Genom Britt, som kommenterat på min förra post om Peter Rosts utmärkta Sommarprogram, fick jag en länk till en artikel i tidningen Vi, om whistle blowers, de där människorna som, liksom Peter Rost, Sara Wägnert, Ingvar Bratt m.fl. går ut och avslöjar oegentligheter på sina arbetsplatser, eller inom andra verksamheter som de känner väl till eller deltar i, som inom politiken, i föreningar eller klubbar. Det är en mycket läsvärd artikel som jag rekommenderar.

När jag så lyssnar på programmet Kropp och själ i natt, där man bl.a. tog upp Stanley Milgrams berömda experiment (från 1961), som handlade om lydnad och vad människor kunde fås att utföra på uppmaning av auktoriteter, ser jag den länk som förbinder de här båda fenomenen.

Milgrams experiment (som man kan läsa om i Wikipedia bl.a) visade att så många som 65% av de undersökta experimentpersonerna var kapabla att, på en auktoritativ forskares uppmaning, döda en annan person (skicka så starka elektriska strömmar igenom hans kropp att han dog av dem/experimentet var fejk förstås). Experimenten handlar mest om whistle-blowerns motsats, om de auktoritetstrogna, de underdåniga, de lydiga men det är dessa människor som möjliggör för maktetablissemang, av olika slag, att behålla sin makt och att stänga av/sparka/isolera dem som rättmätigt säger ifrån. De onda människorna, som någon har sagt, skulle inte kunna göra så mycket ont om inte de goda människor teg.

Ofta börjar whistle-blowern med att försöka tala med den överordnade, påtala vad som är fel, istället för att offentliggöra sina upptäckter direkt, och därmed bäddar han/hon för sin definitiva undergång.

De där som säger ifrån, som påtalar oegentligheter eller lägger fram berättigad kritik mot överheten, de med civilkurage, riskerar alltid sin framtid. De riskerar den just för att alldeles för många människor i deras omgivning är fega, inte vågar ställa sig upp och offentligt stötta whistle-blowern. ”Whistle-blowers” i Sverige stöts nästan alltid ut och går förlorande ur sina strider.

Jag har sett dem, ett antal gånger i mitt liv, oftast i mindre viktiga sammanhang, som i föreningar och klubbar, men även i ett, för mig, mycket viktigt sammanhang: Där sitter de, de där fega, lydiga men annars så trevliga arbetskamraterna, tittar en inte i ögonen, tilltalar en inte, behandlar en som luft. De vet att de är fega, de vet att man har rätt, de vet att de är så ynkligt ängsliga att säga eller göra något som kan resultera i negativa konsekvenser för dem själva. De skäms egentligen över sig själva och just därför undviker de whistle-blowern och bidrar på så sätt till att isolera denna. Sedan kan desssa fega varelser komma, åratal efteråt, och be om ursäkt eller erkänna att man hade rätt, att de inte borde ha tigit den där gången, att de ångrar sig – det är så dags då!

I artikeln i tidningen Vi, berättas historierna om flera av våra mest kända whistle-blowers och hur det gick för dem. Dessutom ges ett antal tips om hur man ska gå tillväga om man bestämmer sig för att ”blåsa i pipan”, för att inte själv drabbas alltför hårt, även, som man skriver, om man alltid måste vara beredd på det värsta. Enligt min erfarenhet kommer alltid det värsta att hända och i verkligheten finns aldrig någon total upprättelse, sådan finns bara i sagorna, åtminstone i Sverige.

Mitt personliga tips är således: Gå inte till chefen och varna honom/henne eller avslöja vad du vet, inte ens av ren omtanke och för att du vill väl, förrän du har bevis, samlat papper och vet att du kan sätta dit chefen om det kommer att knipa (och förvara bevisen, eller kopior av bevisen, så att chefen inte kan få tag i dem). Går du till chefen utan klara belägg som håller vid en offentlig granskning, kommer du garanterat att gå ut som storförlorare. Dessvärre är whistle-blowern ofta den där personen som vill vara juste, och det är livsfarligt i sådana här fall att vara det då det ger den överordnade, eller andra som känner sig hotade, en chans att samla material mot dig, hinna förtala dig, intrigera emot dig, hinna gömma undan bevis etc.

Slutligen: Det straffar sig nästan alltid att vara whistle-blower och det lönar sig nästan alltid att vara nickedocka! Det är de fega som gör detta till ett sorgligt faktum.

Länk:
– Tidningen Vi / om whistle-blowers
– Vi är mycket mer lättlurade än vi vill tro, Motvallsbloggen (3/11 2006) om grupptryck