Hamlet om vi hinner

[050325] Fritt efter William Shakespeares Hamlet
Teater Halland (alias Varbergs Scenkonst) gästspelar på Pusterviksteatern (16-27/3)
(Hamlet: 16-20/3 , MacBeth: 23-27/3)
Regi: Stefan Ridell
Skådespelare: Josefine Andersson, Lasse Beischer, Petter Heldt, Jimmy Lindström

Teater Halland (eller Varbergs Scenkonst) – det är de som klär ut sig till clowner, och med vitsminkade ansikten, röda lösnäsor och nasala röster ger sig på världsdramatikens mästerverk och förvanskar dem i timmar – till publikens jubel.

För en artig vuxenpublik är en kväll med Teater Halland ett skräckfyllt nöje: nästan som att åka spöktåg. Man hissnar och njuter. Dels av skådespelarnas vanvördiga återberättande av klassiker. Dels av deras normbrytande uppmärksamhet mot publiken. Ingen går säker: varje rörelse i salongen har de koll på. En hostning får dem att genast avbryta spelet och rusa upp i bänkraderna. Den arme hostaren kan hamna i strålkastarljuset och ge upphov till en halvtimmes extra improvisationer. Det är busigt, befriande och ofta rasande roligt.

En onsdagskväll i mars besöker de Pusterviksteatern med sin gamla succéföreställning ”Hamlet om vi hinner”. I salongen finns det fullt av skolungdom. Och föreställningen blir inte riktigt som jag väntat mig: Den ungdomliga publiken hostar, prasslar, viskar och blinkar med sina mobiltelefoner. När de blir utsatta för clownskådespelarnas kommentarer chockeras de varken till skratt eller tystnad. De svarar istället med samma mynt. Och fortsätter att hosta, prassla, viska och blinka med sina mobiltelefoner.

På något vis tar ungdomarna över föreställningen. Långa stunder flyttas fokus från skådespelarnas upptåg på scenen, till deras samspel med den uppkäftiga publiken. Det är jättespännande.

Och plötsligt händer det något: Det blir stilla. Alla i publiken vill verkligen höra slutet av historien om prins Hamlet. Det känns som om salongen drabbats av en gemensam insikt: Teater är ändå något ganska underbart – en magisk mötesplats där vad som helst kan hända.

Bakom Teater Hallands röda clownnäsor döljer sig en allvarlig pedagogisk, rentav missionerande strävan. Så tror jag att det är.

/Kajsa Öberg Lindsten

Jag såg Teater Hallands uppsättning för ett par år sedan, då den var ny och jag tycket att den till att börja med utvecklade sig som förra gången. Det vill säja alldeles lik var den inte. Det är ju så med denna improviserade teaterform att två föreställningar aldrig är likadana.

Det som jag inte kommer ihåg från förra gången var det stora gensvar som Shakespeare fick hos publiken nu när jag såg föreställningen på Pusterviksteatern den 16 mars. Salongen var fullsatt med skolungar i trotsåldern som inte drog sig för att svara tillbaka, att be skådespelare sluta när det kändes segt och som istället för att stänga av sina mobiltelefoner hade dem i full gång. Att spela teater för en sådan publik måste vara som att gå in till lejonen vid lunchtid, innan de har fått sin lunch.

Men när Hamlet föredrog sin vara-monolog var det knäpptyst i publiken, man kunde ha släppt den beryktade knappnålen. Clownerna från Varberg hade skapat en kamratlig samstämmighet med de unga och de lyssnade uppmärksamt och förstående till Shakespeares visdom och visade att de förstod och insåg de mänskliga problem som han berättar om. Då angick teatern dem.

Det var starkt gjort av Teater Halland, särskilt av den skådespelare som spelade Hamlet och som med sin clownmask såg ut som ett sorgset barn som har förlorat sin favoritleksak. Jag är imponerad.

/Åke S Pettersson

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Dela den här artikeln: