Mot likgiltigheten

[050609] Som en dagbok, i ett slags vågrörelse fast med växlande våglängder skriver Erik Wijk. Mer som en journalist än författare. Litet av Jan Myrdal eller Bodil Malmsten. Modigt, utelämnande och pretentiöst. Visst finns han i tiden, och visst gisslar han tidens tecken och tidens medlöpare i media och bolagsrum.

Men hemma hör han i samma tradition som en gång Dagerman. Han vill ställa sig vid sidan av, notera, analysera och känna efter. Ärlighet mot idealen är viktigt, liksom tron på viljans kraft. Människan är inte ödesmättad, hon har alltid valmöjligheter även där de är små eller verkar obefintliga.

Bokens inleds följdriktigt med författarens bläddrande i släktens efterlämnade papper och brev. Kopplingen till historien, till att vi alla har en historia som äntligen har lett fram till just den du eller jag är, leder obevekligen till reflexionen om vad du eller jag lämnar efter oss till våra barn. Och till historiens dynamik, där värdering läggs till värdering, erfarenhet till erfarenhet.

Varje människas alla val, ansvaret för varje handling, varje ståndpunkt skiljer fatalisten från den människa som kan förändra det bestående.

Bakom boken ligger inte bara behovet att lämna en bild efter sig till sina barn. Bakom ligger också en bitterhet och förtvivlan över sjukvärdens vårdslösa hantering av hans syster. Ett behov av att skriva av sig, berätta. Jakten på kronor och sekunder ledde till att Katarina sändes hem för tidigt efter att ha fött sitt barn på en mysig alternativförlossning. Systern dog och kvar finns bitterheten. Inte introvert, utan en bitterhet som leder till handling och målmedvetenhet.

Jag tror att bitterhetens brist på distans är orsak till att boken ibland känns ojämn. Allt blir naket, utsatt. Mellan raderna bor stor förtvivlan, men också en obändig tro på att människan kan ställa allt tillrätta. Wijk har valt, och han har valt de förtrycktas sida. Varje stycke, de kan vara mycket korta, lägger nya pusselbitar; inte bara till författarens bild av sig själv, utan än mer till bilden av det samhälle som vuxit fram ur askan av folkhemmet. Vi kan välja att vägra order, vi har alltid ett val. Vi har inte valt att leva i detta samhälle som inte värnar om nyblivna mödrar, men vi har valt att inte välja. Roliga, träffsäkra iakttagelser blandas med reflexioner där Österlens natur spelar stor roll, där människor, särskilt de annorlunda, ger vinklar och lösningar där det slimmade och anpassliga inte har annat att erbjuda än estetiskt självförverkligande. Wijks humor, litet av situationskomik, absurdism, återställer mycket av distansen, öppnar upp och skapar det löjets kraft som varje samhällsförbättrare behöver.

Det blir aldrig patetisk, det blir en bra och tänkvärd bok som utmanar sin läsare på allvar:
Väljer du rätt, väljer du överhuvudtaget?

▪ Uno Nilsson

bokomslag
Erik Wijk
Allting har hänt
Ordfront förlag 2005

Taggar
Dela den här artikeln: