[050606] Ansvarskommittén som är tillsatt av regeringen för att genomföra en översyn av den svenska samhällsorganisationen har utpekat regionfrågan och det regionala utvecklingsarbetet som en av sina viktigaste frågeställningar. Under tiden som kommittén arbetar växer debatten och regionaliseringen tar inte paus. I fler än hälften av landets län har lokala och regionala politiker tagit över ansvaret för den regionala utvecklingen inom de ramar som lagstiftningen f n medger.
Den centrala frågeställning är hur välfärden ska organiseras och fördelas och hur grunden för välfärden – en långsiktig (ekonomisk, socialt och ekologisk) hållbar samhällsutveckling – ska stimuleras. Detta är självklart både en organisatorisk och politisk-ideologisk fråga. Därför är det inte heller självklart att Ansvarskommittén kommer fram till något entydigt svar. Men ska man spetsa till själva frågeställningarna något kan man säga att arbetet måste komma till en klarhet inom två centrala dimensioner. Den ena berör den lokala demokratin och det kommunala självstyret kontra globala processer (t.ex. utflyttning av företag) och behovet av överstatliga regleringar. Den andra dimensionen handlar om vilka faktorer som är de centrala för Sverige när det gäller en tillväxt och utveckling som gynnar välfärden i samhället och inte bara den privata konsumtionen och sociala tryggheten. Grundläggande är alltså frågorna om hur välfärden skapas och fördelas solidarisk.
Regionförsöken i Västra Götaland och Skåne kan visa vägen på flera sätt. Dels har de efter 6-7 försöksår fått en legitimitet och folklig förankring (t.ex. en direkt vald fullmäktigeförsamling) inom det ansvarsområde de har, som ger mersmak. Regionerna har möjlighet att lyfta frågor som kommunerna har svårt att klara själva eller genom ett mellankommunalt samarbete och där en statlig styrning inte är något bra alternativ.
Den solidariska finansieringen och demokratriska styrningen av välfärden bör ligga så nära medborgarna som möjligt annars får vi ett 2/3-samhälle där huvudparten av människorna inte känner sig delaktiga och ”tvingas” över i individualiserade lösningar. Denna utveckling ser vi i Danmark just nu. Där öppnas den offentliga sektorn för en ytterligare privatisering genom en förstatligande av många funktioner som tidigare har varit kommunala eller landstingsbaserade. Nu skapas i stället storkommuner samt 5 storregioner utan direkt valda fullmäktigeförsamlingar med ansvar för sjukvårdsfrågorna. Finansieringen av storregionernas verksamhet ska i huvudsak komma från staten.
Min uppfattning är att vi i Sverige inte ska följa det danska exemplet. Erfarenheterna från Västra Götaland och Skåne är att dessa regioner kan ersätta landstingen och ta ansvaret för de regionala utvecklingsfrågorna som tidigare har varit en angelägenhet för staten. Regionförsöken har redan visat genom arbetet med regionala utvecklings- och tillväxtprogram, infrastrukturplaner och trafikförsörjningsprogram att man får en bättre dialog och acceptans än genom en ren statlig styrning. Dessutom ger regionerna ett underlag för en sjukvårdsorganisation som säkrar en högre kvalité och effektivitet i sjukvården än den traditionellt landstingsbaserade.
Projektet ”Skånsk Livskraft – Vård och hälsa” är det bästa exemplet på detta. Den 31 maj offentliggjorde Europarådet utvärderingen ”Local and regional democracy in Sweden” där man uppmuntrar de svenska myndigheterna att fortsätta de regionala självstyrelserna genom att behålla pilotregionerna (Skåne och Västra Götaland) och tillåta försök i andra delar av Sverige”, och man är i synnerhet imponerade över den framgång man har haft med att kombinera de traditionella landstingsuppgifterna (hälso- och sjukvård) med de planerings- och utvecklingsfrågor som övertagits från statligt nivå.
I januari presenterade Jan Edling, f.d. näringspolitisk expert på LO, rapporten ”Den globala specialiseringen och behovet av starkare regioner”, för Ansvarskommittén. Att globaliseringen ställer krav på konkurrenskraft och leder till specialisering är ett faktum, och denna utveckling innebär nya utmaningar för regionerna. Nu måste regionerna vara delaktiga i att vässa konkurrenskraften, till exempel genom att se till att det finns infrastruktur och tillgång till kompetent arbetskraft. Inte minst arbetsmarknadens funktion är en nyckelfråga för regionerna, hävdar Jan Edling. LO har granskat arbetsmarknaden. Spännvidden är stor: Från storstadsregioner med dynamisk arbetsmarknad till glesbygdsområden där 40 procent av den vuxna befolkningen är försörjd via de offentliga systemen.
Ett tydligt samband syns mellan antalet kommuner som ingår i arbetsmarknadsområdet och arbetslösheten. Jan Edling pekar på en intressant lösning som bör synas mera av Ansvarskommittén nämligen att en regional MBL-reform som tvingar regionala aktörer och nationella myndigheter att komma överens om ansvarsföredelningen i frågor som rör infrastruktur, utbildning och näringslivspolitik ger möjlighet att anpassa lösningarna efter den aktuella situationen i respektive region. Jag tycker därför att vårt inspel till den fortsatta diskussionen om vilka typ av region vi behöver ska vara följande:
Jag tycker att följande citat från rapporten sammanfattar frågan på ett bra sätt: ”På samma sätt som det är en fördel för den som är chef för Ericsson eller Volvo att delegera beslutsfattande och ansvar för att få saker gjorda, så är det bra att Sverige utvecklar den regionala beslutskraften.” Delaktighet för medborgarna och utökat regionalt självstyre blir då också ett relevant svar på den handlingsförlamning som globaliseringsprocesserna annars kan få på människors möjlighet att bestämma över sina egna liv.
