Hög tid att skrota samhällsvetenskapen!

[050210] Samhällsvetenskap som begrepp föddes kring 1880. Politiska ekonomi och statslära blev nationalekonomi och statsvetenskap. De nya ämnena sågs som förbundna med både den moderna naturvetenskapen och samtidens progressiva ideologier. Liberalerna hyllade den nya läran om marknadsharmoni. Arbetarrörelsen byggde sin ideologi på Karl Marx förment vetenskapliga lära. Konservativa och statssocialister hämtade inspiration från tyskimporterad socialwissenschaft.

Gradvis kopplade sig samhällsvetarna bort från de humanistiska och juridiska fakulteter de tillhört. I Stockholm och Göteborg grundades handelshögskolor med uppgift att fostra fram en ekonomisk elit. Gradvis trängde ekonomer och statsvetare ut juristerna från statsförvaltningen. När Nationalekonomiska Föreningen fyllde 50 år 1927 höll Eli Heckscher högtidstalet. Där hyllade han den ideologiskt fristående vetenskapen. Några år senare erövrade arbetarrörelsen den nya keynesianska läran, släppte det Herbert Tingsten kallat det stora perspektivet, marxismen. Samhällsvetarna blev folkhemmets chefsingenjörer, med rätt att lägga livet till rätta.

Samhällsvetenskapens avpolitisering pågick samtidigt med att allt fler av de ledande politikerna rekryterades därifrån snarare än från folkrörelserna. Högerledaren Gösta Bagge var liksom Bertil Ohlin och Gunnar Myrdal nationalekonomer. Bondeförbundets chefsideolog blev finans- och handelsminister. Statsvetarprofessorn Gunnar Heckscher blev moderatledare. Men paradoxen var skenbar. Inget gav mer politisk auktoritet än att uppträda med åsikter härledda vetenskapligt.

1960-talets rekordår innebar en kulmen för tilltron på samhällsvetenskapen. Allt var möjligt att räkna ut. Särskilt ekonomiämnena ockuperades av matematik och operationsanalys. Också andra samhällsvetare skaffade sig ett eget och mer specialiserat språk, oåtkomligt för vanliga dödliga. 1964 kom samhällsvetenskapliga fakulteter. Ideologierna var döda. Riksbanken instiftade ett ekonomipris med glans av Nobel. Tron på möjligheten att förstå och styra samhället vetenskapligt hade nått sin höjdpunkt.

Med 1970-talets kriser kom en ny marxistiskt inspirerad vänster. Den angrep tron på den krisfria kapitalismen och anklagade de etablerade samhällsvetarna för att vara borgerliga. Men vad skulle de sätta i kapitalismens ställe? På det hade nyvänstern inga bra svar. Med Berlinmuren och Sovjetsystemet brakade också den så kallat ”vetenskapliga socialismen” samman.

Högerns attack mot den etablerade samhällsvetenskapen på 1980-talet blev mer framgångsrik. Felet var inte för mycket, utan för lite kapitalism. Den nya kyrkans påvar kom från Chicago. Skurkarnas brott, domarnas domar, politikernas beslut, valet av äktenskapspartner: allt kunde ses som resultat av individuellt rationella och egenintresserade val.

Den nya läran predikade också de upplystas makt och ansvar. Ekonomen är samhällssjukans läkare, så sa Milton Friedman. Väljarna är kortsiktiga och lika okunniga som patienterna hos doktorn. Därför måste spärrar mot väljares och politikers kortsiktighet och dumhet byggas in i systemet. Riksbanksdirektörer skall ta över penningpolitiken, ekonomerna finanspolitiken, statsvetarna valsystemet, pedagoger och psykologer skolsystemet. Det var 1800-talshögerns folkförakt i ny tappning.

Men historien är som alltid listig. När samhällsvetarna trodde sig ha tagit makten gled samhället ifrån dem. Nationalstaterna, nationalekonomers och statsvetares främste studieobjekt, vittrade sakta ner. Internet, de globala nätverken, sprängde alla gränser. Det oförutsägbara myllret av människor, kulturer och idéer trängde in i vår vardag. Särskilt de unga trodde inte längre på auktoriteterna. De gjorde uppror, röstade fel.

Som undersysselsatt pensionär har jag de två senaste åren sprungit runt på en radda olika seminarier och föreläsningar på samhällsvetenskapliga institutioner. Där vimlar av spirituella inlägg och begåvade människor. Men överallt känner jag också igen det som fanns bland medeltidens skolastiker och bland 1970-talets politiska sekter: De titelaturiska hierarkierna, det egna konstifika språket, de olästa högarna av för de oinvigda obegripliga tidskrifterna, de metodologiska käpphästarnas tyranni.

Jag har också undervisat blivande gymnasielärare i samhällskunskap. Problemet möter man också där: de olika ämnena levererar sina delkurser utan inbördes sammanhang. Världen blir som en hylla med galoschfack, ett statsvetenskapligt, ett sociologiskt och ett nationalekonomiskt. Medan humanekologer, kulturgeografer, internationella relationsexperter, ulandskunskapare med flera pockar på en eget litet utrymme.

Jag tror på vår nye utbildningsminister, han tycks mig vara en modig man, en som ibland säger sanningar andra inte vill höra. Som när han sa aktieanalytiker inte är bättre på att placera pengar än apor som kastar pil:

Ta ett strukturellt grepp Leif Pagrotsky. Lika djärvt som ekonomer och företagsledare förordar i alla andra sammanhang. Bryt upp det feodala akademiska systemet. Peta ner småpåvarna och revirpinkarna. Lägg ner samhällsvetenskapen! Integrera den i humaniora och naturvetenskap. Eller sälj den till folkbildningen.

▪ Johan Lönnroth

Bild på Johan LönnrothJohan Lönnroth
är ordförande i Vägval Vänster

Taggar
Dela den här artikeln: