Vi ser en helt otrolig journalistik i samband med avsättandet av Juholt och valet av Löfvén som S-ledare.

Igår hörde vi på radion hur Löfvén valdes av partistyrelsen – med acklamation. Det låter förstås bra, enighet är ju något fint. Det är bara det att detta är ett djupt odemokratiskt agerande av partistyrelsen.

I Sverige har vi av tradition haft vissa regler som föreningar och politiska partier har följt men journalistkåren förefaller helt okunnig om dessa regler, som nästan udantagslöst är inskrivna i föreningars och partiers stadgar. Det är medlemmarna som väljer ordföranden i demokratiska föreningar, på årsmöten eller kongresser, inte styrelsen. Möjligen, och det är kanske inte så konstigt numer, blandar journalister ihop begreppen och tror att vad som gäller i stora företag också gäller för, eller bör gälla för demokratiska organisationer. Det är illa i så fall för det betyder att media inte har någon möjlighet att värna vår demokrati, som brukar hävdas att de gör, eller i varje fall att de ska göra. Att en partistyrelse, eller en förenings styrelse själva väljer ordförande brukar normalt förknippas med diktaturer.

Föreningarnas/partiernas medlemmar väljer en valberedning, som har till uppgift att förbereda val av ordförande och oftast också sekreterare och kassör, vid nästa årsmöte/kongress. Det tillkommer sedan denna valberedning att undersöka medlemmarnas åsikter om vem som ska vara ordförande nästa period. Har valberedningen gjort ett bra jobb och förutsatt att föreningen inte är väldigt splittrad, brukar årsmöten/kongresser välja den ordförande som valberedningen föreslår. Men det finns alltid möjlighet att föreslå någon annan, och att i normalt omröstningsförfarande ställa de olika förslagen mot varande på årsmötet/kongressen. Den här ordningen frångick S i dagarna när partistyrelsen ensamt valde Löfvén till ny ordförande.

Snarare än att vara något positivt var väl det där med ”acklamation”, att partistyrelsen var överens om val av ny ordförande, illavarslande eftersom det visar att det inte finns någon inom denna styrelse som värnar om demokratin inom partiet.

Orsaken till brådskan var, med till visshet gränsande sannolikhet, att man måste få fram en jasägande partiledare till fredagen, då Reinfeldt skulle säga ja eller nej till den nya europakten, som bl.a.  handlar om att ställa en stor summa pengar till EU:s förfogande för att hjälpa länder som hamnar i ekonomiska problem men också om överstatliga godkännanden av medlemsstaternas ekonomiska politik. De problem som pakten ska avhjälpa är dessutom en självklar följd av EU:s s.k. grundlag och av den enhetliga valutan euron, där räntan bestäms utom politisk/demokratisk kontroll av EU:s s.k. ”riksbank. Det går inte att idag hävda att ingen visste detta. Det fanns gott om varnande röster inför införandet av den gemensamma valutan.

Vidare, hur bra är en sammanslutning som tvingar medlemmarna, dels att säga ja till vad de dominerande politikerna i denna sammanslutning begär av dem, dels tvingar de ingående staterna att åsidosätta sina djupt rotade demokratiska processer. Detta har vi även sett i både Italien och Grekland, där de nya ledarna ingalunda är tillsatta genom demokratiska val.

Media – demokratins dödgrävare
Hur väl fungerar en journalistkår som är närmast lyrisk över den nye S-ledaren, och som gärna påpekar att han är företagens gullgosse? Den fungerar inte alls skulle jag vilja hävda, i varje fall inte för försvar av demokratin.

Istället pågår i media en formlig kampanj för något som ska likna den amerikanska presidentvalsprocessen. Det ska vara öppenhet kring partiledarvalen tjatar journalisterna. Men kära nån, det är inte media som ska välja partiledare, inte heller svenska folket. Det är medlemmarna i partierna som ska göra det, och de har oftast möjligheter att delta i processen under den tid som förslagen arbetas fram förutsatt att partierna är öppna gentemot medlemmarna om vad de sysslar med. I annat fall kan de inte hävda att de är demokratiska.

Det amerikanska systemet är ett uselt och mycket odemokratiskt system i jämförelse med det traditionella svenska systemet och öppnar för mycket mer korruption än det svenska. I USA kostar presidentkandidaternas kampanjer för att bli valda ofantliga summor pengar, och vilka är det som står för dessa pengar, jo endera kandidaterna själva, som i så fall måste vara ofantligt rika, eller finanseliten. Den senare bidrar emellertid även till de rika kandidaterna av förklarliga skäl. Denna elit kan därmed köpa sig den president och de politiker den vill ha. Det vanliga är ju nämligen att den som har mest pengar vinner valen. I varje fall göre sig ingen vanlig medborgare besvär.

Detta innebär förstås inte att det svenska systemet är fritt från korruption men skillnaden mellan USA och Sverige är ändå ganska stor, även om den minskat de senaste decennierna eftersom det finns andra möjligheter för storfinansen att köpa sig de politiska beslut de önskar sig. Men ingenting bli bättre i den vägen av att man inför ännu en väg till korruption och för storfinansen att köpa politiska beslut.

Den i USA vanliga korruptionen, som består i vad initierade i USA kallar ”svängdörrspolitiken”, innebär att politiker och finansmän är så att säga samma grupp. Personer i politiken går mellan framstående och mycket lönsamma anställningar i de stora multinationella företagen och regeringen. De sitter ömsom i de stora bankernas och företagens styrelser och i regeringen eller i regeringens rådgivande organ. Detta börjar vi se även i Sverige, ja så till den milda grad att vi har anledning att börja betrakta Sverige som en pendang till USA:s stora företag.

Vi börjar se hur också svenska politiker, inte minst socialdemokrater, belönas av storbanker och regeringar i USA med välbetalda uppgifter efter att de gjort sitt i den svenska politiken, och att göra sitt innebär att agera så att man gynnar det internationella finanskapitalet förstås. Erik Åsbrink, exempelvis, är nu rådgivare åt Goldman & Sachs. Åsbrink var mannen som tillsammans med två andra personer lyckades kuppa igenom de svenska avregleringarna i mitten av 80-talet, avregleringar som möjliggjorde utförsäljning av de stora svenska företagen och för bankerna att skinna sina kunder alldeles exempellöst. Göran Persson gick direkt från att ha varit partiledare och statsminister till en högermärkt PR-firma, för att bara nämna några exempel från S. Det sades, men jag vet inte om detta är sant eller förverkligats, att Maud Olofsson skulle fungera som rådgivare åt det amerikanska utrikesdepartementet. Carl Bildt tjänade som USA:s lobbyist vad gällde att få EU-länder att ställa upp på attacken mot Irak.

Även de svenska partierna börjar alltså alltmer fungera som pendanger till amerikanska ekonomiska intressen istället för att gynna svenska medborgare i första hand. Ovanpå detta vägrar M att gå med på att redovisa varifrån partierna får sina pengar, vilket är det normala i andra västdemokratier, vilket inte är förtroendeinjagande, åtminstone inte för oss som inte tillhör de rikaste eliterna.

Demokratin dör successivt allt under medias entusiastiska bifall och påskyndande.

/Kerstin

Länkar:
- (S)tatskupp – Godnatt Fred, Demokrati och Rättvisa, Nemokrati 27/1 2012
- Juholt utsatt för ännu en kupp, Dan Josefsson, AB 14/10 2011
- Korståget mot
 välfärden eller Den svenska elitens
 våldsamma revolt, Dan josefssons blogg 12/7 2008