Design & terrorism

[050325] Premiär på Teater Bhopa 11/3 (spelas t o m 30/4)
Idé och regi: Fredrik Egerstrand
Texter av Rebecka Kjellberg, Stefan Lindberg, Pär Luttropp och Anna Wallander.
Musik av Nicolai Dunger m fl
Filmer av Fredrik Egerstrand
Konstverk och konstvideo av Lars Arrhenius, Sven Nilsson och Björjn Perborg
Trasdockor: Gerd Karlsson
Hopfällbar sköldskulptur: Maja Droetto
Blåsorkester: Elever från Hvitfeldtska Gymnasiet under ledning av Fanny Umaerus
Scenografi: Uglycute
Koreografi: Dorte Olesen
Mask: Gunnar Lundgren.
Musiker: Nicolai Dunger
På scen: Pär Luttropp, Anna Wallander och Fredrik Egerstrand

Det är näst intill omöjligt att recensera den här föreställningen som är sammansatt av många olika och olikartade element som även om de drar åt samma håll ändå inte förmedlar någon övertygande berättelse.

Skådespelarna Anna Wallander och Pär Luttrop demonstrerar ute i foajén som kabinpersonalen på flyget livräddningsutrustningen, fast nu handlade det om att avvärja slag och misshandel. En tjugo personer stor blåsorkester marscherade från gatan vidare in i den stora teaterlokalen dit vi inbjöds att följa efter. Där fick vi var sin platsmugg med cider och Nicolai Dunger satt vid ett piano och spelade och sjöng medan Eivin Dahlgren på en videoskärm låste upp en stort antal lås för att komma in i vad man antog vara hans lägenhet.

Pär Luttrop stod på en trappavsats och berättade om vad som är inne och vad som är ute, om det hopplöst förlegade och det senaste som man måste ha.

Så fick vi sätta oss på stolar på en gradäng och Anna Wallander stod i ljusstråle som föll lodrätt uppifrån taket samtidigt som något som såg ut som sand rann ner över henne och med sin mogna figur liknade hon den av dessa härliga kvinnor som Picasso målade på 20-talet. Bilden i ljuset var betagande vacker och jag blev så fascinerad av den att jag inte uppfattade vad hon sa.

Nu rasade ett draperi till golvet och avslöjade fem hängda dockor i fonden och en sjätte som damp ner och som var Pår Luttrop livs levande som tog hand om dessa dockor, brottades med de och samlade hop dem till en hög mitt på golvet och tanken gick osökt till de likhögar vi matats med från Tsunamins Thailand. Till sist hängde han upp dem på sidoväggen varefter han och Anna Wallaner och en tredje person som, om jag läser programmet rätt, var regissören Fredrik Egerstrand utförde en kort dans samtidigt som gyllene paljetter regnade ner över dem. Detta fick avsluta föreställningen.

Jag känner mig inte frestad att tolka vad jag sett. Jag förmodar att det är Teater Bhopas avsikt att bjuda på ett upplevelseunderlag som vi själva ska fylla med innehåll och sammanhang, om vi nödvändigtvís behöver innehåll och sammanhang i det vi är med om. Femtio minuter tog föreställningen (den stora blåsorkestern var inne ytterligare en gång). Något snopet kändes det onekligen.

/Åke S Pettersson

Jag blir besviken. För ämnet låter så intressant när jag läser om det i programbladet. Men själva föreställningen är alldeles för kort och alldeles för rörig. Som om man inte haft tid att binda samman alla sina storslagna idéer och därför nöjt sig med att slänga fram allihopa huller om buller, i en stor hög som publiken får peta i bäst den gitter.

Man utsätts för så många disparata intryck att man aldrig hinner uppfatta vad de går ut på: en massa skärmar med flimrande videoklipp, ett piano med spelande pianist, en bar, ett halvdussin hängda dockor i naturlig storlek (eller större), och så en hel levande blåsorkester som marscherar ut och in. Och till och med själva skådespelarprestationerna blir svåra att ta till sig – eftersom de scener som spelas upp är så korta och fragmentariska att de mest liknar sketcher utan poäng.

Kanske är det inget att gnälla över. För ett djärvt misslyckande är trots allt roligare än pissljummen perfektion. Dessutom var den inledande säkerhetsdemonstrationen i foajén riktigt rolig.

/Kajsa Öberg Lindsten

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Dela den här artikeln: