Enligt Maria Magdalena

[050605] Folkteatern, Lilla scenen.
Författare: Malin Lindroth efter Marianne Fredrikssons roman
Regi: Erik Stålberg
Medverkande: Josephine Bauer
Musikarrangemang & cello: Lennart Esborn
Kostym & Mask: Kjell Hallgren
Scenografi: Lisa Hjertén

Maria Magdalena utpekas som den främsta av Jesu kvinnliga lärjungar, av Lukas omnämnd som den som ”sju demoner farit ut ur”. Hon var också den första som den uppståndne Jesus visade sig för och talade till när hon besökte den tomma graven. Andra, nu senast Dan Brown i Da Vinci – koden, har framställt henne som Jesu hustru, Kristi brud. I pjäsen kallar Maria, Jesu moder henne ”den där horan som ligger med min son.”

Även om Jesus inte är närvarande är han ändå huvudperson när Maria Magdalena ska berätta sin historia, evangelium enligt henne. Den tredje huvudpersonen, inte heller närvarande är lyssnaren Paulus, han som aldrig mötte Jesus i livet men som kom att utforma den kristna religionen i sina många brev långt innan evangelierna kom på pränt. Vad lyckas hon förmedla till honom av sin bild av den älskade mannen? Av kärlek och förlåtelse? Det är visserligen Paulus som sagt att kvinnan ska tiga i församlingen men få har väl åstadkommit vackrare bilder av kärleken än han? Ändå är hela monologen en slags uppgörelse med honom.

Det är en svaghet i texten. Bakom Malin Lindroths pjäs finns en roman av Marianne Fredrikson som jag inte har läst. Maria Magdalena framställs som en rättshaverist, som klagar över att hon missförstås, att hon inte får komma till tals. Jag hade väntat mig mer av saknad och klagan. Jag hade också på känn att det borde ha funnits en insikt om hur bilden av den älskade förändras när man försöker teckna ner den, att ord föder nya ord som drar iväg med berättaren. Kanske är det ett medvetet grepp när man ska skildra Maria Magdalena som tror sig veta att döden bara är en transitering till en högre existens? Som det nu var fick Lennart Esborn och hans vältaliga cello svara för det mjuka och vemodiga.

Jag vill gärna tro att Josephine Bauer har fler strängar på sin lyra och jag vet att regissören Erik Ståhlberg har det. Med en viss förskräckelse såg jag upptakten med Maria Magdalena vid skrivbordet med stilus och papyrusrulle i färd med att skriva ner sitt evangelium, en bild som hämtad ur ett studentspex. Kanske är det också själva fiktionen som jag har svårt att acceptera; man snaskar inte i gamla legender och jag kan inte tycka att det är särskilt angeläget; min gammeldags kristna uppfostran gör det svårt för mig att tänka mig en kvinna i Jesu famn. Män är ju dessutom djur. – Man kanske har gjort ett undantag för Jesus?

/Åke S Pettersson

▪ Åke S Pettersson
Taggar
Dela den här artikeln: