Forts från del IV

Svenska språket, invandrarna och svenskarna
Det finns få områden som så många vet så lite om och som så många samtidigt anser sig vara sådana imponerande experter på, som frågan om hur man lär sig svenska som andra språk när man är vuxen: ”Det är bara att göra si, det är bara att göra så, det är bara att ställa krav…” Alla i det här landet tycks veta hur man ska organisera flyktingmottagandet och/eller undervisningen i svenska för invandrare trots att de inte kan ett vitten om den saken – detta gäller inte minst journalister och politiker.

Invandrare skriver inte ner sig på prov för att få behålla ”socialbidragen”
Janne Josefsson påstod, i Uppdrag Granskning, att det är vanligt att invandrarna skriver bort sig på proven för att få behålla sina socialbidrag. Det här är rappakalja i mer än ett avseende.

Under de år jag arbetade som lärare i svenska för invandrare träffade jag kanske på ett par stycken invandrare som var slöfockar och asociala. Och om det är sant att somliga gör som Josefsson hävdade, så kan det lika gärna, ja mer sannolikt, bero på att dessa invandrare har fått det svenska systemet ordentligt om bakfoten. Det får nämligen många de första åren för att myndigheterna slarvar med att koppla in kompetenta tolkar när de informerar flyktingar och invandrare. Därför kan nyanlända flyktingar få de galnaste uppfattningar om Sverige och behålla dessa ett bra tag, under åratal ibland. Inte sällan informeras de dessutom av andra flyktingar som varit några månader i Sverige redan, och som också fått det mesta om bakfoten. Bland sfi-lärare kallas den senare kategorin informatörer för ”tvåmånadersexperterna” och med deras information kan det bli hur galet som helst.

Har man arbetat några år med flyktingar så har man hört alla tänkbara missuppfattningar om vad som gäller, vid sidan om alla fullkomligt otänkbara. Då har man också varit med och rett upp mängder av missförstånd som uppstått mellan flyktingsamordnare och andra myndighetspersoner och flyktingar. Dessa missförstånd uppstår för att ingen av sidorna begriper vad ett språk är och hur man informerar, respektive informerar sig över språkbarriärer.

Det är säkert mer regel än undantag att flyktingar får höra att ”de får inga socialbidrag om de inte går på svenskkursen”. Det är precis den typen av hot man utsätter dem för (efter att kravliberalismen genomförts på området), och sätten de kan missförstå denna ”information” på är otaliga. Ett rimligt sätt är att tro att det är bara om de studerar svenska som de får ekonomiska bidrag och att de tror att när de är klara med sin svenska så kommer de inte att få några pengar alls att köpa mat för. Detta föreföll även Janne Josefsson tro, trots att han borde ha kunnat informera sig med lätthet eftersom han talar majoritetsspråket i landet, nämligen svenska.

Hur det egentligen är
Flyktingarna i många kommuner har en s.k introduktionsersättning de första åren (men i somliga kommuner får de försörjningsstöd istället), och då ska de studera svenska, om de inte kan försörja sig själva och det kan ytterst få göra utan att kunna någon svenska. Är de borta, pga sjukdom eller av annan orsak, får de avdrag på sitt bidrag och talar man om detta för dem utan tolk så får de regelmässigt hur konstiga föreställningar som helst om vad som gäller.

Vidare är det så, vilket både Janne Josefsson och Nyamko Sabuni ”glömde” att tala om, eller visste inte kanske, att invandrare som inte gör några framsteg vad gäller sina svenskkunskaper stängs av efter en tid och hänvisas till att söka arbete istället. Då får de inte introduktionsbidraget längre utan just ”socialbidrag” fast det inte heter så numer utan ”försörjningsstöd”, något Josefsson inte heller hade klart för sig tydligen. Försörjningsstödet är emellertid något lägre än introduktionsbidraget, så där skulle man kunna tänka sig en orsak att inte vilja bli klar med svenskan, men det var liksom inte vad Janne Josefsson sade i programmet. Men eftersom de allra flesta verkligen vill arbeta och försörja sig själva, och är intelligenta nog att förstå att förutsättningen för att få arbete är att de kan svenska, så tror jag inte att det finns särskilt många som resonerar på det sättet. Jag har inte träffat en enda.

Hur många som lyssnade på Janne Josefsson undrade vad flyktingarna lever på när de är klara med sin svenska om de inte får ”socialbidrag” då, vilket ju var skälet, enligt Josefsson, för dem att skriva dåligt på proven? Vad tror Josefsson själv? Att de får svälta när de är klara med sina svenskkurser? Det var i varje fall detta han antydde, indirekt, möjligen utan att begripa det själv.

Den galna ”leka-affär-modellen”
Ingen ska heller tro att en invandrare kan sitta och lura sfi-läraren någon längre tid, i varje fall inte om han/hon har en kompetent sådan, för sådana genomskådar dylika försök ganska snabbt, och betygen utdelas inte enbart på vad de åstadkommer på proven.

Men visst, när kommuner lägger ut sfi-undervisningen på lägstbjudande anordnare, som anställer vilken arbetslös person som helst, för usel lärarlön, som sfi-lärare, så kanske den gubben går. Men då är det kommunerna, ja även våra rikspolitiker, som ska hängas ut och tvingas att skämmas, inte invandrarna, för sådana lärare drabbar framför allt de seriösa och ivriga kursdeltagarna, och jag kan garantera att de seriösa sfi-deltagarna är i majoritet. De allra flesta invandrare jag haft på mina kurser har verkligen velat lära sig svenska och har arbetat flitigt för att göra det. Så snacket om att de inte vill, eller att de är lata är otroligt oförskämt mot flyktingarna. Om de inte anstränger sig, då är det läraren som gör fel! Det är nämligen omöjligt att sitta och slappa och inte försöka i en grupp, om läraren lägger upp undervisning på rätt sätt.

I Stockholm rev man för några år sedan ner ett välfungerande sfi-system, genom att slå sönder det och lägga ut det på diverse olika och privata anordnare, varvid man förlorade i stort sett samtliga av sina kompetenta och erfarna sfi-lärare. Resultatet blev därefter – rena katastrofen. Om jag inte har totalt fel så var det Rottingmajoren Björklund, som i sin upphöjda inkompetens tyckte denna försämring var en god idé. Sedan gör man som vanligt, skyller sina politiska misstag och dumheter på dem som drabbas av besluten, på invandrarna och flyktingarna i det här fallet. (Samma sak gör politikerna med arbetslösa svenskar, som är arbetslösa på grund av den förda politiken, inte för att de vill vara arbetslösa.)

Psykologiska mekanismer gör att man inte alltid säger som det är
Sedan är det också så, vilket gäller nästan alla människor, att man gärna försöker hålla skenet uppe. Man vill oftast inte säga att ”jag är så dum att jag inte förmår lära mig”. Istället säger man att man skriver dåligt ”för att man inte vill förlora sitt bidrag”.

Det är samma sak med många svenskar som är arbetslösa, de vill inte låtsas om att de lider av sin arbetslöshet. De flesta av oss vill inte betraktas som offer, som utslagna, som värdelösa, då säger man istället att ”man tycker det är skönt att bara slappa” eller att ”det har sina poänger att vara ledig jämt”! och liknande. Detta är mänskligt men betyder faktiskt inte alls att man inte vill arbeta (även om det, som alltid, finns enstaka undantag). Detta vet varje person som har lite insikter om hur vi människor tenderar att fungera. Men sådant tal får genast insiktslösa och okunniga personer att påstå att de minsann känner folk som gillar att gå på bidrag, som inte vill arbeta etc.

Dessvärre kommer båda dessa kategorier att agera nyttiga idioter, för för våra nyliberala politiker är det ljuv musik att höra massor av folk hävda att de arbetslösa och sjuka är lata och arbetsskygga!

I nästa inlägg om svenska språket och invandrarna ska jag ta upp sådant som varje person som arbetar med nyanlända flyktingar borde känna till, men som dessvärre alldeles för få kan och förstår, vilket också skapar problem.

Del I
Del II
Del III
Del IV