Konsten att göra en snygg tidskrift

[050210] Jag debuterade som redaktör under min studenttid. Mina kamrater i redaktionen var som akademiker ofta helt fokuserade på texterna. För dem hade det säkert inte varit några problem att ge ut en kulturtidning med enbart text på sidorna, för det var så flygbladen ofta såg ut på den tiden. Själv fick jag ta på mig rollen som praktikern. Den som förde in form i tidningen, om än på en blygsam nivå.

Visst blev jag påverkad av den akademiska miljön och ser också texterna som det primära i de flesta tidningar och tidskrifter. Men när jag får en färsk trycksak i handen börjar jag ofta med att kolla kvaliteten på trycket, val av papper och grafisk formgivning. Andas in doften av trycksvärta. Därför var det med stor nyfikenhet jag la beslag på Tidskriftsdesign av Eva Jais-Nielsen.

Boken är naturligtvis designad av författaren själv och den är mycket tilltalande. Det är dock inte en självklarhet vad en bok av detta slag ska handla om. Man kan lägga fokus på många håll. Först kommer ett avsnitt om hur man strukturerar ett magasin, eller tidskrift. Många som gör en kulturtidskrift tänker nog inte så medvetet på upplägget, så kanske boken kan bidra till lite självreflektion i denna subkultur.

Den som förväntar sig en renodlad handbok i tidskriftsproduktion tas dock snabbt ur den tanken. Andra kapitlet handlar om hundra år av tidskrifter. Lite grann misstänker jag att Jais-Nielsen lagt in avsnittet för att få tillfälle att visa upp sina gamla favoriter, ungefär som en stolt frimärkssamlare. Bara svagt handlar avsnittet om formspråkets kopplingar till tryckteknik och konstnärliga och politiska strömningar.

För att få in ett kritiskt element citeras litteraturvetaren och genusforskaren Lisbeth Larsson om de förändringar som satte sin prägel på veckopressen under mellankrigstiden: ”De personer som uppmärksammas är inte bara från en ny sfär och av ett annat kön jämfört med föregående period, de är också i ett annat skede av livet. I Hvar 8 Dag har de avporträtterade männen vanligtvis uppnått en betryggande hög ålder. De är på toppen eller slutet av en lång karriär… I Film-Journalen däremot är personerna mycket unga… Det som utmärker dem är ungdom, skönhet och utstrålning”. Här öppnar sig många spännande frågeställningar men som vi som läsare får ganska lite av.

Kanske är det en fråga för mycket för en bok av detta slag, men den tränger sig på. Här tvingas man dessutom kryssa sig fram mellan sidorna för att få text och bild att hänga ihop. Kopplingen till praktisk handbok fungerar inte heller så bra i detta historiska avsnitt. Här dyker plötsligt upp en del grafiska termer som inte är självklara – som anfang, antikva och dårrad.

Efter den svackan går det bara uppåt igen för Jais-NielsenHur kan det komma sig att branschtidskrifter ser så lika ut? Datatidskrifter, familjetidningar, modemagasin – i boken ges rimliga analyser och hänvisningar till internationella förebilder. Själv skulle jag dock vilja ha ett större avsnitt om bilden och dess budskap. Bilder blir ofta mer diskuterade på redaktioner än texter, vågar jag hävda. Vi översköljs av bilder i dagens samhälle och ändå är bildmedvetandet inte särskilt utvecklat. För att Albas läsare ska förstå vilken fantastisk fotograf som döljs i Anders Petersens bilder – som vi har som följetong – vill jag återge denna passage i boken:

”Stefan [Lindberg] talar om Anders Petersens bilder som skildrar existentiella tillstånd: ensamhet, utsatthet, förtvivlan, desperation med flera tillstånd hämtade ur verkligheten. Bilderna får en dokumentär förankring och kan därmed ofta beskrivas som prosapoetiska: de skildrar verkligheten på ett starkt personligt sätt”. Titta på bilderna i Alba en gång till.

Boken avslutas med två bra avsnitt om layout och omstöpning av den grafiska formen på hela tidningen. Och som grädde på moset än fler exempel ur samlingarna. Själv blir jag väldigt nyfiken på hur författarens tidskriftsförråd ser ut.

▪ Christer Wigerfelt

BokomslagEva Jais-Nielsen
Tidskriftsdesign
Ordfront 2004

Taggar
Dela den här artikeln: