Välskrivet men fördomsfullt

[050210] Ingen kan stå oberörd inför fenomenet Dan Brown. Da Vinci-koden säljer i enorma upplagor över hela världen. Folk som inte läst en bok på flera år läser nu åtminstone den. Och fastnar man för den så läser man förstås ”uppföljaren” Änglar och demoner, romanen som egentligen ligger före Da vinci-koden i originalutgivningen, men som översatts till svenska först nu.

Som alla stora succéer så har Dan Brown nu fått utstå en del kritik. Det är berömmelsens baksida. Religionshistoriker pekar ilsket ut felaktigheter i hans berättelse. Orimligheter gisslas… osv.

Men – kära nån det är ju bara en historia, en saga, ett påhitt. Och för all del ett ganska intelligent sådant. Och nu får vi läsa den första historien i serien (för det blir nog fler?).

Många av er har säkert läst bägge böckerna vid det här laget? Sällan har någon sålts i sådana upplagor. Här kan vi verkligen snacka om att sälja som smör. Dan Browns båda böcker finns i nästan varenda mataffär – till ett pris som få andra inbundna romaner kommer ner i. Frågan är om det är marknadsföring eller en god historia som får oss att ta upp plånböckerna?

Sanningen är nog lite av bägge. Dan Brown kan snickra ihop en spännande saga. Det råder det inget tvivel om. Änglar och demoner är en riktig tegelsten, men man läser den snabbt. Den har ett rasande tempo. Hela historien utspelar sig också under ett dygn. Den börjar precis som i Da Vinci-koden med att Robert Langdon, den osannolikt smarte, snygge och sportige symbolforskaren, blir väckt av ett telefonsamtal. Ett mord har begåtts i Cernlaboratoriet i Schweiz och brottets känsliga karaktär gör att man istället för att ringa polisen försöker lösa det själva. Naturligtvis finns det religiösa förvecklingar i det hela. Annars hade ju inte Langdon platsat med sin kunskap. Genast faller misstankar mot ett gammalt, som man trott, utdött brödraskap kallat Illuminati (alltså upplysning).

Illuminati har sett som sin uppgift att bekämpa religionen med vetenskap. Mordet i Cernlaboratoriet har skett i samban med en stöld av antimateria. Denna antimateria har forskat fram i laboratorierna och innehåller en enorm mängd energi. Som kan användas både i det onda och i det godas tjänst. Som en maktdemonstration tänker man nu använda antimaterien för att spränga Vatikanen i luften och med den alla de kardinaler som samlats där för at välja en ny påve. ”Bomben” är förstås tidsinställd och jakten är straxt i full gång.

Langdon flygs i höghastighetsplan först till Cern där han träffar den mördades dotter, den smarta, snygga (oväntat va?) Vittoria. Tillsammans fortsätter de till Rom och Vatikanen. Där tar ett ganska sinnrikt pussel vid. Ledtråd läggs till ledtråd och man kan som läsare känna sig lite smart och delaktig genom att ana gåtans lösning en lagom liten stund innan vi får den.

Korta kapitel och massor av cliffhangers är Browns metod för att hålla oss kvar. Det funkar. Han får också läsaren att känna sig lite lagom bildad och insatt genom att peta in namn på konstverk, platser och idéer som de flesta av oss som passerat gymnasienivå i utbildning kan relatera till.
MEN. När jag lägger boken ifrån mej så har jag en konstig eftersmak i munnen. Brown har killat ungefär varenda fördom jag eventuellt har om galna vetenskapsmän och religiösa fanatiker. Han har visat upp ett skrattretande kasst genusperspektiv (Langdon heter t ex just ”Langdon” boken igenom och den undersköna Vittoria får förstås heta enbart sitt förnamn…) Den otäcke mördaren är en mörkhyad arab som njuter av att utöva sitt våld och det bästa han vet är förstås att förnedra kvinnor. Helst i samband med sex.

Riktigt tråkigt känns det. När nu en massa människor som inte brukar läsa äntligen gör det så möts de av denna visserligen snyggt hopkomna men ändå – smörja. Men gissa om den kommer att bli film? Den vite amerikanske mannen får ännu en gång rädda en vacker kvinna och hela världen. Man kanske skall vara glad att det i alla fall var en välutbildad man den här gången? Är det ett framsteg?

▪ Siri Reuterstrand

BokomslagDan Brown
Änglar och demoner
Albert Bonniers 2005

Taggar
Dela den här artikeln: