Så var både julen och nyåret över, och jag har som vanligt fått några av de böcker jag önskade mig i julklapp. Julhelgen och mellandagarna är därför en av mina två läshögtider. Alltså har jag, under två hela dagar, suttit med näsan i Naomi Kleins bok Chockdoktrinen. Katastrofkapitalismens genombrott (Ordfront förlag, 2007) och sträckläst den. Det är en diger lunta på 500 sidor text plus 100 sidor fotnoter. Det är boken, som varje person med vänsteridéer måste läsa, och troligen också läser och som varje nyliberal också borde läsa, men troligen inte gör det. Aktiv okunskap är, som Gunnar Myrdal påpekade på 60-talet, ett vanligt förekommande fenomen.

Jag kan inte säga att jag fick så många nya idéer på det övergripande planet. Det mesta på den nivån visste jag redan. Men däremot fick jag ganska mycket kött på benen, information om detaljer som stöder min tidigare uppfattning och Naomi Klein presenterar verkligen ett intressant perspektiv på de senaste 45 årens amerikanska utrikes- och inrikespolitik.

Jag visste alltså redan i slutet av 80-talet att Chile ansågs som ett mönsterland under Pinochet, samt att Världsbanken och Valutafonden senare tvingat på land efter land fullständigt ödeläggande nyliberal ekonomisk politik i utbyte mot lån. Det var ändå överväldigande, för att inte säga chockartat, att läsa om alla exemplen samlade och med alla detaljerna.

Jag har tidigare på bloggen skrivit om hur Friedman ansåg att kriser skulle utnyttjas (eller skapas) för att stöpa om välfärdsstater till nyliberala klassamhällen – oj förlåt, till länder med total frihet – för kapitalet. Men jag visste inte att redan Friedman talade om hur Chile behövde en ekonomisk ”chockterapi”. Det begreppet hade jag inte hört förrän Ryssland drabbades av en sådan, den där ekonomiska terapin som sänkte medellivslängden i Ryssland med 8 år på ganska kort tid.

Vi i Sverige har ju också fått oss en slev av samma terapi. Den genomfördes efter att man inbillat svenska folket att vi levde i en ekonomisk kris därför att vi hade levt över våra tillgångar. Senare skapade man en riktigt sådan, under regeringen Bildt i början av 90-talet – med kronförsvaret som tömde Sveriges valutareserv. Det var en chockterapi som vi vanliga människor fortfarande lider av (trots att man trollat bort en stor del av konsekvenserna med statistik) men som den ekonomiska eliten i Sverige har blivit ofantligt, ja rent sagolikt, astronomiskt mycket rikare av.

Men visst var somligt överraskande. En av de saker som jag inte varit medveten om är hur få personer det är som styr världens öden och som lyckades införa nyliberal Friedmansk ekonomisk klasspolitik i stort sett över hela världen. Får man tro Naomi Klein, och hon torde inte vara helt fel ute, så handlar det om i stort sett ett tjog gubbar som dyker upp överallt och tvingar på andra länder regler och lagar som möjliggör för USA:s multinationella företag att köpa upp jordens resurser och tjäna pengar på krig och elände, krig som just initieras av samma personer eller deras allierade, även om de sedan har hjälp och stöd av ett större antal hängivna beundrare och ryggkrökare.

Boken handlar också om hur USA, under Bush d.y., har förvandlats till en rent korporativ stat där regering och storföretag är i stort sett identiska storheter. Korporativism är, som de mer initierade redan vet, den bärande principen i fascismen. Det handlar om hur USA alltmer privatiserat kriget, om hur man byggt upp kommersiellt bedrivna privatarméer och om hur privatägda vapentillverkare m.fl. tjänar ofantliga summor pengar (de amerikanska skattebetalarnas pengar) på kriget i Irak, privata företag, som Halliburton och Black Water, som samtidigt har tentakler rakt in i vita huset, ja i vissa fall är Vita huset.

Läs boken, det är den värd.

Läs också:
Chockdoktrinen – år 2007 och decenniets viktigaste verk, bloggen Biology and Polititics

samt tidigare inlägg om saken på Motvallsbloggen:

-Idioti att spara sig ur ekonomiska kriser, 17/9 2005
Människor inte mer värda än skjortor, 30/9 2005
Mentalt sjuka soldater sänds tillbaka till Irak, 23/6 2006
Friedmanismen och den eviga krisen, 10/9 2007