hakim Belhadj återvände till sitt land i ett Qatariskt militärplan i samband med Nato-insatsen. Han tog kommandot över Al Qaida-männen i Jebel Nefoussabergen…..

Abdel Hakim Belhadj öppnade grindarna till Abu Salimfängelset och befriade alla de Al Qaida-jihadister som fortfarande satt fängslade. Han utnämndes till militärguvernör över Tripoli. Har har just begärt en ursäkt från CIA och MI6 för den behandling dessa organisationer utsatte honom för tidigare. The National Transitional Council har satt in honom som ansvarig för träning av det nya Libyens armé.)

Man ska alltså lägga märke till att Belhadj nu bryter mot ett löfte som han har avgett. Hur pålitlig är han när han påstår att han syftar till en moderat islamistisk men demokratisk stat? Jag skulle inte lita på honom om jag vore ledare i något av Natoländerna.

Intressant är också ett vittnesmål från en f.d. brittisk spion, David Shaylor:

According to UK counter espionage agent David Shayler, the development of the LIFG and the first assassination attempt on Gaddafi by Al-Qaeda was funded by the British MI6 to the tune of 100,000 pounds.
At the time, Libya was the only state in the world that was hunting for Osama bin Laden, who still officially enjoyed the political support of the United States, despite his disapproval of ”Operation Desert Storm.” (4)

(min översättning: Enligt brittiska spionagenten David Shayler, var grundandet av LIFG och Al Qaidas första försök att mörda Gaddafi planerat av brittiska MI6 för 100.000 pund. 

Vid den tiden var Libyen den enda stat i världen som var ute efter Osama bin Laden, som fortfarande officiellt hade stöd av USA, trots hans fördömande av Operation Desert Storm (första kriget mot Irak i februari 1991: min anm.)

Slutsatser:
Det är denna samling personer, samt ett antal andra som fortfarande är hemliga (!) som en del människor i Sverige, men även utomlands, tror håller på att göra en socialistisk, folklig revolution. Jag tror att de tar grundligt fel. Ingenting i de här personernas historia antyder att deras hjärtan klappar för socialism eller kommunism. Tvärtom. Både Jalil och Jibril ville privatisera statens egendom och liberalisera ekonomin. NTC var snabbt med att inrätta en ny centralbank som ska arbeta i samverkan med Västvärldens banksystem, vilket få kommunistiska revolutionärer skulle göra.

Belhadj å andra sidan, är en islamistisk fanatiker som önskar inrätta ett strängt islamistiskt samhälle, av samma modell som det i Saudiarabien. Sannolikt har inte heller Jalil något emot ett sådant samhälle. Dessutom kan vi inte anta att Belhadj har någon som helst sympati för socialism eller kommunism med tanke på att han bekämpade Sovjet under en tid då Sovjet försökte stötta en profan kommunistisk regim i Afghanistan.

Det föreligger, vilket väl också erkänns i våra stora drakar idag, allvarliga motsättningar mellan de här personerna om hur Libyens framtid ska utformas. Så vad kan vi förvänta oss. Det är förstås inte möjligt att förutsäga vad som kommer att hända men framförallt två scenarier är rimliga att tänka sig:

1: Ghadafi, och/eller Ghadafitrogna fortsätter att strida, med gerillametoder om eller kanske snarare när de besegrats helt och även i Sirte och Bani Walid. Då får vi se ett fortsatt inbördeskrig mellan rebellerna och Nato på ena sidan och Ghadafitrogna på den andra.

2: Så länge Ghadafi finns kvar i livet eller hans anhängare fortsätter att kämpa kommer NTC att behöva stödet från Nato. Sannolikt kommer Väst då att skicka in trupper, möjligen saudiska sådana, eller trupper från något annat arabland, som man tycks tro ska accepteras bättre av libyerna. Så länge dessa inte har det totala övertaget och om de Ghadafgitrogna inte lägger ner sina vapen kommer Nato att fortsätta bomba och så länge kommer rebellerna att koncentrera sig på att bli av med Ghadafianhängarna, eller oskadliggöra dessa och vara tacksamma för bombstödet från Nato.

Lyckas rebellerna helt oskadliggöra Ghadafianhängarna gissar jag att de sedan kommer att vända sig mot det Nato och USA, som inte kommer att vilja lämna Libyen utan som kommer att kräva att få sätta upp stora militärbaser i Libyen. Eventuellt kommer vi då att få se hur flera klaner strider sinsemellan och samtidigt strider mot Nato.

Någon lätt och snar fred tror jag dessvärre inte att vi får se.

/Kerstin

Tillägg 25/9 kl. 04,30:
Läser just på COTO Report att den gröna flaggan har hissats över vissa delar av Benghazi och Tripoli igen. Läser dessutom att Nato fortsätter att bomba civila i Sabha, Bani Walid och Sirte, att städerna ifråga alltså inte är intagna än, samt att franska specialstyrkor använder ambulanser för att åka runt och göra överraskningsanfall ur – stiliga krigare de där i Nato, om det nu är sant. Det påstås vara bekräftat.
Man kan ju istället göra som de här gör.
/DS

Länkar:
1) Resistance in Libya: Imperialism will be buried in Africa, Gerald A. Perreira, Global Research, 21/9 2011
1) Missförhållanden i Libyen som svenska medier inte rapporterar om, Klassperspektiv 20/9 2011
2) HIV trial in Libya, Wikipedia (eng.)
3) Once NATO enemies in Iraq and Afghanistan, now NATO allies in Libya, Webster Tarpley, Voltairenet.org 24/5 20114
4) How Al Qaeda men came to power in Libya, Thierry Meissan, Voltairenet.org, 7/9 2011 (Den här artikeln har ett antal noter/länkar som är mycket intressanta att gå vidare på.)
5) Abdelhakim Belhadj The Mask Behind The Many Men, Christof Lehman, NCNBC, 25/9 2011
- Libya Invasion Planned by NATO Since 2007 with the Support of MI6
Mustafa Abdul-Jalil and Mahmoud Jibril have been paving the way for NATO’s conquest since 2007, Global Research, 27/11.2011