[050609] Kalla det ett debattinlägg, en partsinlägga, ett utropstecken eller någon slags ilsken protest. ”Kalla det vad fan det vill” är nog i alla fall en roman, även om jag ibland vacklar på den punkten. Under läsningens gång kommer jag på mig själv med att undra ”vad är egentligen en roman?”, och ”vad gör en bok till en roman?”.
För ”Kalla det vad fan du vill” är stundtals ett gränsfall. Med sin löst hopfogade mosaik av människor och öden, känns den ibland mer som en novellsamling. Men så slås jag av hur lyckat det är att ”Kalla det vad fan du vill” får mig att fundera på vad den är för slags bok egentligen. Det är ju mycket av det som boken handlar om – att det inte alltid, om ens någonsin, är rätt, meningsfullt eller vettigt att klibba fast etiketter på allt och alla.
Så låt oss strunta i etiketterna. Det känns skönare att bara ge sig hän och flyta med i den kärva munterhet som Marjaneh Bakhtiari, trots det dystra temat ”integration”, sköljer över en i ”Kalla det vad fan du vill”. Hon är debutant och – efter att ha läst boken tvekar jag lite när jag ska skriva detta – iranska, eller svensk, eller vad vet jag (hu, jag blir numera nervös bara av att närma mig etiketterandet). Hon är född 1980, bor i Malmö, och är, enligt romanens baksidestext, journalistutbildad socialantropolog. Och författare förstås, för är det något man vill berömma efter att läst hennes debutroman, så är det språket. Det är stundtals lysande, hon skriver så det ryker och ramlar, man skrattar och rycks med.
Romanen handlar om Malmö-familjen Irandoust från Iran. Mamma, Panthea, fysiker som blir barnsköterska i Sverige, pappa Amir, poet och förläggare, som kommer att jobba som bland annat pizzabagare och taxichaufför, innan han gör succé med sina falafel (som förstås är lika oarabiska som hans pizzor är oitalienska, för allt i denna roman tycks protestera och driva med allas vår vana att döma efter utanpåverket).
Pantheas och Amirs två barn, Shervin och hans storasyster Bahar är ganska små när familjen flyttar hit. Och det mesta finns med i romanen. Föräldrarnas språkproblem, hur barnen får översätta och lära dem språket, förklara svenska traditioner och vad myndigheterna menar. Klyftan mellan barnen och föräldrarna finns där – den som får föräldrarna att känna sig misslyckade och otillräckliga och ifrågasätta beslutet att emigrera. Var det trots allt värt det? Där finns också Sveriges misslyckade integrationspolitik, skildrad i bitvis sorgliga scener. Som när Panthea söker jobb och försöker förklara, att hon har en utbildning och inte behöver någon vidareutbildning: ”Fizik är international. Man behåver inte otbilda i varje land varje gång.” Där finns vilsna ungar, välmenande, oengagerade lärare, 11 september, hatet mot muslimer och invandrare, snälla svenskar som läcker tank- och taktlösheter som såll, och en hel del till.
Men det är när man får följa Pantheas envisa försök att lära sig Sverige och svenska, som romanen börjar leva. Då lösgör hon sig från etiketten ”invandrarkvinna och offer för svensk integrationspolitiken” och blir en person som förhåller sig till saker och ting. Likadant med Amir, som när han tröstar sin vän, vars dotter dog i diskoteksbranden vid Backaplan i Göteborg eller kämpar förtvivlat för att förmå barnens lärare att lära ut om Irans historia, och blir pizzabagare som aldrig missar en chans att undervisa kunderna i iransk poesi.
Så fort huvudpersonerna börjar agera och stötas med och mot den verklighet de befinner sig i, blir de individer, precis som människor är i verkliga livet. För det mesta i alla fall, för det finns personer bland bokens alla karaktärer som är något endimensionellt skildrade. I något fall – som i porträttet av den av kamraterna ständigt hånade Mirza – är skildringen väldigt rolig kanske just därför. I andra fall – som i skildringen av rasisten och pensionären Bertil – blir personteckning lite väl torftig, även om han är en ruskigt odräglig typ, och kanske inte förtjänar bättre. Eller rättare sagt: Bertils förlaga i verkliga livet kanske inte förtjänar bättre.
Dottern Bahar är lite av bokens mittpunkt. När hon börjar bära slöja blir föräldrarna förtvivlade, lillbrorsan retar henne och resten av släkten skrattar bakom familjens rygg. Som läsare blir jag lite orolig: nu var ju Bahar huvudpersonen, ska hon nu bli fanatisk muslim, är det så boken ska sluta?, tänker jag.
Men allt och inget överraskar i denna bok. På något sätt är alla personer precis som man tror invandrare, invandrarhatare och menlösa svenskar ska vara. Men sedan är de inte det i alla fall. Det får mig att lite gripen känna att det kanske finns en plats också för mig här i världen, att vi alla är människor, man måste inte vara perfekt eller passa in i mallen, och så vidare. När Bakhtiaris roman slutar med att familjen firar Amirs 50-årsdag i en anda av kärlek och förening, är slutet ganska logiskt. Det inger ett slags ”vi-duger-alla-som-vi-är”-feelgood-känsla, som får mig att misstänka att romanen säkert kommer att bli filmad. Den tanken får mig i sin tur att lite irriterad undra varför böcker och film om invandrare alltid måste packas in i humor och fars. Som om vi svenskar inte skulle orka ta till oss ämnet annars.
Sedan tänker jag, att det där lyckliga slutet är ditsatt mest för att Bakhtiari ska kunna sätta punkt och lämna familjen. Om slutet blir lyckligt eller inte spelar ingen roll, när hon väl har fått sagt sitt. Och då kan hon lika gärna bjuda på ett lyckligt slut. Så vad är detta för bok, egentligen, börjar jag undra igen. Mer ett debattinlägg ändå, kanske? Men äh, kalla det… en roman då. Spelar roll.
