Henrik Ibsen: Ett dockhem

[050210] Henrik Ibsen: Ett dockhem
Översättning: Klas Östergren
Premiär på Göteborgs Stadsteater, Stora Scenen d. 12 november 2004 (spelas t o m 17/2 2005)
Regi och bearbetning: Terje Maerli
Scenografi och kostym: Lili Riksén
Kompositör: Henning Sommero
Medverkande: Robin Stegmar, Hanna Bogren, Ralph Carlsson, Anna Bjelkerud, Thomas Nystedt, Cynthia Almeida samt barnstatisterna Julia Bjernfjord, Ylva Borre, Vincent Hellberg, Jesper Knapp, Marcus Riksén, Ina Wikström Hellberg

Det vidunderliga har inte hänt, säjer Nora. Vad är det vidunderliga, frågar hennes man Torvald, medan han lyssnar till porten som faller igen bakom Nora som har lämnat honom och barnen.

Kanske det att vi ska betrakta varandra som människor, hela sådana med alla egenskaper oh fullt förstånd, inte som leksaker, inte ens som sexleksaker. Jag är först och främst en människa, säjer Nora.

Den skicklige norske regissören Terje Maerli har tagit fasta på titelns dockhem och bygger sin föreställning kring temat om maskerad och förklädnad och skapat ett dockskåp där Nora och Torvald framträder som Colombine och Harlekin i vita pajaskostymer.

Det säjs att Henrik Ibsen gärna förälskade sig i unga flickor, på ett platoniskt sätt. Han skulle ha älskat Hanna Bogrens Nora, som virvlar lätt som en fjäder genom sitt livs tragedi. Hon gör en enastående prestation i den svåra rollen. I första akten tyckte jag att hon var skrikig och forcerad, men sen insåg jag att det var precis sådan som Nora beskriver sig själv som docka i dockhemmet: aldrig lycklig, bara uppspelt. Ikke lykkelig, bare lystig.

Robin Stegmar gör den otacksamma rollen som den träige Torvald, han som står upp till försvar för konventionen, för ytan, för det som folk ser.

Men det är under ytan som farorna finns, under maskeradkostymerna. Nora har förfalskat sin fars namnteckning på en lånerevers. Hon behövde pengar för att vårda sin Torvald som var svårt sjuk. Reversen har hon belånat hos advokaten Krogstad, ytterligare ett i raden av Thomas Nystedts fina porträtt. Också han har förfalskat, men blivit avslöjad och sitter nu på en obetydlig plats i banken.

Torvald har blivit chef för banken och till hans första åtgärder hör att avskeda den oärlige Krogstad. Krogstad har Noras revers. Han vet att hon har förfalskat den. Han hotar att avslöja henne om inte Nora övertalar sin man att ge honom platsen tillbaka. Hon bönar och ber, men Torvald viker inte. Vad förstår Nora av affärer?

Fru Linde, Noras väninna, spelad av Anna Bjelkerud, som numera är en av Stadsteaterns verkliga stöttepelare, har möjlighet att avstyra olyckan, men väljer att låta bli. Här måste bli öppenhet. Det går inte längre att leva med dessa hemligheter och undanflykter.

Mitt i den muntra leken står Ralph Carlssons dr Rank som ett mörkt mollackord, den dödsdömde, den av dubbelmoralen verkligt drabbade, som fått ärva syfilisen av sin utsvävande far. Ibsen skulle göra detta till ämne i sin nästa pjäs, Gengångare.

Åke S Pettersson

Jo, visst var det en påhittig uppsättning av Ett dockhem. Med karnevalsmasker och maskeradkostymer. Och en Nora som är så modern att hon har knallröd läderkjol och köper gameboyspel till barnen. Men ändå blir det lite märkligt. För just påhitten och nymodigheterna gör att man börjar tvivla och fundera: Är det kanske så att Ibsens pjäs i själva verket är urbota föråldrad och inte har något att säga oss längre?

Men blir den mer berörande för att den stackars Helmer får en bärbar dator som han kan sitta och knappa på medan den försummade Nora nervöst flaxar omkring utanför hans stängda dörr?

Jag tycker att föreställningens Nora och Helmer framstod som ett ungt modernt överklasspar av ytligaste slag. Med alla de förutfattade meningar man kan ha om ett sådant. (Själviska, ytfixerade, omedvetna, sårbara..) Kanske tillhör de verkligen vår tid. Men jag tycker inte att det gör dem särskilt intressanta. Sådana som dem har man ju redan sett sig mätt på, i teveserier och skvallertidningsreportage. Först kollar man in deras liv och heminredning, sen kollar man in deras undergång, och sen kan man gå och lägga sig och drömma om nästa avsnitt…

Men alla de andra personerna i pjäsen (utom den utländska au pairen) tillhör ju ett annat drama, och kanske en annan tid. Till exempel den deklasserade advokat Krogstad och den bittre och filosofiske doktor Rank. För att inte tala om den kloka och kämpande Kristine Linde. Och i denna uppsättning framstår alla dessa bifigurer som bra mycket intressantare än äktenskapsdramats huvudpersoner.

Hanna Bogren är en kroppsligen ytterst uttrycksfull Nora som är så neurotisk att man har svårt att fatta hennes förvandling i slutscenen. Hennes djupare skikt, där den osjälviska kärlek till Helmer skulle finnas, har jag svårt att skönja. Och Robin Stegmar är en iskall, slirig Helmer utan några som helst försonande drag, som bara är rolig att titta på när han är full.

Men pjäsens text – när den inte skyms av alla scenografiska detaljer och masker och krumsprång – så himla bra den är!

/Kajsa Öberg Lindsten

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Dela den här artikeln: