Två bilder av manlighet

[050210] När jag läser Stephan Mendel-Enks bok om vår syn på manlighet, Med uppenbar känsla för stil, kommer jag genast att tänka på min egen pappa. Hur han satt i vårt storarum någon gång i början av 1980-talet och sydde ihop ett köttsår i höger handflata med några snabba stygn av svart björntråd. Naturligtvis helt utan någon som helst bedövning och med tråden trädd på en rejäl synål. Efteråt betonade han att det gjorde rejält ont. Men det gäller ju att behärska sig – som man.

Eller när han använde baksidan av yxan som hammare i garaget, missbedömde kraften och drämde den vassa eggen rakt i pannan. Han svor rejält, fällde kommentaren: ”de va tur i alla fall att jag inte fick baksidan i skallen, den var säkert vassare än eggen” och torkade blodet ur ansiktet med ett skitigt tygstycke.

Tillsammans med Katarina Wennstams bok ”En riktig våldtäktsman”, tillhör Mendel-Enks en av de mer radikala utgivningarna under förra året. Kanske är de något av det mer radikala jag läst i frågan.

Båda diskuterar från vart sitt håll den rådande manliga normen och dess koppling till det som vi hela tiden ser som avarter av manligt beteende, det vill säga kvinnovåld, sexuella trakasserier och den absoluta officiella avarten: våldtäkt. Mendel-Enk diskuterar utifrån iaktagelser i samhället runt omkring honom, med sportvärlden och fotbollsfirmorna som utgångspunkt, medan Wennstams utgångspunkt är en mängd intervjuer med våldtäktsmännen, förövarna. De kommer båda till likartade radikala slutsatser.

För det är ju så att det som i första anblicken framstår som mest radikalt sällan är det efter noga övervägande. Vid första anblicken kan vissa politiska gruppers utbildning av unga kvinnor i så kallat feministiskt självförsvar ses som det yttersta, mest radikala ställningstagandet i den infekterade ansvarsfrågan gällande våldtäkter och våld mot kvinnor. Vid närmare eftertanke skulle jag säga att Mendel-Enks och Wennstams slutsatser om att fotbollshuliganernas våldsanvändning och mäns våld mot kvinnor, våldtäkt och sexuella trakasserier inte är en egentlig avart av vår manlighet, utan faktiskt en del av den, som mer radikal än alla radikalfeministers slutsats tillsammans.

Jag har länge slagits av hur vanligt förekommande misshandel och inte minst kvinnomisshandel är inom högerextrema grupper. Det är vanligtvis starkt mansdominerade grupper där det behärskade våldet i många stycken går att jämföra med de fotbollsfirmor som Mendel-Enk träffar.

Wennstam och Mendel-Enk diskuterar båda vårt behov av att distansera oss från de som begår grova våldshandlingar och sexuella övergrepp. Vi vill mota bort ”det onda” från oss och skapar en svart-vit bild där till exempel våldtäktsmannen är en tokig psykopat som drar runt dräglande i mörka skogar, eller negrer och araber som dragit med sig helt främmande kulturer till vårt eget jämställda Sverige. Det riktigt radikala är att konstatera att den här typen av våld och sexuella övergrepp är en ”naturlig” del av det rådande manliga sättet att vara.

Nyligen skrev jag en artikel om en våldtäkt på en krog i centrala Göteborg. Det är en av delägarna på krogen som anklagas för en våldtäkt på en kvinna inne i kroglokalen efter stängningsdags. Jag talar under arbetet med artikeln med flera personer i den åtalades bekantskapskrets och på arbetsplatsen som är helt övertygade om mannens oskuld.
Då utspelar sig ett skådespel som jag direkt känner igen från Wennstams intervjuer med våldtäktsmän och uppgifter om omgivningens reaktioner.

En vän till den åtalade tycker inte att jag ska skriva om det åtal som väckts mot krogägaren eftersom det faller på sin egen orimlighet att just den här personen skulle göra något sådant: han är ju snygg, har lätt att få tjejer och ”man vet ju hur vissa tjejer är”, menar han. Det är några andra odefinierbara typer som begår de där grova övergreppen.

Möjligen har båda författarna ett problem. Kanske framför allt i Mendel-Enks bok saknar jag klassdimensionen i frågan om synen på manlighet. Ofta känns den bild av den enligt Mendel-Enk eftersträvansvärda manlighet som en medelklassens, och akademikernas manlighet. Och jag är inte så säker på att det nödvändigtvis behöver vara det som är någon form av alternativ.

▪ Daniel Olsson

Med uppenbar känsla för stilStephan Mendel-Enk
Med uppenbar känsla för stil
Atlas förlag 2004

En riktig våldtäktsmanKatarina Wennstam
En riktig våldtäktsman
Albert Bonniers förlag 2004

Taggar
Dela den här artikeln: