Fedra

[050506] Riks Drama (Riksteaterturné på Pustervik 29-30/4)
Text: Jean Racine
Version: Jon Fosse
Översättning: Svante Aulis Löwenborg
Bearbetning: Eirik Stubö och Cecilia Ölveczky
Regi: Eirik Stubö
Scenografi och kostym: Kari Gravklev
I rollerna: Suzanne Dilber, Felix Engström, Kristoffer Fransson, Ragnhild Hilt, Göran Ragnerstam, Irma Schultz Keller, Trine Wiggen

Finns det någon anledning att spela Racines tragedi Fedra från 1677? I hans hemland, Frankrike, gör man det för att man beundrar poesin och språket med dess rimmade alexandriner, sköna bilder och ädla hjältar. Fedra är för fransk teater, vad Hamlet är för engelsk, en probersten som varje generation mäter sina krafter på. Utomlands har den inte slagit an på samma sätt. Fedra blir en retorisk uppvisning, stora känslor med stora gester, sådant som vi inte har någon tradition för i vår grannlåtsföraktande teater.

Vi får istället lita till vår nordiska design, vi skapar renhet och förenklar. Styvkjortlar och allongeperuker och plymagerade hjälmar har ersatts av moderna kostymer, drottningen bär inte högklackade stövletter utan är barfota. Palatset ser ut som vänthallen på en välstädad flygplats. På samma sätt har Racines text reducerats och strukits ner in på bara knotorna. Fosses version av pjäsen liknar Den Giriges hästar som är så avmagrade att de inte är stort mer än skuggor av hästar.

Det som finns kvar är passionerna, känslorna, men i en sådan enkel klädnad att man kan fråga som en herre ur publiken gjorde vid det efterföljande samtalet i fredags, om det hela ändå inte bara är en såpa? En kvinna, Fedra, som blir kär i sin mans, Teseus’, son i ett tidigare äktenskap, Hippolytos, olyckligt, oemotståndligt, bokstavligen dödligt förälskad.

I Euripides version av historien, som varit Racines förebild, uppträder Afrodite, kärleksgudinnan: ”Jag är gudinnan som behärskar allt.” ”Himlen lekte med mig”, säjer Fedra. Passionerna krossar oss och det är gudarna som inger oss dem.

”Mitt öga bländat blev, min tunga ord ej fann.
Jag kände hur min kind än kyldes, än brann.
Och genast jag förstod, att det var Venus låga,
för vår förföljda ätt en aldrig undflydd plåga.”

Så klagar Fedra hos Racine i Karl August Hagbergs översättning. ”Då visste jag att Venus hade hittat mig”, låter det i Fosses version. Även om den versionen inte är på rimmad vers, finns där en mjuk, dröjande rytm som får texten att sväva den där extra metern över golvet. Den utmärkta texten fanns att köpa i garderoben för det facila priset av fyrtio kronor utgiven som #001 i Riksteaterns dramaserie.

Riks Dramas uppsättning är ett aktningsvärt försök att göra pjäsen acceptabel för en modern publik. Riktigt angelägen känns den ändå inte. Den nutida människan kan inte lasta sina tillkortakommanden på något högre väsen. (Kanske är det vår tragedi?)

Skådespelerskan Suzanna Dilber i huvudrollen är för tonårstunn för titelrollen, inte den kåta drottning man väntar sig. Överhuvudtaget är spelet i regi av Eirik Stubö alltför minimalistiskt återhållsamt ( helt i överensstämmelse med versionen). Det är först när Teseus, Göran Ragnerstam, dyker upp, återkommen från de döda, som det blir fart på föreställningen. En scenräv som Ragnerstam låter sig inte dompteras till färglöshet.

/Åke S Pettersson

Berättelsen, som norrmannen Fosse har knyckt från 1600-talsfransosen Racine, som i sin tur har knyckt den av den gamle greken Euripides (400-talet f Kr) är i korthet följande:

Fedra, gift med kungen av Aten, drabbas av häftig kärlek till sin styvson, den kyske och ädle kvinnohataren Hippolytos, medan maken är ute och krigar. När hon tror att hon blivit änka bekänner hon sin kärlek för honom, men blir avvisad. I samma stund kommer kungen hem, alldeles levande. När han möts av surmulna miner blir han misstänksam. Fedras hjälpsamma amma antyder för honom att sonen våldtagit hans maka. Kung Teseus ber havsguden om hjälp att förgöra sin son. Först när det är för sent bekänner Fedra hur det ligger till. Sen tar hon gift och dör. Sensmoralen är inte att man skall låta bli att tafsa på sina styvsöner, utan snarare att människorna är lekbollar för gudarnas vilja. Och särskilt hjälplösa är vi inför Afrodite, kärleksgudinnan.

Att återskapa Fedra på Fosses vis är inte att göra en mer lättillgänglig version, utan snarare tvärtom. Ur Racines pratsamma drama har han skalat fram ett skört och skimrande skelett, där skådespelarna nästan svävar över marken burna av sina lakoniskt finslipade repliker. Fem akter staplade på varandra i rasande fart, utan scenbyten. Elegant och beundransvärt. Men så kondenserat, tätt och hoptryckt att man riskerar att missa en hel akt om man råkar blinka.

När man läser pjäsen hinner man uppfatta ALLA de vackra, stränga replikerna, och då kan man också gotta sig åt och fundera över all den innehållsdigra tystnad som Fosse interfolierat dem med: ”Kort paus” eller ”Ganska kort paus” står det på var och varannan rad. Som ett mantra, eller en refräng. Det piggar upp. Kul att läsa tigandet i texten. Fast vad har hänt med all denna tystnad i uppsättningen? Det verkar faktiskt som man strukit ner den! Kanske är det därför man blir lite andfådd av att se denna ack så virtuosa uppvisning, och inte känner sig riktigt mätt efteråt?

Sammanfattningsvis tycker jag att föreställningen var omöjlig och intressant. En demonstration av plågsam ansträngning och ett slags konstnärlig renhetssträvan som nästan framstår som anorektisk.

Det jag minns bäst är en scen där två personer står onaturligt tätt tillsammans utan att vidröra varandra. Och plötsligt hörs ett hjärtskärande skri, som bryter sönder den eteriska skönheten.

/Kajsa Öberg Lindsten

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Dela den här artikeln: