Brecht: Man som man

[050210] Bertolt Brecht: Man som man
Översättning av Britt G Hallqvist
Spelas under våren 2005 på teater UNO i Göteborg
Bearbetning: Teater UNO
Regi: Teater UNO och Leif Persson
Medverkande: Lena Dahlén, Åsa Eek Engquist, Carl Harlén, Björn Holmudd, Staffan Nattsén
Scenografi och kostym: Råger Johansson
(Från 15 år)

På teater UNO spelas under våren Man mot man, en pjäs skriven av den unge Bertold Brecht år 1926. Den handlar om en stormakt (Storbritannien) som invaderar och för krig i ett främmande land (Indien), naturligtvis enbart i det ”goda syftet” att ”trygga säkerheten” (eller kanske ”bekämpa världterrorismen”?). Ämnet känns skrämmande aktuellt.

Huvudpersonen är Galy Gay, en känslig, mild och lättledd man – spelad med utsökt humor och stor värme av Staffan Nattsén. Av snällhet och öltörst låter han sig luras att ikläda sig uniformen efter en irländsk soldat som kommit bort under en plundringsexpedition. Och sen blir han kvar i invasionsarmén, eftersom han aldrig kommer sig för att vandra hem till sin fru igen. Från att ha varit sig själv förvandlas han snabbt till en av ”de andra” – en av alla de krigsskadade hjältar som raglar omkring över kontinenterna med vapen i hand. Ständigt beredda att skjuta på allt som rör sig. I en dimma av bakfylla och moralupplösning.

Jag tycker att detta är en generös föreställning: full av humor, allvar och berättarglädje. Tydliga, nästan burdusa effekter. Inget onödigt estetiserande. Och en absolut – otidsenlig? Naiv? – i varje fall mycket tilltalande tro på att det går att nå fram till publiken. Som människa till människa.

Senast denna pjäs spelades i Göteborg var 1968, under Vietnamkriget. Har då teater UNO vågat sig på att spela politisk teater i 70-talsstil? frågar jag mig. Svaret blir: inte riktigt.

För visst handlar pjäsen om imperialistisk utsugning och om hur den rike förtrycker den fattige och den starke den svage. Men vid det samtal efter föreställningen som är ett högst sympatiskt obligatoriskt inslag på teater UNO visar det sig att både ensemblen och de välartikulerade gymnasister som utgör kvällens publik snarare intresserar sig för de existentiella moralfrågor som pjäsen ger upphov till: Den enskildes ansvar för att ta ställning och säga nej, hur fattig eller obildad han än må vara.

Att man med eller mot sin vilja kan låta sig omvandlas till en ondare människa än man från början var är alla ense om. ”Men kan man också låta sig påverkas till att bli en godare människa?” frågar någon i publiken. Det var en svår fråga. En tankfull tystnad blir svaret.

Och jag sitter där och är förvånad över att det inte blir något politiskt gräl. Att ingen näsvis gymnasist ifrågasätter den medelålders ensemblens moraliska ställningstagande.

Att ingen av dessa unga vill argumentera för krigisk intervention som en nödvändig säkerhetsåtgärd – det värmer faktiskt min själ, och gör mig hoppfull om framtiden.
Är jag en sentimental gammal kärring?

Kajsa Öberg Lindsten

MAN SOM MAN.

TEATER UNO i Postens gamla kolkällare spelar Brecht. Pjäsen är från 1925 och betecknar enligt Martin Esslin, som skrivit en utmärkt introduktion i Brechts författarskap, Brecht – a Choice of Ecils, en vändpunkt i hans produktion från ”ungdomlig nihilism till social medvetenhet”.

Galy Gay går hemifrån för att köpa en fisk och blir shangahajad och insatt i armén och där duger han lika bra som någon annan, man som man. Man ska inte fästa sig för mycket vid ett namn. Det är inte långt mellan bäraren Galy Gay till soldaten Jeriah Jip.

Och kriget är den stora utjämnaren. ”Nu är oordningen slut”, säjer man när kriget bryter ut, ”Nu kan vi inte längre ta hänsyn till individuella önskemål.” Repliken är typisk för Brechts nyktra för att inte säja cyniska människosyn. Men i samma ögonblick som jag tänker så, tänker jag också att det kanske inte alls är Brechts text eftersom pjäsen är bearbetad av Teater Uno. Var går gränsen mellan Brecht och Uno? Ibland undrar jag om man inte borde bilda ett Döda Dramatikers Sällskap med uppgift att slå vakt om författarnas ord. Om inte annat så känner jag att jag som kritiker måste ställa mig på skyddslösa dramatikernas sida.

Brecht hade all anledning att se illusionslöst på människan. Han deltog i första världskrigets slutskede som läkarbiträde (han studerade medicin) och fick enligt egna ord vara med om att lappa ihop folk för att man så snabbt som möjligt skulle kunna skicka tillbaka den till fronten igen. Där grundlade han sin livslånga pacifism.

Man kan undra varför han valda att skriva om Indien? Låg världskriget för nära i tiden? Vågade man inte skriva om soldater som råskinn och befälspersoner som fyllon? Måste man först invänta böcker som Remarques På västfronten intet nytt som försökte sig på en realistisk skildring, den av Frans G Bengtsson kallade ”latrinskolan”? Den boken kom 1929.

En anledning att Brecht valde Indien var Kiplings inflytande. Han skrönor från det engelska armélivet i Indien var mycket populära. Han gjorde Indien spännande. När jag var pojke läste vi berättelsen om Kim, om elefantpojken och Djungelboken, som tvärtemot vad många tror, inte är skriven av Walt Disney. Kipling fick till och med nobelpriset, ett pris som vi, när vi tittar bakåt i historiens kikare, inser att vi också (rent av heller) borde ha givit till Bert Brecht.

På krokiga omvägar närmar vi oss nu föreställningen som var ojämn, för att inte säja för mycket, stundtals uppfinningsrik, i andra ögonblick förvillande. Brecht är en författare som går rakt på sak och skyr all metafysik. En del mystifikationer får han väl ta på sig som sergeanten som blir galen efter fruntimmer när det regnar. Varför bara när det regnar?

Ett sådant här sammansvetsat gäng som det på Uno borde kanske för sin egen utvecklings skull söka sig utanför huset då och då, skaffa en regissör som vågar ta i tu med deras manér innan de fastnar i dem.

Föreställningen är tänkt som skolteater, för barn från 15 år och uppåt och som tankeväckare och diskussionsinledning; och som sådan fungerar den utmärkt, det kan jag intyga som satt med to the bitter end.

Åke S Pettersson

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Dela den här artikeln: