Hemmet

[050506] Av Kent Andersson och Bengt Bratt
Ett gästspel från Bohusläns Teater, på Pusterviksteatern 2-4 maj

Regi: Maria Löfgren
Musik: Tomas Elfstadius
Scenografi: Peter O Andersson
Kostym: Ina Nyholm
Mask: Bim King
Ljus: Anna Wemmert Clausen
Koreografi: Christer Reveny
Medverkande: Anna Söderling, Cilla Jelf, Hanna Carlander, Jan Coster, Jesper Åvall, Karin Stigsdotter, Kjell Delersjö, Lisbeth Johansson, Michael Engberg, Peter Lorentzon, Sebastian Ylvenius och Tove Wiréen.

Tydligen ligger det i tiden att återupptäcka eller återuppväcka Kent Andersson och Bengt Bratts epokgörande, samhällsengagerade pjäser från slutet av 60 och början av 70-talet. Men vad vill man egentligen med det?

Det var knötjockt i foajén på Pusterviksteatern den 2 maj. Och publiken var ännu mer blandad än vanligt på denna utmärkta institution. Vithåriga damer och farbröder med käpp trängdes med ivriga medelåldringar och ungdomliga dreadlocks för att komma in i salongen och se Hemmet – den roliga och bitska pjäsen om den enformiga och förtryckande tillvaron på ett äldreboendet, styrt av de hårdföra sköterskorna Gunnel och Siv.

Men för mig blev återseendet en besvikelse. Trots några nya fräscha tillägg känns uppsättningen mest lite oklar och gnälligt nostalgisk, och inte alls sådär omskakande, aktuell, djärv och rolig som pjäsen en gång var. Jag saknar en engagerad tolkning. Något slags budskap. För det var ju det som pjäsen handlade om. En gång i tiden. Predikan och engagemang. Kamp mot förtryck och orättvisor. Världsförbättrariver. – Passar det inte längre? Men vad skall vi då med pjäsen till??

Räcker det med en lite suddig och avsiktslös remake? – Så att vi tacksamt kan minnas ett annat teaterbesök, för mer än trettio år sedan?

Varför blir jag så arg och besviken. Flera av skådespelarna är riktigt bra. Så vad gnäller jag då för? Vad hade jag egentligen väntat mig?

Kanske har verkligheten helt enkelt sprungit förbi Hemmet? – Nuförtiden får man väl ligga och tyna bort alldeles ensam, i sitt eget hem, utan skymten av Gunnel och Siv och deras nitiska förtryck. Tillslängd en och annan matlåda och nödtorftigt omskött av en jäktad och utbränd hemvård…

Det bästa i Hemmet är fortfarande de rörande livsberättelserna. Och så de milt ironiska, sentimentala sångerna om livet och döden, besvikelser och solidaritet, som fortfarande kniper tag i hjärtenerven, när de sjungs i kör av fejkade åldringar med lagom skolade röster.

/Kajsa Lindsten Öberg

För en äldre teaterbesökare är det nästan kusligt att se Hemmet och upptäcka att pjäsen har blivit en gengångare ur den teaterhistoriska garderoben.

Den både sköterskorna syster Siv och syster Gunnel som på premiären spelades av Kent Andersson och Måns Westfelt och sedan av Kent och Ulf Qvarsebo på Folkteatern för så där femton år sedan var inte längre roliga män i kvinnokläder. När jag senast hade kontakt med Östra Sjukhuset träffade jag såväl syster Bengt som syster Sture och de var inte komiska och detsamma gällde för figurerna i Bohus länsteaters som var klädda på samma unisexsätt. Där har tiden för länge sedan sprungit ifrån Andersson och Bratt.

Det gällde även pjäsen i övrigt. Kan man tänka sig tillvaron på ett ålderdomshem utan tv? Kan man tänka sig ett ålderdomshem med synbart friska människor som går uppe? Drömmen om ålderdomshemmet som en förlängd ljugarbänk är i dagens resursfattiga Sverige en utopi. Nu satsas det på kvarboende i hemmet. Ålderdomshemmet är den sista resursen när kroppen sviker och/eller hjärnan förmörkas.

Även om jag tyckte att föreställningen var i segaste laget förstår jag att Bohus länsteater vill ta ut svängarna och att man kan göra det med en tacksam och osofistikerad publik. Vill man spela en pjäs om pensionärer vill jag rekommendera Sex, droger och våld av Mattias Andersson som handlar om ett uppror bland 85-åringar.

/Åke S Pettersson

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Dela den här artikeln: