Huset som Rut glömde

[050309] Av Eva Brise
Premiär på Folkteatern, Lilla Scenen 7 mars 2005 (spelas t o m 9/4)
Regi: Louise Böregård
Scenografi/kostym: Åsa Norling
Musik: Jonas Eriksson
Ljusdesign: Arvid Wicander
Koreografi: Hélène Ferqvist
Mask: Linda Bill
Ljus: Marcus Boll, Mårten Jerkenstam, Daniel Karlsson
Ljud: Caroline Rundlöf, Klas Juhlin
Medverkande: Nina Särkimäki, Magdalena Östman, Minna Johannesson, Tina Forsberg
Röster: Ann Lundgren, Mats Blomgren, Olivia Johansson-Alcaide

Huset som Rut glömde handlar om fyra unga kvinnor som har tappat fotfästet och försöker finna det igen. Där är den prestationsneurotiska simhopperskan Susanne, den kakbakande anorektikern Annika, den aggressiva Kicki och den relationsfixerade Hjärtrud. Platsen är en ödslig lokal utan utgång, där de fyra kvinnorna plötsligt befinner sig, utan att veta hur det gått till. Genom ett ändlöst pratande avslöjar de sig själva och undersöker varandra. Men platsen lär de aldrig känna – eftersom den bara verkar finnas i vars och ens huvud.

Det är spännande att se hur de fyra unga rollinnehavarna bär sig åt för att försöka gjuta liv i dessa fyra rätt så förutsägbara representanter för ”tjej med problem”. Stela ansiktsuttryck kompenseras av rätt mycket kringspringande, häftiga rörelser och höga rop för att uttrycka starka känslor.

Det är spänstigt, men blir lite flåsigt – eftersom de samtidigt måste prata hela tiden.
Och jag får en känsla av att det är textens gränslösa ambitioner som skapar problem. Att den nästan knäcker skådespelarna. För den vill vara absurd som Beckett, svartsynt och slagfärdig som Kristina Lugn, psykologisk som Norén och uppmuntrande, skojig, aktuell och ungdomstillvänd som Riksteaterns ungdomssatsningar. Det blir för mycket på en gång. Till och med för publiken. Först i slutet av föreställningen börjar rollfigurerna bli lite mer intressanta. Innan dess har man fullt upp med att hålla reda på vem som är vem, hänga med i vitsigheterna och försöka förstå varför alla är så olyckliga. Tillslut inser man att de faktiskt har en sak gemensamt: det mesta är mammornas fel.

Men jag vill inte vara ironisk. För här finns också en smittande vitalitet, en sprittande vilja som plötsligt skulle kunna sätta den krångliga texten på plats. Unga Folkteaterns produktioner är nämligen nästan alltid spännande. Oväntade saker händer. Unga amatörer får chans att arbeta professionellt, och pröva vingarna på allvar. Och plötsligt kan en uppsättning bli mycket bra.

/Kajsa Öberg Lindsten

I går, dagen före internationella kvinnodagen hade UngaFolkTeatern premiär på pjäsen Huset som Rut glömde, en föreställning med fyra kvinnor i regi av en femte, en komedi som tilldrog sig i det absurda rummet där instängda människor tvingas frottera sig med varandra: en simhopperska som kanske har slagit sig, en aggressiv kvinna som kanske har fått en kniv i ryggen, en bulemiker som släpar på fyllda plastpåsar och bjuder på fett ur en av dem, har tydliga ätproblem med andra ord. Är vi kanske på akuten?

Så tillkommer en fjärde kvinna, en flicka i lång vit klänning som kunde tydas som en brudklänning eller en svepning. Hon drömmer om att få en plats i någons liv.

Så småningom börjar jag ana att Rut är Guds fru och huset som hon glömt är världen och tankarna går till Jean-Paul Sartre och hans pjäs Inför lykta dörrar, en misstanke som förstärktes när det sades att det inte fanns några speglar. Inga speglar är ju hos Sartre ett tecken på att befinna sig i helvetet. Men så öppnas en dörr och en garderob med speglar visa sig. Och därinne finns också en man, fast bara en bild av en man som snabbt åker in i garderoben igen.

Den aggressiva flickan fräser som en het spis. Om det inte hade varit internationella kvinnodagen skulle jag säja att hon behöver en karl. Och det är kanske inte helt fel ty visst behöver vi män och kvinnor varandra för att bli hela människor. Det är ju liksom det som är naturens mening med oss. Att vi är olika skapade har överlevnadsvärde för vår art, annars hade de för länge sedan försvunnit.

Men det innebär inte att flickorna är ute i ogjort väder när de går runt med sina demonstrationsplakat, även om det inte fanns någon text på dem, en stum protest mot det orättvisa sätt på vilket vi män har behandlat och fortfarande behandlar kvinnor. Det var inte så många år sedan en ensam dam inte blev serverad på restaurang. Och det är en stor skam att den kvinnofrid som man försökt lagstifta fram sedan 1200-talet fortfarande inte är genomförd.

Tre av de fyra flickorna som uppträder på scenen är amatörer men det går inte att se någon skillnad mellan dem, de uppfyller väl sina roller. Att det ibland blir lite skrikigt, flängigt och slängigt får man överse med. Stundtals är det roligt.

/Åke S Pettersson

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Dela den här artikeln: