Allebarnsland

[050325] Av Christian Augrell
Urpremiär på Backa Teater den 19/3 (spelas t o m 30/4)
Regi: Ylva Gallon
Scenografi och kostym: Heidi Saikkonen
Ljus: Tomas Fredriksson
Mask : Hanna Elwe
Musik: Gustaf Karlöf
Medverkande: Ellen Bredefeldt, Saga Gärde, Kristian Lima de Faria, Josefin Ljungman, Ulf Rönnerstrand, Francisco Sobrado
Från 7 år.

Över hela scenen sträcker sig en smäcker brokonstruktion som ser ut att vara gjord av gjutjärn. Framför bron, mellan scen och publik, löper ett dike med riktigt vatten. Och under bron lever de fem övergivna eller förrymda barnen i Allebarnsland. De liknar gatubarn, klädda i mycket personliga, inbodda och lite solkiga kläder.

Hela nätterna leker de och har skoj. Men när det blir dag lägger de sig genast att sova, utan att borsta tänderna eller ta på sig pyjamas. För i Allebarnsland finns ingen vuxen som säger vad man skall göra. Där har Sam, som är störst bland barnen, bestämt att majoritetens vilja är lag. Det låter mer demokratiskt än vad det är – eftersom Sam ofta med hot och skrämseltaktik bestämmer vad majoriteten skall tycka.

Sam har en stor tuff flicka som vapendragare. Hon kallas Piraya och lyder honom i vått och torrt. Tillsammans bestämmer de över den ilskna och rufsiga Tekla och hennes sjuka och ängsliga lillebror. Tekla försöker skydda honom så gott hon kan. Men det är inte lätt. För i Allebarnsland får man egentligen inte vara sjuk – det har majoriteten bestämt.

Den femte invånaren i Allebarnsland är flickan Lovika. Hon är klädd i en klänning som liknar en lovikavante. Hon är minst och har ingen att hänga ihop med – inte ens en lillebror. Men hon har ändå ett alldeles eget maktmedel: När hon blir riktigt arg vrålar hon fram ett oväder med blixtar och dunder och hällande regn. Då blir de andra barnen rädda och beredda att göra henne till viljes. Och det är just vad som händer i början av pjäsen. Det blixtrar och dundrar, och både barnen under bron och barnen i salongen ser lite ängsliga ut.

Men då kommer plötsligt ett sjätte barn in på scenen – en pojke i pyjamas som varken är övergiven eller på rymmen …

Det som sedan sker på scenen är en intensiv och ovanligt rå och naken demonstration av våldets psykologi. Skådespelarna är beundransvärt samspelta. Deras rollprestationer är intressanta och övertygande. Och barnen i salongen är intensivt engagerade.

Men jag blir ändå tveksam till föreställningen. Jag tycker den är för otäck.
Inte bara för de skrämmande ögonblickens skull: Till exempel när nykomlingens nallebjörn blir hängd, eller när ledarens mobbning av honom hotar att övergå i dödsmisshandel. (Jag ser att några barn i publiken håller händerna för ögonen då.) Utan också – och framför allt – på grund av den pessimistiska grundton av övergivenhet och våld som aldrig riktigt bryts av något mer optimistiskt budskap.

Visst lyckas barnen tillslut rymma från sin grymme ledare. Men det fantasieggande dunklet över bron skingras aldrig av något klart och värmande ljus.

Det kändes som om de yngre barnen i publiken skulle ha behövt ett mycket mer tröstande slut.

Kanske borde man överväga att istället spela för en något äldre publik?

/Kajsa Öberg Lindsten

▪ Kajsa Öberg Lindsten
Taggar
Dela den här artikeln: